Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 april
Krönika
Jan Gradvall
Kommer ni ihåg Behrang Miri? Han dansade ett par veckor i Melodifestivalen. Dessförinnan var han konstnärlig ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet och skapade debatt när han rensade bort Tintinböcker.
I efterhand har debattörer försökt tona ned vad Behrang Miri gjorde. ”Hur kan det bli sånt liv av att någon flyttar några böcker?” Men för att förstå vad det handlar om behöver man bara gå tillbaka till originalkällan, intervjun i Dagens Nyheter (25/9, 2012).
Behrang Miri säger där att han rensade bort Tintinböckerna för att bilden av ”afrikaner av afrofobisk”. Det gäller endast ett album, ”Tintin i Kongo”. Om Behrang Miri hade sorterat bort ”Tintin i Kongo” så hade han fattat ett korrekt beslut. Det albumet innehåller rasistiska stereotyper och ska inte finnas på barnbibliotek.
Men ”Tintin i Kongo” fanns inte på Kulturhusets barnavdelningar. Behrang Miri talade också om "araber som sitter på flygande mattor". Detta existerar inte i ett enda Tintinalbum. I stället lyfte han bort antirasistiska album som till exempel ”Castafiores juveler” (om romernas situation) och ”Tintin i Tibet”.
Vad som i själva verket borde debatteras mer är Behrang Miris uttalande om att detta bara var början. Han ville att Kulturhuset även skulle över se vuxenlitteratur.
En bok som garanterat rykt i den rensningen är Louis-Ferdinand Célines ”Resa till nattens ände” från 1932 som denna vecka återutges i nyöversättning av Norstedts. Jag läste romanen i 25-årsåldern och det är en av mitt livs stora läsupplevelser. Att återigen doppa tårna i den ger rysningar.
Samtidigt finns det ingenting som är moraliskt försvarbart med Célines roman. En Twittersammanfattning skulle bli: ”Ett as som skriver om as”.
Louis Ferdinand Celiné hade två döttrar: en som han inte brydde sig om, en som han brutalt stötte bort. Under andra världskriget skrev han oursäktliga antisemitiska pamfletter (det finns dock ingen antisemitism i romanen).
Även ”Resa till nattens ände” har kolonialismens Kongo som en av sina spelplatser. Skildringen är vidrig. Översättaren Kristofer Leandoer jämför i sitt förord med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, även den i Kongo, där Kurtz säger ”utrota varenda jävel”. Vad Robinson säger i Celinés roman är som ett eko av Kurtz men med ett väsentligt tillägg: ”Själv skulle jag vilja ha ihjäl hela rasket på en gång om jag inte var så trött”.
Det är en roman fylld av feber och diarré och koltablettsvart humor. Kristoffer Leandoer jämför även Robinson med Tyler Durden i ”Fight club”. ”Han dyker upp när man behöver honom, när man behöver någon att skylla på”. En misantropernas Mållgan.
Att rensa bort ”Resa till nattens ände” för dess rasistiska språkbruk vore att rensa bort ett av världslitteraturens viktigaste verk för att förstå människans sämsta sidor.
I en debattartikel ”Svenska studenter har alla svar – men inga frågor” (Dagens Nyheter, 11/3, 2013), skrev en docent i litteratuvetenskap, Krzysztof Bak, att viljan att rensa bort delar av historien är något som går igen hos dagens unga svenska studenter och skiljer dem kontinentens. ”De infogar gamla texter i sin egen färdiga horisont och gör dem just till svar, till självbekräftande svar”
Krzysztof Bak: ”Svenska studenter vet visserligen att det finns något som heter historia, men de förstår den ganska definitivt och klaustrofobiskt. De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig”.
(slut)
+
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Rust and bone”. Hyrfilmspremiär onsdag för geniet Jacques Audiards (missa inte ”En profet” och ”Mitt hjärtas förlorade slag”) film om Edith Piaf som får båda fötterna uppätna av en späckhuggare. Typ så.
TV
”Veep” (C More, svenska HBO). Alla som i sitt arbete sysslar med någon form av skrivande borde se serien med Julia Louis-Dreyfus som vicepresident. Dialogen är så bra att avsnitten kan användas som pennvässare.
VINYL
Nomads, ”Loaded Deluxe EP” (Sonet). Livets mening är en tiotummare med Nomads i giftgul vinyl. 4 låtar med gruppen i sitt livs form. Ges ut till Record Store Day i morgon lördag, 20 april.
+
BONUS NR 1:
Bästa sättet att lära känna en stad är att gå på krogen. Där får man uppleva allt det som inte står i turistbroschyrerna. La Coupole berättar till exempel mer om Paris än Eiffeltornet och Triumfbågen.
Kroghistorik får dock sällan den plats den förtjänar i böcker. Det är därför som ”Berns” av Lennart Jarnhammar är så välkommen; en massiv coffee table-volym utgiven av Berns som berättar Berns 150-åriga historia och därmed indirekt Stockholms.
Bildmaterialet är magnifikt. En svartvit bild från en galaföreställning i oktober 1955 där den exotiska dansösen Nati Mistral delar ut apelsiner till smokingkläddar herrar, bland dem Expressen chefredaktör Carl-Adam Nycop.
Allra mest förstummade är en färgbild – vilka färger! – som mästaren Lennart Nilsson tog i september 1963. Efter att i flera dagar arbetat med ljussättningen visar bilden hela Berns salong. I bildens framkant en öppnad champagnebutelj och en hovmästare som flamberar. Vid främre bordet sitter Karl Gerhard.
Det är ett fotografi som bara väntar på att bli en långfilm.
Detsamma gäller de gruppfotografier som Berns inför varje nyår såg till att ta på den samlade personalen. Så många unga ansikten, så många uppfyllda och ouppfyllda storstadsdrömmar.
Boken ”Berns” berättar historien om en krog som i 150 år varit central för Stockholms nöjesliv. En höjdpunkt var en konsert med Edith Piaf 1958 som Expressens Edvard Matz i recension beskrev som: ”En liten patetisk illa kammad människa som ängsligt travar fram över scengolvet i en svart shantungklänning från jag-vet-inte-när”. När hon sedan började sjunga fanns det inga invändningar längre.
En annan höjdpunkt i Berns historia är 1968 när sju konserter med Supremes följdes av två med Aretha Franklin. Eartha Kitt var så ofta på Berns att hon av stammisarna kallades ”Ärtan Kitt”.
Lennart Jarnehammar har gjort föredömlig research och levandegör med detaljer. Ibland önskar man mer skvaller och mindre kroghistorik. Det står till exempel inget om att målaren Gösta Adrian-Nilsson (GAN) i Berzeli Park utanför Berns plockade upp flottister som extraknäckte som manliga prostituerade och sedan målade deras kroppar.
I passagen om Nya Röda rummet tar boken inte upp att detta tidigt 1980-tal var tillhållet för den tidens rockband som Ebba Grön, Tant Strul och Eldkvarn eller att Docent Död sjunger om Röda rummet i klassikern ”Solglasögon”.
Men det är petitesser. Sammantaget en suveränt underhållande och allmänbildande volym.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet talade man om Eau-de-Cologne, väldoftande vatten från Köln. Napoleon påstås ha använt 120 liter i månaden.
Men under 2000-talet har man i stället talat om Techno-de-Cologne, techno från Köln. Parallellt med att Berlin haft de bästa technoklubbarna i världen har Köln haft det bästa technobolaget, Kompakt. Bolaget fyller nu 20 år och firar med att samla sina bästa låtar.
”Kompakt 20 Jahre Kollektion” är en betydande del av musikhistorien, inte minst med tanke på det enorma genombrott som elektronisk dansmusik fått på senare år. Många frön såddes i Köln.
På ett liknande sätt som Eau-de-Cologne, som innehåller endast några procent ren parfym, utmärks Techno-de-Colognen av luftigheten. Genren kallas inte för inte för ”minimal”. Samtidigt framstår den i dag inte alls som kylig eller introvert utan som påfallande varm och inbjudande.
Tidningen Rolling Stone sammanfattar musiken bra i en rubrik: ”Techno to grow old with”.
De tre tyskarna bakom Kompakt har också varit skickliga på att spåra den bästa minimalistiska technon från jordens alla hörn. Allra bäst på denna samling är den nästan sju minuter långa ”Over the ice” med svenska The Field.
Jan Gradvall