Vad är egentligen svensk folkmusik?

Joakim Arnell i Gävle-bandet The Refreshments beskriver den musik han är uppväxt med som ”otidsenlig musik som inte spelas på radio men lever bland folk på landsbygden”. Det råkar också vara en perfekt beskrivning av folkmusik. Reportage från DN 8 april.

Text: Jan Gradvall

Vad kan vara svenskare än en amerikansk raggarbil utanför entrén till en folkpark? Det skulle i så fall vara en fullsatt dansrestaurang i mellansvensk stad där par buggar till Chuck Berry.

Båda de miljöerna är typiska The Refreshments. I Vilhelm Mobergs ”Sista brevet till Sverige” lyder katekesen: ”Du skall älska Amerika som Din unga brud och Sverige som Din gamla mor”.

Vad The Refreshments gör är att plocka upp Mobergs brev bland räkningarna på hallgolvet och skickar sedan ett vykort tillbaka.

Vad är egentligen svensk folkmusik? Är det något oföränderligt eller står det för den musik som svenska folket lyssnar på?

När Joakim Arnell, sångare och låtskrivare i Gävle-bandet The Refreshments, berättar om den musik han är uppväxt med beskriver han den som ”otidsenlig musik som inte spelas på radio men lever bland folk på landsbygden”. Det råkar också vara en perfekt beskrivning av folkmusik.

I kväll spelar The Refreshments på Oléo i Växjö, en dansrestaurang med fullständiga rättigheter. I annonserna har Oléo skrivit: ”Kom i tid. Kön blir lång.”

The Refreshments är inte ett dansband, men har råkat bli ett band som dansbandspubliken tycker om att dansa till. Billy Bremner från legendariska Rockpile var så imponerad av svenskarnas sväng att han under fem år jobbade och spelade med bandet.

– Billy Bremner blev alltid sur när folk började dansa under våra spelningar, säger Joakim Arnell. Han sade: ”Titta, de tycker vi är skit. De lyssnar ju inte, de dansar”. Är det bra musik står man och lyssnar. Är det skit dansar man. Så såg han på det hela.

Billy Bremner kommer från engelsk pubrock. En tradition där står man med en skummande pint Double Diamond i handen och lyssnar på riktig rock.

Det är denna tradition som är The Refreshments egentliga rötter. Som tonåringar i Gävle grävde de fram skivor med engelska artister som Dr Feelgood, Mickey Jupp och inte minst Rockpile. The Refreshments har till och med gjort ett livalbum med Dave Edmunds som heter ”A pile of rock”.

Men vad som hänt under resans gång är bandet blivit så tajt, så svängigt, så svenskamerikanskt att de tagit musiken hela vägen tillbaka till Amerika där allt en gång började.

I Texas står man inte bara och lyssnar till musik som har rötterna i blues, rock’n’roll och country. Där använder man den som bruksmusik. En dancehall i Texas påminner mer om en svensk dansrestaurang än en rockklubb.

Och det är på en svensk dancehall, Oléo i Växjö, som The Refreshments befinner sig i dag.

– Det brukar bli två olika läger när vi spelar, säger Joakim. Det är männen som står längst fram eller längst bak, beroende på om de är blyga eller högljudda. Och i mitten finns alla som dansar.

Hur har den svenska dansbandspubliken upptäckt ett band som spelar en typ av musik som mestadels gamla rockkritiker brukar gilla? Allt har att göra med en låt som bandet gav ut 1999 kallad ”Miss you Miss Belinda”.

Joakim godkände en översättning av låten, nu med refrängen ”Jag saknar dig Belinda”, som var tänkt för Arvingarna. Men innan Arvingarna hunnit ge ut sin version fick Bert Karlsson vittring och gav blixtsnabbt ut en version med Barbados.

”Belinda” med Barbados blev en landsplåga. Och sedan dess har de svenska dansbanden använt The Refreshments-katalogen som skattkista. Lasse-Stefanz har förvandlat ”A guy like that” till ”En man som man”. Scotts har översatt ”One dance, one kiss, one rose” till ”En blick, en dans, en kyss”.

– Jag tror det har att göra med att de behöver bugglåtar, säger Joakum. Ballader finns det gott om, men snabbare låtar som funkar att dansa till är svårare. Men nu har ryktet spridit sig. ”The Refreshments, där kan vi hitta bugglåtar”.

Dansband betalar royalties även för levande musik. På de STIM-rapporter som huvudlåtskrivaren Joakim Arnell får hemskickade kan han se att det just nu är närmare 40 svenska dansband som spelar The Refreshments-låtar.

– Det kan bli lite bisarrt ibland när vi sommartid spelar utomhus i kombination med dansband, säger trummisen Mats Forsberg. När det till slut är vår tur att gå på scenen kan vi upptäcka, shit, de har bränt halva vår repertoar.

The Refreshments bildades 1989 och har spelat professionellt sedan 1991. Att kunna leva på musiken var till en början mer en teori än något som fungerade rent praktiskt.

De första åren fick The Refreshments runt 3 000 kr per spelning. För att kunna överleva på musiken gjorde bandet de första åren runt 250 spelningar om året, en siffra inget annat svenskt rockband är i närheten av.

Där finns förklaringen till det unika såhärtajta sväng som blivit The Refreshments signum. Men att spela fem kvällar i veckan, inte sällan med resor på 30-40 mil i stöten, höll också på att knäcka dem. Trummisen Mats Forsberg hoppade 1997 av för att under ett par i stället jobba i återvinningsbranschen.

– Det var frustrerande i början, säger Mats. Inga visste vilka vi var. Det kändes som vi fick börja om varje dag. Det var ett evigt harvande och inte lätt att kombinera med småbarn. När jag därför fick erbjudande om ett så kallat vanligt jobb så tog jag det.

Innan Mats Forsberg, 38, blev medlem i The Refreshments jobbade han i en massafabrik. ”Jag var egentligen utbildad till maskiningenjör, men tog det första jobb jag fick.”

Pianisten Johan Blohm, 43, som i fjol gav ut en rosad soloskiva, var reparatör på ABV. ”Jag lagade alla möjliga sorters konstiga maskiner”.

Saxofonisten Mikael Finell, 38, var lastbilsmekaniker. Gitarristen Robin Olsson, 33, var lärarassistent. Sångaren och basisten Joakim Arnell, 38, var utbildad mellanstadielärare, men undervisade i fysik och matte på högstadiet.

Att The Refreshments börjat spela den musik de gör är egentligen helt olologiskt. Kärntrion i bandet, födda 1967, var bara åtta år när pubrocken var som störst i mitten av 1970-talet.

När The Refreshments 1991 beslutade sig för att försöka leva på pubrock dominerades musikscenen i övrigt av Metallica, Nirvana och Niggers With Attitude. Hur kunde de ens komma på tanken att spela låtar av Mickey Jupp?

Ingen av dem kan riktigt förklara det. ”Jo. Nä. Vi tycker om stilen”.

Mikael Finell, som idag organiserar Skandinavien-turnéer med sina gamla hjältar som Steve Gibbons och Dr Feelgood, tycker ändå att de möttes med viss förståelse även under de tunga åren.

– Det var en del skribenter som gillade oss, säger Mikael. Det var Mats Olsson och… ja, det var väl han.

I dag har omvärlden förstått det som The Refreshments förstod redan 1991.

I onsdags sålde The Refreshments återigen guld (på gamla guldgränsen 40 000 exemplar) men inte med nya skivan, utan på albumet ”Musical fun for everyone” som gavs ut för sex år sedan. I takt med att The Refreshments fortsätter turnera kors och tvärs genom Sverige upptäcker publiken deras gamla album.

The Refreshments kan nu ståta med hela sju guldalbum och en platinaskiva (julskivan ”Rock’n’Roll X-Mas”). Nya albumet ”24-7”, som gick in på tredje plats på försäljningslistan, är på god väg att bli bandets åttonde guldskiva.

För den som undrar finns det också The Refreshments-badrockar kvar att köpa.

För att dryga ut intäkterna ansvarar Mikael Finell för turnéförsäljning av kreativa The Refreshments-souvenirer. Det är inte bara T-shirts och kepsar, utan armband, vindjackor och – badrockar.

– Det har gått riktigt bra, säger Mikael. Vi gjorde 50 badrockar och har sålt 30.

(slut)