Krönika, Dagens Industri
Weekend 21 juni
Krönika
Jan Gradvall
Semester är en burk med bakterier. Om man låter den vara i fred kan den leda till avgörande insikter.
Många av oss går dessa dagar omkring som zombier i ett försök att hinna med allt innan semestern. Stressen och sömnbristen ger en tunnelseende. Precis så kände sig även Alexander Fleming sommaren 1928.
Alexander Fleming var så stressad när han gick på sin långledighet att han på sitt laboratorium lämnade flera odiskade burkar med bakterieodlingar. Burkarna fick stå där i dunklet hela sommaren.
När Alexander Fleming kom tillbaka efter semestern upptäckte han något intressant. I en av burkarna hade en mögelsvamp dödat bakterierna och lämnat en kal fläck i burken. Svampen hette Penicillium notatum.
15 år senare började penicillin användas på människor, räddade miljontals liv och Alexander Fleming fick Nobelpriset.
Hela denna historia berättades förra veckan av prästen i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm när min sons skola hade sin skolavslutning. Prästen Nils-Henrik Nilsson använde historien som exempel på vikten av att verkligen vara ledig under sommarlovet.
Om Alexander Fleming inte hade tagit ledigt den sommaren – om hanbokstavligen inte hade släppt allt jobb – så hade han aldrig gjort den upptäckten.
Även rektorn på skolan Lilla Adolf Fredrik i Stockholm, Janne Lindelöw, anknöt till samma tema i sitt sommaravslutningstal. När man blickar på sitt liv inser man hur många nya insikter som uppstått i ens liv just när man varit ledig.
Så ledig att man får långtråkigt. Rektorn avslutade sitt tal med: ”Jag önskar er alla en riktigt långtråkig sommar”.
Uppmaningen var riktad till eleverna, men det var fler föräldrar än jag som i det ögonblicket tittade upp med dåligt samvete, slutade kolla jobbmail i våra telefoner och sedan sjöng med lite extra i ”Den blomstertid nu kommer”
Att ta ledighet är i dag både lättare och svårare än någonsin. Den trådlösa och mobila tekniken gör att människor inom många yrken i dag kan vara mycket mer flexibla med både tider och varifrån man arbetar.
Samtidigt gör denna teknik att vi hela tiden är så uppdaterade att vi egentligen aldrig är helt lediga. Aldrig så lediga att innehållet i bakterieburken hinner börjar mögla.
Information är lika beroendeframkallande som socker. Någon mättnadskänsla kommer aldrig.
Att vara uppkopplad är inte heller samma sak som att vara produktiv. Jonathan Franzen skrev till slut klart sin senaste roman genom att förstöra uttaget för Internetuppkoppling med superlim. När boken var klar kallade han den ”Freedom”.
Lyssnar man på texten till ”Den blomstertid nu kommer” – vilket jag gjorde när jag till slut stoppade undan min iPhone i innerfickan – finns även där insikten om vikten av att ibland stoppa in sitt arbete i en burk och skruva på semesterlocket.
Med blid och livlig värma, till allt som varit dött,
sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
För att nya tankar ska kunna återfödas måste först gamla tankar dö. Och det pencillin som botar farliga sjukdomar som idélöshet och utbrändhet stavas långtråkighet. Finns receptfritt i apotek. Framförallt i köer på apotek.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”With Friends like these”, Vanity Fair, majnumret. Hela historien om tv-serien ”Vänner”. Fantastiskt när David Schwimmer håller tal om ”socialist theater” och de driver igenom kollektiv löneförhandling.
BIBLIOTEK
”The North West London Blues”, Zadie Smith, New York Review of Books. Passionerat blogginlägg till försvar för bibliotek. ”Det enda allmänna utrymme inomhus i dagens städer där man inte behöver köpa något för att få stanna”.
HYRFILM
”Safe House”. Fint att se två svenskar, regissören Daniel Espinosa och Joel Kinnaman (sedvanligt lysande i liten biroll), ta en så självklar plats i Hollywoods breda mittfåra.
+
BONUS NR 1:
Vad har Billy Joel, Four Seasons, Beach Boys, Elvis Presley, John Lennon, Buddy Holly, Johnny Cash och ABBA gemensamt? Alla har varit föremål för jukeboxmusikaler – det mest lukrativa konceptet på Broadway under 2000-talet.
Musikaler i klassisk bemärkelse utgår från nyskrivna sånger. Men vad som särskiljer jukeboxmusikaler är att de buntar ihop artisternas gamla hitlåtar och placerar dem i en dramatisk kontext.
Det stora genombrottet för genren var ABBA-musikalen ”Mamma Mia!”, en gigantisk succé även på Broadway där den spelats sedan 2001.
Därefter har ett många andra försökt kopiera konceptet. Hur svårt det ändå är att lyckas understryks av att musikalerna om Elvis Presley, John Lennon och Beach Boys har floppat. Det krävs mer än bara en väkänd sångkatalog.
”Rock of ages”, som får svensk biopremiär på midsommardagen, bygger också på jukeboxmusikal.
Miljön är Los Angeles 1987. Musiken är all slags rockmusik från 1980-talet som använde rejält med hårspray, från Foreigner och Journey via Pat Benatar och Joan Jett till Poison och Whitesnake.
Årtalet 1987 gör också att Guns N’ Roses har en speciell roll. Det var det året gruppens epokgörande debutalbum ”Appetite for destruction” gavs ut och Tipper Gore fördömde omoralisk musik och kultur i boken ”Raising PG-kids in an X-Rated society”.
Musikalversionen av ”Rock of ages” är ett verk av två kvinnor, regissören Kristin Hanggi och koreografen Kelly Devine, och sattes ursprungligen upp 2005 på en liten klubb på Hollywood Boulevard i Los Angeles.
Idel utsålda kvällar förde sedan ”Rock of ages” till större scener. På Broadway fick den premiär 2009.
Musikalversionen har blivit känd för att den bryter ”den fjärde väggen”, dvs att skådespelarna i sina nummer vänder sig direkt mot publiken som om det vore en riktig rockkonsert.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Storslagna och tekniskt avancerade scenproduktioner brukar vara en manlig domän. Men den smartaste och mest högteknologiska scenshowen i modern tid är ett verk av två kvinnor, regissören Sophie Muller och sångerskan Sade Adu.
Sade är namnet på både en grupp och en sångerska. Sades senaste turné, som tog gruppen till Globen i Stockholm i maj förra året, var den snyggaste och mest intima produktion jag någonsin sett på en isstadion.
Alla låtarna var visuellt helt olika varandra, nästan som utdrag från 22 olika musikaler och teateruppsättningar.
Ett oerhört smart utnyttjande av LED-skärmar, där man projicerade grafik och filmade inslag, kombinerades med teatertrick som att musikerna mellan numren gjorde entré och exit genom luckor i golvet.
Det var som om Bob Fosse tagit sig an soulhistorien.
Alla dessa scenlösningar var gjorda av Sade Adu själv tillsammans med Sophie Muller, en engelsk regissör som gjort många videor åt artister från No Doubt till Blur.
Nu går denna fantastiska Sade-show äntligen även att bevittna på dvd. ”Bring me home” (Sony) säljs förvirrande i en vanlig cd-ask med innehåller både dvd och cd. Showen släpps även som Blu-Ray.
Jan Gradvall