Skivrecensioner, DI Weekend


Atoms For Peace
Titel: Amok
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 3

”Vi blev fulla och började lyssna på Fela Kuti”. Det har varit utgångspunkten för inte mindre än två supergrupper det senaste året, båda med Flea från Red Hot Chili Peppers som en av medlemmarna. Den första var Rocket Juice & The Moon ledd av Damon Albarn från Blur. Den andra är Atoms For Peace ledd av Thom Yorke från Radiohead.

Atoms For Peace för över den nigerianske mästaren Fela Kutis komplexa rytmmönster till en elektronisk värld. Slutresultatet påminner om när Talking Heads upptäckte olika slags afrikansk musik i slutet av 1970-talet. Samtidigt som närvaron av Thom Yorkes röst gör att det är ofrånkomligt att inte tänka på Radiohead.

Utomordentligt välgjort men samtidigt något av ett självmedvetet fritidsprojekt. Om det fanns tankebubblor på bilden av Atoms For Peaces medlemmar skulle det ovanför både Thom Yorkes och Fleas huvuden stå: ”Hmm. Intressant”.

Jan Gradvall

Johnny Marr
Titel: The Messenger
Skivbolag: Warner
Betyg: 3

Dagen när Johnny Marr fick hålla i sin första gitarr är en dag Gud ska vara lika stolt över som när John Coltrane fick sin första saxofon. Ingen kan bygga musikaliska katedraler som gitarrarkitekten Johnny Marr, med sina lager på lager av akustiska och elektriska gitarrer. Hans livsverk med The Smiths påminner om Antoni Gaudis basilika Sagrada Familia; ett mästerverk som aldrig hann avslutas.

Som sångare är Johnny Marr varken sämre eller bättre än Jimmy Page och Mick Ronson. Behållningen på det här albumet är helt och hållet gitarrspelet. ”European me”, ”Lockdown”, ”New town velocity” och titelspåret är magnifika The Smiths-katedraler utan tak.
Jan Gradvall

Ulrik Munther
Titel: Rooftop
Skivbolag: Universal
Betyg: 4

Fraserna på Ulrik Munthers album låter som de instagrammats från textremsor på amerikanska dramaserier på teve. Från ”I see you when the raindrops turn into snow” till ”Everything we ever shared is just a memory in my head”.

Men jag menar det i positiv bemärkelse. Ulrik Munther, nyss fyllda 19, gör popmusik som värker av längtan efter någonting större och vackrare. Hans popmusik präglas av en förhöjd nu-känsla. Och han är absolut trovärdig i sina översvallande känslor. Som popsångare är han perfekt; rösten har redan fått repor och patina.

Melodierna är också förstklassig pop med drag av R&B och blond reggae med drag av The Police. I bakgrunden finns producentsnillen som Erik Hassle, Christian Walz och Andreas Mattsson. Men det är Ulrik Munther som är stjärnan.

Ed Harcourt
Titel: Back into the woods
Skivbolag: CCCLX Music/Border
Betyg: 4

Pianot har druckit. Det är en briljant låttitel, signerad Tom Waits. Det är också namnet på en musikalisk genre där Ed Harcourt är som allra bäst. Efter en något brokig karriär har han nu gått och varvet runt och gjort sin enklaste och bästa musik sedan den sensationella debut-EP:n ”Maplewood” från 2000.

Albumet ”Back into woods” är inspelat i Abbey Road-studion under endast sex timmar. Uppbackad av en stråksektion har Ed Harcourt ställt en flaska Wild Turkey på flygeln och sedan sjungit hjärtat ur kroppen. Hans sätt att låta pianot bära melodierna – lära dem flyga – är uppe där med Cole Porter och den unge Elton John. Alla spåren låter som temalåtar till filmer man gråter till under eftertexterna.

Jan Gradvall