Skivrecensioner, DI Weekend

The Hives
Titel: Lex Hives
Skivbolag: Universal
Betyg: 2

När tecknade figurer passerat ett stup fortsätter de springa i luften. Benen roterar i maximal hastighet. Men de kommer inte en millimeter framåt.

Där har vi The Hives på nya albumet.

Den energi och den laganda som gör The Hives till ett av världens absolut främsta liveband kan bli problematisk i studion. Beslutsprocessen är så demokratisk att alla möjligheter till verklig förnyelse försvinner. Alla låtar präglas av att alla medlemmar hela tiden spelar och hörs exakt lika mycket.

Jan Gradvall

Tom Jones
Titel: Spirit in the room
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 2

Tjuren från Wales omges av unga picadorer och banderillos som försöker reta och stimulera honom till kreativa utbrott. Varför inte spela in låtar av Leonard Cohen, Tom Waits och Richard Thompson? Varför inte gå in i studion med ung producent och göra ett modernt album där allting så rårivet, närodlat och ekologiskt som det ska göra på 2010-talet?

Tom Jones låter sig dras med ut i manegen. Men innerst inne verkar han mest intresserad av att sitta där under sin korkek och lukta på blommor och trosor som hans gamla fans kastat upp på scenen.

Jan Gradvall

Neneh Cherry & The Thing
Titel: The Cherry Thing
Skivbolag: Smalltown Supersound/Border
Betyg: 4

Efter tre sökande decennium har Neneh Cherry slutligen hittat hem och gjort sitt bästa album någonsin.

Neneh Cherrys debutsingel ”Buffalo stance” från 1988 är en milstolpe i pophistorien, en helig graal för evig ungdom och kreativitet. Robyn hittade vägen framåt på 2010-talet genom att gå tillbaka till Neneh Cherrys 1980-tal.

Men Neneh Cherry gick sedan kreativt vilse. Det uppstod decennielånga pauser mellan hennes album. Ett tag spelade hon ansträngd rock och King Crimson-covers med gruppen CirKus.

Nu har Neneh Cherry i stället gått tillbaka till sina egentliga rötter innan ”Buffalo Stance” – den fria och hårda jazzen.

I början av 1980-talet var en mycket ung Neneh Cherry medlem i postpunkbandet Rip Rig + Panic, en grupp som tog sitt namn från ett album med Roland Kirk och spelade in låtar med Neneh Cherrys styvpappa Don Cherry.

Den fria och hårda jazzen är också utgångspunkten för The Thing, den norsksvenska trio hon nu börjat samarbeta med. Saxofonisten Mats Gustafsson kan blåsa ner Jerikos murar. Norska rytmsektionen Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love kan spela Ornette Coleman och Don Cherry med samma självklarhet som MF Doom och Stooges.

Och Neneh Cherry själv låter förlöst, frisläppt, oövervinnerlig. Som en buffalo på en äng i Skåne.

Jan Gradvall

Milton Hopkins & Jewel Brown
Titel: Milton Hopkins & Jewel Brown
Skivbolag: Dialtone
Betyg: 4

De flesta förknippar femlitershattarnas och skallerormsbootsens Texas med vit musik. Men faktum är att Houston, Texas, är en av historiens viktigaste städer för svart musik, hemvist för artister från blueslegenden Lightnin’ Hopkins och soulgruppen Archie Bell & The Drells fram till Destiny’s Child, Beyoncé och den innovativa hiphopstilen screw, där rappare som missbrukat lugnande hostmedicin drar ner tempot till slow motion.

Gitarristen Milton Hopkins (född 1934) är kusin till Lightnin’ Hopkins och är uppväxt i Fifth Ward, den stadsdel i Houston som även fostrat boxaren George Foreman och två tredjedelar av hiphoptrion Geto Boys.

Milton Hopkins har i ett halvt sekel spelat bakom artister som Sam Cooke och Jackie Wilson. Tillsammans med Houston-sångerskan Jewel Brown (född 1937), känd för att sjungit mycket med Louis Armstrong, har nu han gjort ett jublande bluesalbum som sammanfattar hela Houstons musikarv.

Som musikrecensent känner man sig som Knut Knutson i ”Antikrundan”. Efter ändlösa köer av människor som släpat med sig kopior kommer äntligen någon med ett ovärderligt original.

Jan Gradvall