Krönika, Dagens Industri
Weekend 1 mars
Krönika
Jan Gradvall
Inte mindre än fyra tunga engelska populärkulturjournalister gav i fjol ut böcker om David Bowie. Gemensamt för volymerna av Paul Trynka, Peter Doggett, Dylan Jones och Paolo Hewitt var att de hade summering och tillbakablickande som tema.
Efter David Bowies hjärtattack i juli 2004 drog han sig tillbaka helt från rampljuset. Rykten om hans hälsotillstånd cirkulerade och hans karriär förmodades vara över. Albumet ”Reality” från 2003 betraktades som hans final.
Det är därför som den 8 januari i år – David Bowies och Elvis Presleys födelsedag – är ett datum inskrivet i historien. Att David Bowie den morgonen plötsligt släppte en ny låt på nätet var lika oväntat och overkligt som om Elvis Presleys hade gjort det.
Ingen i världen hade en aning om vad som var i görningen. The Guardian fick ett tips om det på kvällen den 7 januari, men avfärdade det efter research som helt omöjligt att David Bowie skulle göra comeback och publicerade inget.
Den nya låten ”Where are we now?” lät också som en viskning från dödsriket. Med bräcklig röst blickade David Bowie tillbaka på sitt liv och sjöng om sitt år i Berlin i mitten av 1970-talet, det allra mest produktiva i hans karriär.
Nästa fredag 8 mars släpps David Bowies nya album ”The next day”. Det är fortfarande för hemligt för att skickas ut till media, men jag har varit på skivbolaget Sonys kontor på Holländargatan i Stockholm och lyssnat på det.
Jag är nervös när jag sätter mig i stolen. Jag försöker påminna mig om att det enda som varit konstant under det halva sekel som David Bowie dominerat och förnyat popmusiken är att hans nya album aldrig har låtit som man tror att de ska göra.
Så är det även denna gång. Balladen ”Where are they now?”, med sin ödesdigra melankoli, är inte ens alls representativ för albumet i övrigt. Musiken är märkligt traditionell rock i högt tempo med dunkande baskagge och drivande elgitarrer. Nya singeln ”The stars (are out tonight)” är den näst mest melodiska.
Jag försöker blinka bort min besvikelse. Det här är inte det album som mina förväntningar byggt upp mitt inre.
Ändå finns det på ”The next day” en dragningskraft som gör att jag kommer att återvända till det många gånger. Titelspåret på ”The next day” handlar om en tyrann eller diktator, ospecificerat vilken. David Bowies själsfrände Scott Walker har på senare år gjort låtar om Mussolini och Ceausesco.
Medan andra artister i dag sjunger om Facebook och konsumtionssamhället sjunger David Bowie om samtida rysk historia och medeltida engelsk historia, något som hans producent Tony Visconti uppger att Bowie varit besatt av på senare år.
David Bowie har alltid varit något av en intendent på sitt eget museum. Han förstår sig själv genom att studera konst och historia. Han konstruerar alter egon som Ziggy Stardust vilka han, när han är klar med dem, låter stå kvar som skyltdockor i utställningsmontrar.
Det är därför också passande att den 23 mars öppnar en stor Bowieutställning på museet Victoria & Albert i London, en utställning många svenskar redan förköpt biljetter till. Den pågår till 11 augusti.
Utställningen i gjord i samma summerande anda som de fyra nämnda Bowieböckerna. När den planerades i fjol hade museet inte en aning om att Bowie skulle göra comeback.
Titeln på David Bowies nya album får därmed en extra dimension. ”The next day”.
(slut)
+
GRADVALLS VALL
BIOGRAFI
Tracey Thorn, ”Bedsit disco queen” (Virago). Everything But The Girl-sångerskan litterära berättarröst är förbluffande lik hennes sätt att sjunga. Inte ett onödigt skiljetecken. Lågmält om ett liv med musik
TV
”The Americans”. Bästa nya serien på amerikansk tv, i klass med ”Homeland”. Om KGB-spioner i USA under kalla kriget på 1980-talet. Tidstypisk musik som Echo & The Bunnymen. Inköpt av Viasat.
BOWIE
Thomas Jerome Seabrook, ”Bowie in Berlin” (Jawbone). Finns ingen definitiv Bowiebiografi. Men denna bok, som bara koncentrerar sig på ett år i hans liv, ger bäst inblick i hans närmast ofattbara produktivitet.
+
BONUS NR 1:
Skoldans på lågstadiet, senvintern 2013. Fyra musikstilar dominerar på dansgolvet. 1. ”Gangnam style”. 2. Swedish House Mafia. 4. Låtar från Melodifestivalen. 4. 30 år gamla hitlåtar med Michael Jackson, i synnerhet ”Bad”.
Det ligger därför sällsynt rätt i tiden att Stockholms Stadsteater nästa fredag sätter upp ”West Side Story” på Stora Scenen.
Ingen annan musikal influerade Michael Jackson lika mycket som ”West Side Story”. En av hans koreografer har berättat att Michael Jackson tittade på ”West Side Story” minst en gång i veckan.
”West Side Story” innehåller musik av Leonard Bernstein, text av Stephen Sondheim, regi och koreografi av Jerome Robbins. Det blir inte bättre än så. Uppsättningen uruppfördes på Broadway 1957. Filmversionen gjordes 1961.
Samtidigt är historien tidlös. ”West Side Story” handlar om unga, arbetslösa, kaxiga, rastlösa, rädda, rotlösa, aggressiva och stolta. Unga som krigar för att hitta en plats i ett samhälle där ingen bryr sig.
Kalle Dyall är ett perfekt val för huvudrollen. Första gången jag träffade Kalle Dyall var i en källare på Västmannagatan i mitten av 1980-talet när vi skulle porträttera framtidens Stockholmsprofiler. Det var Kalle Dyall och hans kompis Quincy Jones III, två tonåringar som var helt inne på hiphop.
Kalle Dyall kom till Sverige som 10-åring. Han säger i pressmeddelande att han kan identifiera sig karaktären Bernando.” I Märsta fanns det en ungdomsledare som uppmuntrade många ungdomar, mig också. Dansen blev ett sätt för mig att ta plats och få bekräftelse. Jag hade nära till dansen. Dansen är en metafor för att duga”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
David E Kelley är en av tidernas främsta teveskapare. Han började som manusförfattare på ”Lagens änglar”. Därefter har han själv gjort serier som ”Picket fences” (”Småstadsliv”), ”Chicago Hope”, ”The Practice” (”Advokaterna”), ”Ally McBeal” och ”Boston Legal”.
Tevekritikern Alan Sepinwall, aktuell med den utmärkta boken ”The revolution was televised”, har skrivit att vad det gäller ”fictional oratory” – dialogdominerat drama – så finns ”det Kelley och Sorkin på toppen och sen alla andra nedanför”.
David E Kelley, gift med Michelle Pfeiffer, har samtidigt blivit ökänd för att han slösar bort sin talang på senare år. ”Ally McBeal” och ”The Practice” spårade ur helt efter par år och hans senaste projekt har varit floppar, inklusive en remake av ”Wonder Woman” som inte ens visades.
Det är därför glädjande att David E Kelley är tillbaka med en serie som har förutsättningar att leva upp till hans förmåga. På måndag den 4 mars har David E Kelleys nya tv-serie ”Monday Mornings” premiär i Sverige på kanalen TNT.
Utåt sätt är det en sjukhusserie exakt som sjukhusserier brukar vara: överintelligenta läkare och nyfikna snygga praktikanter som iklädda blå och gröna kläder rusar omkring i korridorer.
Men vad som är nytt med ”Monday Mornings” är att den fokuserar på kirurgernas måndagskonferenser där det går igenom den gångna veckans dödsfall och misstag och diskuterar etik och moral.
Upplägget påminner därmed lite om en rättegångssal – den genre som David E Kelley är mästare på.
Jan Gradvall