Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 november
Krönika
Jan Gradvall
Vissa artister är för udda och extrema för att nå de stora massorna. Det är en sanning som ofta upprepas, både från branschfolk och artisterna själva. Kanter måste slipas ned, kompromisser krävs.
Men historien visar att det ofta är precis tvärtom. Det är de mest udda och extrema artisterna som blir de mest och populära och folkkära.
Det gäller alla från Kiss till Prince och Madonna. För att inte tala om David Bowie (från Mars) och Lady Gaga (från Venus)
Ingen artist har varit mer udda och extrem än Elvis Presley. Och allra mest extrem var den Elvis som tidigt 1970-tal klädde sig i en vit sparkdräkt med mantel.
En sensationell nyutgåva med Elvis på Madison Square Garden 1972 bär titeln ”Prince From Another Planet”. Precis så framstår han. Att denna varelse skulle kunna vara från vår planet är otänkbart.
I dag åker alla superstjärnor jorden runt på sina turnéer. Men bortsett från sin militärtjänstgöring i Västtyskland, och en tre dagar lång turné i Kanada 1957, så gjorde landsortsgrabben Elvis Presley inte en enda spelning utanför hemlandet USA.
I New York, nöjesvärldens huvudstad, spelade han bara en gång; fyra utsålda konserter på Madison Square Garden i juni 1972, varav två nu återutges. De bevarade filmsnuttarna är signifikativt nog lika suddiga som bilderna från månlandningen.
Av alla spelningar som Elvis Presley gjorde hade inga större historisk betydelse än de i New York. Omgivningen vittnar om hur nervös han var. Återigen hade han något att bevisa.
På en presskonferens på Hilton Mercury Lounge innan konserten har den 37-årige Elvis med sig sin pappa. Elvis polisonger är större än Memphisdeltat. Runt midjan bär han ett prisvinnarbälte som han fått i Las Vegas. Nej, rappare var inte först med bling-bling.
När han går in på scenen på Madison Square Garden – en konsert som New York väntar på i 16 år – spelas ”Also Sprach Zarathustra” av Strauss i högtalarna, temat i Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr”.
Titeln på nyutgåvan, ”Prince From Another Planet”, är hämtad från rubriken i New York Times efter konserten, där Chris Chase målande beskriver stämningen, en kvinnlig journalist som dessförinnan varit skådespelare under namnet Irene Kane och spelat huvudrollen i en Kubrick-film (”Killer’s Kiss”, 1955).
Publiken på Madison Square Garden är full av andra artister. George Harrison är där, John Lennon kanske är där. Bruce Springsteen har tagit bussen in från New Jersey (och får höra Elvis avsluta med ”Can’t help falling in love”).
David Bowie, som delar födelsedag med Elvis Presley, tar flyget fram och tillbaka över Atlanten mellan två egna spelningar i London enbart för att se Elvis. Bowie går runt på Madison Square Garden i full Ziggy Stardust-utstyrsel.
Patti Smiths gitarrist Lenny Kaye är också där och beskriver allt i en väldigt fin essä i nyutgåvan.
Och Elvis själv är magnifik. Större än rockmusiken, större än sig själv (den vita sparkdräkten sitter rätt trångt), större än livet. Precis som Lenny Kaye beskriver är det som han även antagit skepnaden av sin tvillingbror, som dog vid födseln 1935, och blivit sin egen djävul eller ängel.
Under ett trumbreak i en overklig ”Suspicious Minds” börjar han plötsligt göra karatesparkar. Hans fru Priscilla har nyligen lämnat honom och stuckit med en karatetränare. Hans bandmedlemmar säger att de aldrig hört Elvis sjunga bättre. Prinsen lyfter oss från jordelivet och tar med oss till sin planet.
(slut)
GRADVALLS VAL
TIDNING
JAZZMÅNDAG
”Homeland”, måndagar. Bästa uppladdningen inför varje omistligt avsnitt är att göra som CIA-agenten Carrie (Claire Danes) och lyssna på bipolär jazz. Musik i serien: Miles Davis, Thelonious Monk, Tomasz Stanko Quartet.
TV
”Boss”, premiär i kväll, SVT. Första säsongen av ”Boss” tangerar nästan ”Mad Men” och ”Homeland”. Modernt amerikanskt drama som absolut bäst. Om skrupellösa politiker i ökända Chicago.
TIDNING
Time Magazine. Först: mentalt proppmätt efter överbevakat amerikanskt val. Sen: hungrig igen efter magnifikt valnummer av Time (November 19) som i text och bild visar vad en tidskrift kan förmedla bättre än något annat medium.
+
BONUS NR 1:
I USA kan man just nu se ”Lincoln” på bio. I Sverige får vi ironiskt nog hålla till godo med att ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” denna vecka släpps på dvd.
Förväntningarna på ”Lincoln” – regi av Steven Spielberg, manus av Tony Kushner (”Angels in America”) – blir inte mindre av att huvudrollsinnehavaren Daniel Day-Lewis gör en av sina ytterst sällsynta intervjuer i Time Magazine.
Rubriken på intervjun är ”The World’s Greatest Actor”, ett påstående få numera säger emot. Fråga till exempel spirande svenska skådespelarstjärnor som Fares Fares och Joel Kinnaman, deras riktmärke är Daniel Day-Lewis.
Daniel Day-Lewis är känd för att ta ”method acting” (att man totalt går upp i rollen) längre än någon annan. När han spelade in ”Min vänstra fot” fortsatte han att vara cp-skadad även när kameran stängdes av; teamet fick bära och mata honom.
När han spelade in ”Den siste mohikanen” bodde han i vildmarken och vägrade äta mat som han själv inte plockat. Eller skjutit.
I Time Magazine-intervjun berättar Sally Field att hon under inspelningen plötsligt började få sms från Abraham Lincoln.
Daniel Day-Lewis, som aldrig slutade vara Lincoln mellan tagningarna, gick med på kompromissen att använda mobil, men författade endast limerickar av 1800-talssnitt och undertecknade dem ”Yours, A”.
”Lincoln” får svensk biopremiär 25 januari.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hösten 2012 kommer att gå till svensk mediehistoria som den era då streamingtjänster för film slog igenom. I kontrast till den okritiska förhandsrapporteringen är dock ingen av de lanserade tjänsterna i närheten av att göra för film vad Spotify gjort för musik.
Spotifys framgång vilar på att tjänsten, både utbudsmässigt och tekniskt, är bättre än alla de illegala alternativen – det är än så länge inte filmsajterna.
Men Netflix har börjat bäst. (Svenska HBO är försenat och har fortfarande inte startat.) Ett pris på 79 kronor per månad och en gratis provmånad och står i kontrast mot filmkanalerna C-More och Viasat som i decennier mjölkat och utnyttjat kunder med fula tricks som långa bindningstider och kortavgifter. (Deras fortsatta överlevnad handlar uteslutande om sport.)
Netflix fungerar tekniskt föredömligt, inte minst på iPad. Appen kommer ihåg var man är i olika tv-serier.
Netflix imponerar också vad det gäller teveserier. Bland utbudet finns till exempel ”Breaking bad” (4 säsonger), ”Prime suspect” (7 säsonger), engelska komediklassiker som ”The Office” (båda säsongerna) och ”The Trip”, samt Peter Birros och Mikael Marcimains mästerverk ”Upp till kamp”.
Allra bäst är Netflix på dokumentärer. Några höjdpunkter
Louic CK: Chewed Up (världens bästa ståuppkomiker, live i Boston 2008)
Unauthorized: The Harvey Weinsten Project (om producentlegenden, mycket intressant om marknadsföring och entreprenörskap)
Bobby Fischer mot världen (oförglömligt om tidernas bästa schackspelare)
Page One: Inside the New York Times (bästa filmen för att förstå vad digitaliseringen av massmedia får för konsekvenser)
Helvetica (ögonöppnande om världens mest använda typsnitt)
Anteckningar om kläder och städer (Wim Wenders dokumentär om modelegenden Yohji Yamamoto)
Jan Gradvall