Krönika i Icon Nr 6: Varför alla reseskildringar ljuger
Vad som behöver punkteras i reseskildringar är föreställningen om att det finns något som är autentiskt eller genuint. Nej, ingenting är någonsin autentiskt eller genuint. Allting är ständig rörelse, allting korsbefruktas.
Icon
Jan Gradvall
Problemet med reseskildringar är att de aldrig visar verkligen som den är, utan hur vi vill att den ska vara.
Ingen har visat detta bättre än den några år gamla reklamfilmen för Heineken.
Exteriör: En bar på en sandstrand på Jamaica. Interiör: Några jamaicanska män och kvinnor sitter lugnt och samtalar över några flaskor Heineken. En äldre man sitter vid en dator och surfar.
Därefter börjar paniken.
En spanare har nämligen fått syn på ett gäng turister som närmar sig baren. Turister som förväntar sig att få se ”the real Jamaica”.
Människorna på baren gömmer blixtsnabbt undan alla ölflaskor, ersätter dem med romdrinkar i kokosnötter, gömmer tv:n på väggen bakom en jamaicansk flagga, byter om till Bob Marley-kläder och tar på sig rastaperuker.
De lyfter även bort den surfande pensionären från hans dator och placerar honom i stället i en gungstol.
De hinner precis. När turisterna sedan öppnar dörren till baren blir de överlyckliga. Det är ju precis så här det riktiga Jamaica ser ut!
Exakt så jobbar även vi journalister när vi gör resereportage för tidningar eller teveprogram.
”Janne, så hur var Ulan Bator?”
Det går inte att i det läget säga att de mongolska herdar man intervjuade hade Kim Kardashian-bilder uppnålade på tältväggarna och mest var intresserade av att diskutera upplösningen i 5MP iSight-kameran i nya iPad.
I stället tar man ett djupt andetag och säger: ”Ulan Bator var… fantastiskt. Tiden stod still. Jag drack jakmjölk och har lärt mig skriva Djingis Khan i kyrillisk skrift.”
Artikeln layoutas sedan med en solnedgång över Gobiöknen med kamelridande män i folkdräkt i förgrunden. Rubrik: ”Morgon i Mongoliet”.
Jag minns när vi för några år sedan red på elefanter i norra Thailand. Några amerikanska turister började filma rakt in i hemmen hos de burmesiska elefantryttarnas familjer och viskade om deras enkla livsstil.
”OMG, so pure and simple.”
Hämnden kom när sedan elefantryttarna efter avslutat arbetspas halade fram mobiltelefoner mycket modernare än amerikanernaa. Och började följa någon såpopera.
Men sådana scener kommer du aldrig att få se i ”När och fjärran” eller ”Packat och klart”.
Där skulle man i stället inleda med en närbild på elefantryttarnas fårade ansikte samtidigt som man ljudlägger med Kamalhs ”Elephant song”.
Speaker: ”Långt bort från turiststränderna, långt inne i djungeln, finns ett annat Thailand där tiden har stått still.”
Vad som blir svårare att skratta åt är när man inser att denna exotism också cementerar fördomar.
Fördomar som i en förlängning påverkar vår uppfattning om världen och därmed synen på världspolitiken.
Jag har varit många, många gånger i Grekland och besökt över 25 öar. Därmed har jag också läst många, många resereportage från Grekland.
Alla är skrivna på exakt samma sätt. Vi får alltid möta getherden i solnedgången på börjat. Vi får alltis slå oss ned vid ouzo-glasen vid bytorget. Vi får alltid smaka yoghurten.
Och – viktigast av allt – vi blir alltid påminda om att ”här finns ingen stress”.
Men däremot får vi aldrig se de småungar som i utkanten av bilden fräser omkring på nya BMX-cyklar. Eller se att det i vitkalkade husen hänger platta teveapparater på varenda vägg.
Bilden av det omoderna Grekland går sedan igen om kommentarer om den ekonomiska krisen.
Kommentarer från svenskt håll, många med undertonen att greker är lata och jobbar för lite,visar att det bara är några bokstäver som skiljer orden exotism och rasism.
Att dra slutsatser Grekland som nation efter att ha vandrat runt några dagar på Amorgos är som att dra slutsatser om Sverige efter att ha vandrat runt några dagar i Ludvika.
”Ungdomar och pensionärer hänger i timmar på pizzerian och framför tobakshandelns V75. Ingen här verkar ha bråttom. Tiden står still.”
Vad som behöver punkteras i reseskildringar är föreställningen om att det finns något som är autentiskt eller genuint.
Nej, ingenting är någonsin autentiskt eller genuint. Allting är ständig rörelse, allting korsbefruktas.
Det som till exempel i dag lyfts fram som ”genuin” västafrikansk musik – i motsats till västerländsk musik – är helt präglad av Louis Armstrongs besök i Accra 1956.
Världen är snarare som i den jamaicanska baren i den geniala Heineken-reklamen. Det finns alltid två verkligheter att visa.
(slut)