Författaren som inte fanns

I juni 2002 intervjuade jag författaren JT Leroy. Problemet är att den person jag träffade inte existerar. Från Sydsvenskans kultursida 18/3.

Text: Jan Gradvall

Förra helgen var det biopremiär i USA för ”The heart is deceitful above all things”. Asia Argentos filmatisering av JT Leroys bok med samma namn.

Jag plockar ned boken från hyllan och läser citatet från New York Times på omslaget: ”His language is always fresh, his soul is never corrupt.”

Inuti i boken finns författaren JT Leroys hälsning till mig. Han tackar för lunchen jag bjöd på och skriver med bläckpenna: ”Your interview was so gentle.” Det märkliga med detta är att den person som jag intervjuade – eller trodde mig intervjua – inte existerar.

Jag träffade JT Leroy för denna tidnings räkning i juni 2002. Ingressen till artikeln löd: ”Hans mamma gav honom amfetamin, hennes nya man våldtog honom, som tonåring drogade han ner sig och sålde sig till män. I dag är 21-årige amerikanen JT Leroy en superkänd författare.”

Men enligt grävande journalistik, först av New York Magazine och därefter New York Times, visar det sig nu att JT Leroy är en bluff. Den som skrivit de hyllade böckerna är i själva verket en intensiv 40-årig kvinnlig rockmusiker vid namn Laura Albert.

Jag vet att hon är intensiv för jag har träffat henne. Det var hon som följde med ”JT Leroy” på Europa-turnén och satt bredvid oss när vi gjorde intervjun. Då kallade hon sig för Emily, ett av sina flera alias.

Enligt den fiktiva biografin var det ”Emily” (Laura Albert) och hennes man Geoffrey Knoop som plockade upp den hemlösa JT Leroy där han drev omkring på San Fransiscos gator. Det var de som hjälpte honom till en psykolog. Sedan dess var Leroy, enligt honom själv, deras inneboende.

Den som offentligt spelade JT Leroy – en tunn skygg varelse med viskande röst och bisarr blond peruk – var i själva verket, enligt New York Times avslöjande, Savannah Knoop, Geoffreys halvsyster.

Jag borde naturligtvis ha misstänkt något. Om jag inte varit så förbannat ”gentle” vid intervjun, utan en riktig skjutjärnsreporter, borde jag till exempel ha frågat varför JT valde att gå på restaurang Tranans damtoalett.

Det hade varit elegant att, som Anthony Lane i veckans New Yorker-recension av filmen ”The heart is deceitful above all things”, kunna komma med en formulering som: ”If you think the heart is deceitful, you should meet the author.”

Men det är inte så lätt att komma med skeptiska frågor – ”Du, jag tycker du ser misstänkt feminin ut” – till någon som skrivit en bok (”Sarah”) om att hans mamma under hans uppväxt klädde ut honom till flicka och sålde honom som prostituerad till lastbilschaufförer.

Förmodligen var det samma sorts hänsynsfulla distans till hans bakgrund som gjorde att även alla andra blev duperade.

Tom Waits misstänkte heller inget när han intervjuade JT Leroy för Vanity Fair. ”JT Leroy” lyckades även bli personlig vän med författare som Dennis Cooper och Mary Gaitskill och rockmusiker som Courtney Love och Shirley Manson.

På den svenska utgåvan av ”Sarah” finns ett citat från min Expressen-recension av boken där jag beskriver Leroy som ”en storögd Alice i fel underland”. Jag visste inte hur rätt jag hade.

De senaste månaderna har USA upprörts över falska författare . Parallellt med att JT Leroy fick peruken avdragen har även författaren James Frey avslöjats. Stora delar av Freys självbiografi, ”Tusen små bitar”, visade sig vara fiktion.

Och hundratusentals läsare som älskade boken – bland dem Oprah Winfrey – rasar för att de känner sig lurade. Efter att offentligt ha avrättats i Oprahs TV-program fick Frey till slut sparken från sitt bokförlag

Ingen har i denna debatt dock tagit upp den svåraste och intressantaste frågan. Påverkar dessa avslöjanden egentligen kvaliteten på själva verken? Och om det gör det, avslöjar då detta inte mer om oss läsare än om författarna?

Lördag 4 mars recenserade Pontus Kyander på dessa sidor den stora Rembrandt-utställningen i Köpenhamn som pågår fram till 14 maj. Utställningen kallas ”Rembrandt?”. Fokus ligger just på frågetecknet – precis som i denna litteraturdebatt.

Under 1900-talet krympte Statens Museum for Kunsts samling med Rembrandt från tio målningar till inga alls. Expertgranskningar visade att de i stället troligen var målade av elever till konstnären.

Men genom högteknologiska undersökningar som hämtade från TV-serien ”CSI” blev nyligen några av dem åter förklarade som äkta Rembrandt. Och alla de undersökta målningarna, de så kallat falska och de så kallat äkta, ställs nu ut sida vid sida.

Pontus Kyander skriver i sin recension att målningarnas storhet inte går att reducera till frågor om teknik och äkthet. Kyander: ”De är alla ’äkta’, om än inte just Rembrandt”.

”Sarah” av JT Leroy är också äkta som bok betraktat. Det är en bra roman skriven av en bra författare – om än en kanske överdrivet kreativ författare.

Just nu är vi många som av förståeliga skäl önskar att vi aldrig hade duperats av bedragaren i den blonda peruken. Men vad händer om bokens egentliga författare, Laura Albert, fortsätter som författare och i framtiden skriver ännu bättre böcker?

Det är möjligt att ”Sarah” då kommer att gå till historien som en ny sorts litteratur. Den första bok där romanförfattaren var en lika imponerande litterär skapelse som själva romanen.

(slut)