Krönika i Icon nr 7: Mitt livs enda stora förebild
I moderna fabler, vilket i dag återfinns i media snarare än sagoböcker, får Bror Duktig aldrig hjälterollen. Han är just – Bror Duktig, ett namn som blivit ett öknamn. I arbetslivet är det alltid grisar som bygger med halm och pinnar som gör bäst intryck på anställningsintervjuer och i inledande faser av projekt.
Icon
Jan Gradvall
Motiv från fabler är vanliga vid tatueringar. Folk tatuerar in drakar, demoner och superhjältar.
Den enda tatuering jag kan tänka mig är Bror Duktig. En gris med blå snickarbyxor.
Mitt livs enda hjälte och stora förebild.
Alla känner till fabeln om tre små grisar som jagas av Stora Stygga Vargen, en uråldrig folksaga med okänd upphovshen.
Vad inte lika många känner till är att fabeln även är en perfekt allegori över arbetslivet.
De tre små grisarna i fabeln, precis som alla andra grisar, lever med faran att en dag plötsligt bli kassler. Stora Stygga Vargen är ett permanent hot.
När grisarnas mamma en morgon meddelar att ”Nu mina barn, nu måste ni klara er själva” så ger de sig ut i världen för att bygga sina egna hus.
Den första grisen bygger ett hus av halm. Den andra grisen bygger ut ett hus av pinnar.
Husbyggena går snabbt. Grisarna kan sedan i stället ägna sig åt det de prioriterar mest i livet – att chilla.
Den tredje grisen, däremot, tänker flera steg längre. Han tar extrajobb för att tjäna ihop till tegel, ett dyrare och stabilare byggnadsmaterial än halm och pinnar.
Medan hans grisbröder bara hänger och partajar så går han upp klockan 05.00 varje morgon och jobbar stenhårt på sitt tidskrävande tegelbygge. Hans fokus är inte på nuet utan på framtiden.
Därav hans smeknamn – Bror Duktig.
Om vi trycker på paus där, och tittar runt omkring oss, kan man konstatera att Bror Duktig är den mest underskattade och föraktade personlighetstypen genom tiderna.
I moderna fabler, vilket i dag återfinns i media snarare än sagoböcker, får Bror Duktig aldrig hjälterollen. Han är just – Bror Duktig, ett namn som blivit ett öknamn.
I arbetslivet är det alltid grisar som bygger med halm och pinnar som gör bäst intryck på anställningsintervjuer och i inledande faser av projekt. De har ju tid att snacka och lyfta fram sig själva.
Även konstnärligt lyfter man fram grisar som bygger med halm och pinnar. Beröm som minutiös planering och hantverksskicklighet förkommer inte i skivrecensioner.
Konstnärer, skådespelare och rockstjärnor modellerar sig till exempel aldrig efter Bror Duktig. Alla vill leva som de andra två grisarna. Och se ut som Stora Stygga Vargen. Eller ligga med Stora Stygga Vargen.
Men vad händer i sagan?
Jo, en dag upptäcker vargen till slut var grisarna bor. Han går till halmhuset – och blåser sönder dörren. Han går till pinnhuset – och blåser sönder dörren.
Men vid tegelhuset är det stopp. Som det lyder på engelska: ”The big bad wolf huffed and puffed but the could not blow that brick house down”.
Jag blir ofta intervjuad av folk som går på journalisthögskolor, mediegymnasium eller andra skrivutbildningar. Alla tycker yrket verkar spännande – ”Hur blir man journalist? Hu kan jag få samma uppdrag?” – och hoppas att jag ska berätta om en tillvaro där man bygger hus av halm och pinnar.
Om jag i stället skulle vara helt sanningsenlig, vilket jag ytterst sällan har hjärta att vara, så skulle jag rulla upp skjortärmen och visa min tatuering av Bror Duktig.
För det är det som är min hemlighet och svaret på alla deras frågor – att jag är en gris i blå snickarbyxor.
Visst, att intervjua Mick Jagger eller Mary J Blige kan vara häftigt. Men den egna intervjutid du fått med dem är fullständigt ointressant om inte den artikel du sedan skriver är byggd av tegel.
Dina vänner kan, likt de andra två grisarna hoppa runt med piccoloflöjt i gröngräset, men du måste vara Bror Duktig, gå upp före tuppen och isolerat arbeta med ditt oändligt utdragna textbygge.
Och sedan leva med frustrationen att ingen kommer att förstå hur mycket tid du lagt ned för att få det att se enkelt ut.
Det svåra att är inte heller att ”slå igenom” utan att fortsätta göra bra jobb decennium efter decennium.
Jag tror det är därför jag gillar och respekterar bandet Kent så mycket.
Varje år utspelar sig samma charad i svensk media. I tidningar hyllas nya album av nya svenska artister vars oskrivna framtid kan användas som projiceringsyta för medias ständiga behov av att hitta ”the next big thing”.
Det brukar hålla några år. Därefter blåser tiden sönder albumen.
Kvar står Kent, vars album alltid är byggda av tegel. Synar man låtbygget finns det inte en tegelsten som inte är ditsatt med omsorg.
Bandet må ibland göra allt för att framstå som något annat, men i studion består Kent av fyra Bror Duktig.
(slut)