Krönika, Dagens Industri
Weekend 31 maj
Krönika
Jan Gradvall
Konsumtion som religion. Det är många som skrivit analyser och debattartiklar på det temat. Alltid med en undertext att något gått snett i samhället. Få saker fördöms så unisont som konsumtionslängtan.
Men tänk om uttrycket har en djupare innebörd än så? Tänk om konsumtion – precis som religion – inte är något trivialt och ytligt utan något viktigt som ger människor mening och en riktning i livet?
Alla som upplevt sinnesfriden när man köpt någonting riktigt dyrt vet att det visst går att köpa sig lycka för pengar. Reklampelare är som altartavlor, kvitton som oblater; konsumtion kan ge tröst på riktigt.
I vårt samhälle skänker också konsumtion gemenskap. Den som konsumerar får vara med i församlingen. Popgruppen Raymond & Maria hade fel: på 2010-talet vill alla veta var du köpt din tröja
Det är därför som Sofia Coppolas ”The Bling Ring”, som har både amerikansk och svensk premiär den 14 juni, är en så intressant och tidsdefinierande film. Sofia Coppola skildrar inte konsumtion som något ytligt och verklighetsfrånvänt. I stället zoomar hon in på märkeskläder, skor och smycken som det vore liturgiska föremål.
Den tid som kameran dröjer kvar inuti garderober är orimligt lång rent dramaturgisk, många biobesökare kommer oförstående att skruva på sig, men samtidigt kongenial med vad filmen vill berätta. För det handlar inte bara om klänningar – det handlar om vilka klänningar.
Filmen ”The Bling Ring” handlar om ett gäng unga i Los Angeles som gör inbrott hemma hos stjärnor Paris Hilton och Lindsey Lohan och stjäl saker i deras garderober.
Filmen bygger på en verklig händelse. Från oktober 2008 till augusti 2009 bröt de sig in i ett 50-tal hus i Hollywood Hills. Efteråt partajade de på samma klubbar som stjärnorna, iförda sina stulna statustroféer. Hos Paris Hilton bröt de sig in ett halvdussin gånger.
När jag läste journalisten Nancy Jo Sales reportage om inbrotten i Vanity Fair i mars 2010, ”The suspects wore Louboutins”, tänkte jag: det här är film. Sofia Coppola tänkte uppenbarligen samma sak.
Filmen visar hur kusligt lätt det är att göra inbrott i vår tid. Adresser till alla går att googla fram, även superstjärnor. Genom att kolla uppdateringar på Facebook, Twitter och Instagram kan man enkelt se om de är i stan eller inte. Inbrottsgänget åker fast först när någon känner igen deras ansikten från övervakningskameror.
De som gör inbrotten är inte fattiga. De bor i villor i samma områden, några av dem har rika föräldrar, men de är vilsna och har ingen status; något de får genom inbrotten.
Det tvekar inte vad de ska stjäla i stjärnornas garderober. De läser alla modetidningar, följer alla foton från röda mattan-premiärer, har gått längtat i de rätta butikerna. De vet vad de vill ha.
Och stjärnornas garderober är som drömbutiker där ingenting kostar något.
Filmen varvar själva händelseförloppet med tillbakablickar där de inblandade intervjuas om vad som hände. Som svar på varför de gjorde det säger svarar en av dem (som döms till fyra års fängelse): ”Det gav mig inträde till en livsstil. Det mig att bli del av en gemenskap”.
När eftertexterna rullar spelas en låt från Frank Oceans album ”Channel Orange” (utnämnt till fjolårets bästa album i DI Weekend) med en text som verkar närmast skriven för den värld som filmer skildrar: ”Super rich kids with nothing but loose ends/ Super rich kids with nothing but fake friends”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOWIE
”Five years”, BBC. 90 minuter lång ny dokumentär som sändes på engelsk tv i lördags. Värd att jaga fram i cyberrymden. Fokuserar på fem år i Bowies karriär: 1971, 1975, 1977, 1980 och 1983.
BIO
”Epic”. Elsa Beskow på anabola! Animerad barnfilm i 3D med pysslingar i insektsdräkter som förmodligen skulle knocka ”Tomtebobarnen” med karatesparkar. I stället för Tant Grön: Beyoncé.
HYRFILM
”Beasts of the southern wild”. Hyrfilmspremiär för en av de senaste årens mest originella och livsbultande filmer. Misär i amerikanska södern lyfts med magisk realism. Påminner lite om Miyazakis animerade filmer.
+
BONUS NR 1:
Pophistoriens mest underskattade band? Jag är beredd att säga: Wings. Skuggan från Beatles var så lång att få i Sverige (och få i England) insåg vilket exceptionellt band Paul McCartney satte ihop på 1970-talet
Men i USA fattade man. Där, och kanske enbart där, var Wings ett lika älskat band som Beatles. Fem Wings-album i rad toppade den amerikanska albumlistan. Det sista i den sviten var ”Wings over America”, ett trippelt livealbum från december 1976 som nu återutges.
Formatet trippelt livealbum var i decennier något av symbolen för den mest uppblåsta delen av sjuttiotalets stadiumrockkultur. Men i dag, när vi gått varvet runt, hamnar denna nyutgåva märkligt rätt i tiden. Ett trippelt livealbum är något Daft Punk skulle kunna göra.
När fingertoppskänsliga Saint Etienne turnerade i USA fjol döpte de turnén till ”Wiggs over America”, en hommage till det här albumet.
Det utvikbara omslaget med en målning av ett flygplan är gjort av designbyrån Hipgnosis vars frontfigur Storm Thorgerson gick bort i mitten av april. Musiken har en tajthet och poplekfullhet som när man lyssnar på den i dag för tankarrna till Roxette och dagens upplaga av Gyllene Tider.
”Ja, den hade man ju i pojkrummet!”, bekräftar Per Gessle. ”Älskade omslaget och Pauls fantastiska look med extrem popstarfrisyr”.
Turnén till ”Wings over America” 1976 var också första gången som Paul McCartney efter Beatles splittring återigen spelade Beatles-låtar, varav några han då aldrig tidigare spelat live (Beatles slutade turnera i augusti 1966). Jublet när han växlar från ”Blackbird” till ”Yesterday” får nackhåren att resa sig.
”Wings over America” återutges i alla olika format. Det finns en storslagen lyxbox som innehåller en väldigt fin fotobok av Linda McCartney och fina tv-dokumentären ”Wings over the world”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vegetarianism och djurens rättigheter är något många artister tagit ställning för genom pophistorien. Från Paul McCartney på 1970-talet via Morrissey på 1980-talet (”Meat is murder”) och inte minst hela straight edge-rörelsen med band som spelade hardcore och är veganer.
De senaste tio-femton åren har det dock varit märkligt tyst om djurens rättigheter i popmusiken. Få artister gör sin röst höjd i frågan, detta trots alla aktuella avslöjanden om kötthantering i livsmedelsbutiker och vidriga förhållanden i slakterifabriker.
Nya samlingsskivan ”Artister mot speciesism” signalerar dock att en ändring kanske är på väg. 25 svenska artister, bland dem Amanda Jenssen, Soundtrack of our lives, Meja, Arch Enemy och Susie’s Library (ena halvan av Lili & Susie) tar ställning med ett album där alla intäkter går oavkortat till organisationerna Djurens rätt och Djurrättsalliansen.
Termen speciesism innebär definitionsmässigt att diskriminera någon pga arttillhörighet eller som aktivisterna själv säger, ”möjliggöra godtyckligt förtryck av varelser av annan art”.
Amanda Jenssen skriver i ett uttalande: ”Min bästa vän är en luden kille med svans. Vi har snackat en del och står fast vid att vi står på samma sida: sidan som bryr sig om rättvisa och medkänsla”.
Jan Gradvall