Krönika, Dagens Industri
Weekend 3 maj
Krönika
Jan Gradvall
Att försöka förstå populärkulturens svängningar måste för utomstående ibland kännas som att försöka lösa Rubiks kub. Så fort man tror sig förstå hur allting hänger ihop – aha, nu fattar jag – kommer en ny vridning som gör allting obegripligt allting igen.
För hur kan det komma sig att Daft Punk, av alla artister, plötsligt är det hetaste igen denna vår? En fransk elektronmusikduo som inte släppt något nytt album på åtta år och den gången bemöttes med gäspningar.
Men för musikkonnässörer finns det bara ett album i maj. Daft Punks kommande album ”Random access memories”, som släpps 20 maj, är en lika stor händelse som det varit för utrikeskorrespondenter om Boutros Boutros-Ghali, Kofi Annan och Ban Ki-Moon meddelat att de tillsammans hade planer på att öppna ett disco i FN-skrapan.
För att förstå varför Daft Punks aktier, trots duons inaktivitet, aldrig varit högre värderade än våren 2013 så måste man studera de Rubiks kub-vridningar som gjorts i musikvärlden sedan Daft Punk debuterade.
När Daft Punk släppte sitt debutalbum ”Homework” 1997 förstod Expressens musikkritiker Måns Ivarsson ingenting av musiken. ”Om jag stoppar katten i dammsugaren och samtidigt bankar i väggen låter det faktiskt bättre än de flesta spåren på Daft Punks hypade album”, skrev Måns Ivarsson i Expressen den 15 februari 1997.
Andra förstod desto mer. Vito Ingrosso drev under samma tid två skivbolag inriktade på elektronisk dansmusik, en genre som ignorerades av massmedia.
En dag 1995 fick Vito Ingrosso med posten en white label, en provpressning med vit etikett, av en nystartad duo i Frankrike som var imponerade av hans bolag. Det var Daft Punks första maxisingel, ”Da funk”. Det var instrumental housemusik men samtidigt med en råhet som förde tankarna till hiphop.
I Vito Ingrossos studio hängde hans då 12-årige son Sebastian Ingrosso. Tillsammans med sin vän Steve Angello i Stockholmsförorten Bergshamra drömde Sebastian Ingrosso om att en dag göra egen musik. Vad som gällde i Bergshamra var hiphop, Steve Angello var inte imponerad av den house och techno som Sebastian Ingrosso tidigare spelat upp.
”Men när han kom med Daft Punk fattade jag plötsligt”, säger Steve Angello. ”Daft Punk förändrade våra liv”, säger Sebastian Ingrosso. I Skåne satt samtidigt en annan tonåring, Axel ”Axwell” Hedfors, och var lika knäckt över Daft Punks debutalbum.
Vi vet alla som vände när de tillsammans bildade Swedish House Mafia.
Swedish House Mafia har trots sitt namn aldrig spelat klassisk house utan progressive house, en mer elektronisk vidareutveckling. Progressive house har i dag blivit den just nu kanske största genren i världen med discjockeyer som Tiesto och David Guetta som säljer ut fotbollsstadium.
Och hela denna genre, både musikaliskt och visuellt, kan härledas till Daft Punk. Nordamerikas största namn i genren, kanadensare Deamau5 och amerikanen Skrillex, är extrema Daft Punk-fans.
Under Ultra Music Festival i Miami i april talades det oavbrutet om Daft Punks comeback. Under Swedish House Mafias avskedskonsert stod jag bredvid Skrillex på VIP-läktaren. Timmarna efter spred sig på bloggar ett foto på två män som stod bredvid oss, två män som var ganska lika Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo i Daft Punk. Ryktesspridningen var i gång: ”Var Daft Punk i hemlighet på Swedish House Mafias konsert?”.
Eftersom jag pratade med dem kan jag dock tyvärr intyga om att så inte var fallet. Det var sponsorer från Volvo.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Sune i Grekland”. Sågad av filmkritiker men en av de bästa svenska barnfilmerna på 2000-talet. Fin tonträff. Humor på barnens sida.
ILLUSTRATÖR
José David Hildebrand. Illustratören bakom Labyrints och Akis omslag. Hustecknare åt Salazar Brothers. Följ på Instagram under namnet Jdavidk.
POLARPRISET
Swedish Music Hall of Fame, Djurgården, tisdag 17.00. Jag leder ett panelsamtal om årets två pristagare. Namnges samma morgon.
+
BONUS NR 1:
Antalet podcasts ökar för varje dag. Det finns i dag så många podcasts att det till och med börjat dyka upp podcasts om podcasts. Podcasts om hur man podcastar. Eller podcasts som recenserar varandra.
Ingen borde därför vara förvånad över att nu även dyker upp en tv-serie om podcasts. I dag, fredag 3 maj, har serien ”Maron” premiär på amerikansk tv.
En komediserie där ståuppkomikern och podcastkungen Marc Maron spelar en variant av sig själv, på ett liknande sätt som i ”Seinfeld” där Jerry Seinfeld spelade en variant av sig själv.
Marc Maron, född 1963, verkade länge i uppförsbacke. Han blev aldrig ett namn som ståuppkomiker. I september 2009 började han i stället göra podcasts hemma i sitt garage där han intervjuade kollegor.
Hans kontaktnät och vänskap med de intervjuade gjorde att hans intervjuer fick sig ett rykte som de bästa i branschen. I sin podcast, som döptes till ”WTF with Marc Maron”, har han sedan dess två gånger i veckan gjort intervjuer med alla från Ben Stiller till Mel Brooks. Särskilt intervjun med Louis CK är legendarisk.
Marc Maron har varit den stora inspirationskällan för journalisten Kristoffer Triumfs populära svenska podcast ”Värvet”. Efter att Kristoffer Triumf åkte till Los Angeles och intervjuade Marc Maron började han själv göra podcasts i samma anda.
”Maron” sänds på International Film Channel i USA. Ingen svensk kanal har ännu köpt in den.
+
BONUS NR 2:
”Go west, young man”. Det är en fras ursprungligen myntad av en amerikansk politiker på 1800-talet som sedan dess präglat amerikanska frihetsdrömmar, med Kalifornien som det förlovade landet.
Om man på plats i Kalifornien inte nöjer sig med det utan fortsätter att söker sig ännu längre västerut så hamnar man på en bräda ute i havet. Så föddes surfing – en outslitlig symbol för frihet.
Surfingkulturens populärkulturella centrum har från Beach Boys 1960-tal rört sig västlig riktning från Kalifornien via Hawaii till Australien, platsen för slutscenen i Kathryn Bigelows suveräna surfactionfilm ”Point break”.
Australien är också spelplatsen för Sveriges första surfroman, ”Lineup” (Forum) av Jonas Terning. Upptakten till historien är något många unga svenska backpackers kommer att känna igen. Huvudpersonen Jonatan lämnar Sverige och problemen bakom sig. I stället hamnar han i surfparadiset Manly i Australien.
När århundradets vågor kommer att träffa Australien – precis som i ”Point break” – vill Jonatan vara där, ”ligga i lineup och vänta på sitt livs upplevelse”.
Journalisten Jonas Terning skriver med en rakhet och ett driv som för tankarna till Alex Garlands ”The Beach”. Jag har själv varit i Australien två gånger och känner igen alla plasterna: Manly, Coogee, Bronte, Bondi. Jonas Terring fångar miljöerna, får en att känna lukten av saltvatten och glödande jointer och styr vågorna mot en thrillerupplösning.
Jan Gradvall