Krönika, Dagens Industri
Weekend 25 maj
Krönika
Jan Gradvall
Jag har sett underhållningsbranschens framtid. Och det är saldot på ett PayPal-konto utlagt på en blogg.
Louis C.K. är USA:s just nu i särklass mest inflytelserika komiker, hyllad av alla från Chris Rock till Joan Rivers som den som tagit över stafettpinnen inom amerikansk humor.
Premiären på tredje säsongen av hans serie ”Louie” den 28 juni räknas som en av sommarens tevehändelser. I serien varvar Louis C.K. klipp från ståuppframträdanden från en komediklubb i New York, á la tidiga ”Seinfeld”, med livet som frånskild tvåbarnspappa i staden.
Louis C.K. är också känd för att han vid varje årsslut pensionerar alla sina gamla skämt, något radikalt i en bransch där skämt blir för komiker som hitlåtar för rockartister; något de kan recycla oc leva på i decennier.
I december gjorde Louis C.K ett ståuppframträdande på anrika Beacon Theatre i New York där han pensionerade alla 2011 års skämt. I stället för att sälja rättigheterna till någon tv-kanal bekostade han själv en filminspelning och lade sedan ut showen till försäljning på sin egen hemsida.
Två veckor senare presenterade Louis C.K det häpnadsväckande resultatet i sin blogg.
Över 200 000 människor– däribland jag – hade betalat fem dollar till Louis C.K:s privata PayPal-konto, vilket gav 1 006 996 dollar och 17 cent i intäkter.
Louis C.K. lade sedan ut en skärmdump (foto från sin egen dataskärm) av saldot på sin blogg och redogjorde exakt för vad han gjorde med pengarna.
En fjärdedel, 250 000, var vad det kostade att filma. Lika mycket betalade han ut som ”en fet bonus” till sina tekniker och medarbetare.
280 000 skänkte han till olika välgörenhetsorganisationer, vilka hans fans tipsat om via Twitter.
Och resterande 220 000 behöll han själv. ”Some of that will pay my rent and will care for my children. The rest I will do terrible things with and none of that is any of your business”.
Förra veckan fick vi som köpte showen på Beacon Theatre ett mail från Louis C.K. I mailet vi erbjöds att köpa tre andra shower, med endast ljud, via hans hemsida. Återigen till samma blygsamma pris och med samma perfekta överföringsteknik.
Och det var ett mail skrivet av honom själv, förklarande, personligt, utan reklamfloskler.
Louis C.K är långt ifrån den förste i underhållningsvärlden som säljer verk direkt till sina fans, men han är den förste som gör det med 100 procent ekonomisk transparens.
Ett problem med att i dagens digital värld få konsumenter att betala för underhållning är osäkerheten om var pengarna egentligen går. Är det verkligen artisten själv som blir lidande om man fildelar?
Manusförfattare och skådespelare vittnar om att de vanligtvis inte får ett öre när gamla tv-serier säljs vidare på dvd. Musikers gamla inspelningar ägs ofta av någon annan dem själva.
Kontrakt i underhållningsbranschen är ofta också medvetet utformade så att ingen ska förstå var egentligen pengar går.
Men genom att vara helt transparent i hela transaktionskedjan skapar Louis C.K en unik lojalitet – och betalningsvilja – med sin publik.
Och kan genom ett enda mail dra in en miljon dollar. Utan kostnader för distribution, utan kostnader för reklam.
Underhållningsbranschens framtid stavas trovärdighet.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Jacob Kimvall, ”Noll tolerans – kampen mot graffiti” (Verbal). Mycket intressant debattbok som visar att stadens Stockholm kriminalisering av all form av gatukonst skapar motsatsen till syftet – ett mer otryggt samhälle.
TIDNING
Q Magazine. Från och med majnumret har musiktidningen Q en ny chefredaktör, Andrew Harrison, värvad från lysande konkurrenten The Word. Skillnaden är uppenbar: Q är plötsligt smartare, piggare, roligare.
TV
”Inside the Actors Studio”, Kanal 9, 17.55 i dag fredag. Missa inte när större delen av ”Mad Men”-ensemblen blir intervjuade om skådespeleri av James Lipton. Har någon teveserie i historien haft bättre skådespelare?
+
BONUS NR 1:
Familjekomedin ”En natt på museet” utspelar sig på American Museum of Natural History i New York. Det museum dit Holden Caulfield går i JD Salingers roman ”Räddaren i nöden” för att försäkra sig om att åtminstone någonting i hans liv förblir intakt och går att lita på.
American Museum of History är berömt för sina diorama, de tittskåp eller skylfönster där djur och människor placerats bakom glas i teatraliska landskap. Biologiska museet i Stockholm har samma typ.
I filmen ”En natt på museet” blir allting i dessa diorama levande efter midnatt.
Filmregissören Wes Anderson älskar American Museum of History. Med hans sjunde långfilm ”Moonrise kingdom” – som var öppningsfilm i Cannes och får svensk biopremiär 6 juni – blir det uppenbart att alla hans filmer egentligen är varianter på ”En natt museet”. Diorama där vi får titta in i hans barndom
Ingen annan skulle kunna återskapa scouter och friluftsliv på 1960-talet lika musealt perfekt men samtidigt kärleksfullt och levande som Wes Anderson gör i ”Moonrise kingdom”.
Soundtracken till Wes Andersons filmer är också alltid lika magiska som filmerna. Huvuddelen av musiken i ”Moonrise kingdom” är hämtad från den klassiske kompositören Benjamin Britten (1913-1976) i vars opera ”Noye’s Fludde” Wes Anderson hade en roll som nioåring.
Soundtracket är också fullt av countrylåtar av Hank Williams. Varje gång som sheriffen Captain Sharp i bild, spelad av Bruce Willis, så spelas olika Hank Williams-låtar i bakgrunden.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Att vara där när det händer. Det kan vara mycket viktigare för en fotograf än teknisk virtuositet eller känsla för komposition.
Det slår en när man tittar i två nya svenska fotoböcker som förenas av att de lyfter fram rockklubben som ett mörkrum.
Carl Abrahamsson gjorde i mitten av 1980-talet två fanzines, Lollipop och Acts Of Interstellar Torture. Att han fotograferade var egentligen en bisyssla.
Men de rudimentära fotografierna får en kraft och relevans av att han – och ingen annan – var där med sin kamera i logen. Carl Abrahamsson var på plats när epokdefinierande band som Gun Club, Cramps, Hüsker Dü och Sonic Youth spelade i Stockholm i mitten på 1980-talet.
Carl Abrahamsson var också på plats i Göteborg när skivbolaget Radium var ett kluster av kreativitet med artister som Freddie Wadling och Union Carbide Productions, med en ung Ebbot Lundberg.
Carl Abrahamssons bok heter ”Fanzinera” (Trapart) och är formgiven som ett fanzine: A4-storlek, utan hårda pärmar.
Mats Bäckers bok ”Raw power” (Norstedts) är något helt annat: ett flera kilo tungt praktverk med bästa tänkbara tryck.
Mats Bäcker är en mycket skickligare fotograf än Carl Abrahamsson men även hans främsta tillgång är densamma – att han var där när det hände.
Fotografierna på Kal P Dal 1977 i Lund, där MC-knuttar dansar tryckare till vad som egentligen var punkballader, är underbara. Likaså bilderna från samma år på Joe Strummer i Arlöv och Iggy Pop i Köpenhamn.
Som reportagefotograf på Schlager hade Mats Bäcker även backstagepass till hela det svenska 1980-talet.
Jan Gradvall