När bob hund var en valp

Reportage om bob hund. Från tidningen Pop 1996.

Text: Jan Gradvall

Medlemmar i bob hund:

Jonas Jonasson, 29, synthesizer. Uppväxt i Helsingborg. Arbetslivserfarenhet: Kioskföreståndare, charkuteribacktvättare, ogräsrensare, saneringslärling, restaurangbiträde, scentekniker, statist, diskare, gräddbollsförsäljare.

Conny Nimmersjö, 29, gitarr. Uppväxt i Södertälje.
Arbetstlivserfarenhet: Vaktmästare, skolvaktmästare, vårdbiträde, frilansrecensent, degtillverkare, ljusskötare, tidningsbud, dödgrävare, skivförsäljare, brandsanerare, trappstädare.

Mats Andersson, 32, trummor. Uppväxt i Stockholm.
Arbetslivserfarenhet: Brevbärare, tidningsbud, skolvaktmästare, hissförare, lagerarbetare, snöskottare, prenumerationsregistrerare, brandsanerare, flyttkarl, vårdbiträde, reklamutdelare.

Thomas Öberg, 29, sång. Uppväxt i Helsinborg.
Arbetslivserfarenhet: Charkuteridiskare, ogräsrensare, restaurangbiträde, dagisvikarie, fritidsledare, skolmåltidsbiträde, daghemskock, cafébiträde, diskare, cirkelledare.

Mats Hellqvist, 32, bas. Uppväxt i Stockholm.
Arbetslivserfarenhet: Sportskoförsäljare, videoförsäljare, fiskaffärsbiträde, bokhandelsbiträde, fotoaffärsbiträde, paketinslagare, lagerarbetare, daghemsmagister, nattportier.

John Essing, 32, gitarr. Uppväxt i Stockholm.
Arbetslivserfarenhet: Gårdskarl, truckförare, VVS-lärling, konstnär, snöskottare, vaktmästare, makadamgrävare, modell, trädgårdsarbetare, kopparskrotsorterare, reklamutdelare.


Någonstans i världen finns det en hangar fylld av alla de skivor som ingen ville köpa. Ett gigantiskt lagerutrymme. Dammigt, nedsläckt, ekande tyst. Inuti finns ändlösa lagerhyllor fyllda av osäljbar musik. Packlårar med album som skickats från världens alla hörn. Album fyllda av toner och melodier som inte passade in. Så kallad konstig musik. Musik som var före sin tid, bakom sin tid, bredvid sin tid. Eller musik som helt enkelt kanske var obegriplig för alla andra utom den som gjorde den.

Thomas Öberg och Jonas Jonasson i Bob hund har nycklar till den där hangaren. De tar ofta på sig pannlampor, munskydd för allt damm och går sedan runt och letar bland de mörka, övergivna lagerhyllorna. Ett fynd Thomas gjorde för en tid sedan var Hasil »Haze« Adkins. En artist som nog för alltid legat nedpackad om det inte vore för att just den packlåren brutits upp av två andra hangarbesökare med pannlampor: Ivy Rorschach och Lux Interior från The Cramps.

Hasil Adkins föddes och växte upp i hålan Jack’s Branch i West Virginia. Sju år gammal byggde han sin första gitarr. En hink blev perfekt som klangbotten. Ackorden uppfann han själv. »Haze« gjorde hemsnickrad rockabilly. Under åren gav Hasil »Haze« Adkins ut nio singlar, bland dem »She Said« från 1964, som The Cramps senare återupptäckte. Ingen av hans skivor sålde någonting. Ingen förstod varför han gav ut sina skivor, men när Thomas Öberg blåste av dammet trettio år senare förstod han precis.

– Det intressanta med Hasil Adkins var att hans musik byggde på ett missförstånd. Som liten hörde han Hank Williams på radio. När han hörde låten uppfattade han det som att Hank gjorde allting själv. Det gick inte upp för honom att det fanns ett kompband bakom sångaren, med en basist och en trummis. Hasil Adkins blev därför en enmansorkester. Han byggde ett slags maskin med trumma vid fötterna, cymbaler på armarna, gud vet vad. Den musik han gav ut liknar heller ingen annans. Det svänger, vrålar, susar, brusar. Det är rå energi. Det är fantastisk musik.

– Det första jag gillade som liten var rock’n’roll, gammal femtiotalsmusik. När jag i tonåren upptäckte Kraftwerk förkastade jag allt annat jag tidigare lyssnat på. Jag tyckte allt utom »Trans-Europe Express« var skit. Jag var övertygad om att Kraftwerk var det enda jag skulle lyssna på resten av mitt liv. Nu när jag återupptäckt gammal primitiv rock’n’roll, inser jag att jag bara gått varvet runt. Jag tycker fortfarande om precis samma sak. Det är samma musikaliska kärna i både Hasil Adkins och »It’s More Fun To Compute«. De har olika utgångspunkter men uttryckssättet är detsamma. Det är samma spikraka linje rakt ut i rymden.

När Bob hund bildades hösten 1991 var alla sex medlemmarna övertygade om att de själva skulle hamna i den där hangaren. Thomas Öberg (sång), Jonas Jonasson (synthesizer) och Conny Nimmersjö (gitarr) är födda 1967. Mats Andersson (trummor), Mats Hellqvist (bas) och John Essing (gitarr) är födda 1964. Alla band som de varit inblandade i dessförinnan hade floppat. Hört talas om Enhänta Bödlar, Tre Sterner, Concrete Helmets eller Cancer? Efter tio års misslyckanden hade de för länge sedan gett upp hoppet om att bli popstjärnor. De var för gamla, för fula, för konstiga.

Första gången de repade var det därför lika bra att ta på sig pannlampor med en gång. Fem år senare har egentligen ingenting hänt. Bob hund är kvar i mörkret bland de dammiga packlårarna. De är fortfarande för konstiga för att kunna skyltas på Åhléns. Men skillnaden är att det nu även finns tusentals andra som väljer att följa med in i hangaren.

Jonas: För mig är det grundläggande att göra musik som jag inte hör. Inte för att det jag hör är dåligt, men det som driver mig är att göra något annat. Ackordet till »Louie Louie« kan vara hur bra som helst, men när vi spelar vill jag lägga till något, kanske ett fjärde ackord. Det känns inte meningsfullt att vi, i likhet med många andra, bara ställer oss och fyller i ett formulär som bekräftar en redan existerande tradition. Om sedan folk skrattar åt en, gör inte så mycket. Det är okej om folk tycker man är pinsam. Hellre det än att någon tycker man är robust och spelar schysst rock.

Thomas: Jag läste en väldigt bra intervju med en man vid namn Ken Nordine i en bok kallad »Incredibly Strange Music«. Ken Nordine har gjort egna skivor, talskivor till jazzmusik, där han med djup basröst talar om allt från olika färgnyanser till kärlek; skivor som är omöjliga att kategorisera. I intervjun talar Nordine om hur frustrerande det är att alla tycks ha ett behov av att kategorisera saker så fort man hör något. Redan efter några sekunder försöker man stoppa ned det under A eller B i kartoteket. Det är så många misstag som sker just där. Det är så ont om tid. Allt som känns för obekant, eller stör för mycket, har en tendens att sållas bort. Det läggs åt sidan och skickas rakt till hangaren.

Jonas: När vi repar brukar vi ibland säga att vi hämtar melodier som folk har slängt på soptippen. Vi har hand om de bitar som folk har tyckt varit för knepiga eller kanske för fåniga. Vi går och hämtar lite grejor där, dammar av, ger det en chans till.

Thomas: Det brukar ibland heta att man startar ett band för att man inte passar in någonstans. Det kan även vara en ren musikalisk sak. Att utmana omgivningen kan till exempel betyda att man försöker utmana innebörden av ordet dynamik. Det mest kraftfulla behöver inte vara att använda distpedaler, att panga igång på refrängen. Det kan vara oändligt mer drag, mer kraft, med bara en fot som stampar, eller en ensam saxofon. Talar man om energi i musik menar man nästan alltid två gitarrer. Men känslan i »Raw Power« med The Stooges går att uppnå på helt andra sätt. Det gäller bara att hitta omvägarna.

Jag brinner i realtid
ett fult ackord, ett världsrekord
sen tar jag i

»Ner på jorden«

Hotell Malmen på Söder i Stockholm. Ett fönsterbord i cocktailbaren. Conny Nimmersjö, Mats Hellqvist och Mats Andersson sitter och dricker öl på en plats där de många gånger suttit och druckit öl förut. Knappt hundra meter härifrån ligger Bob hunds replokal. Knappt två hundra meter härifrån ligger den restaurang som tidigare hette Fatburen. Det var genom en rad legendariska spelningar på Fatburen och Cityhallen i början av 1993 som Bob hund skapade sig ett rykte. De hade ännu inget skivkontrakt, men ryktet spred sig och det började bli köer utanför deras spelningar. Alla ville plötsligt se bandet med sångaren som hoppade fem meter upp i luften och landade på knäna.

Conny: Det är lätt att glömma det nu, men i slutet av åttiotalet var det ingen som längre gick och såg liveband i Stockholm. Klubbar med discjockeys hade helt tagit över. Det fanns heller inga spelställen. Alla tidigare spelställen hade ersatt livemusiken med dartkvällar. Det var en darttavla längst fram istället för ett scengolv. Om ett rockband mot förmodan fick en spelning, fick man kliva ner i källaren. Det var inte särskilt kul att vara med i ett rockband på den tiden, men i efterhand kan man inse att det kanske var rätt nyttigt. Hela rockscenen fick börja om från början, starta om från den absoluta botten.

Mats H: Jag gillade De La Soul, men annars kände jag mig helt vilsen de där åren. Man satt mest hemma med sina gamla Velvet Underground-skivor och kände sig möglig. När vi i bandet träffades var det i första hand en social grej. Vi var så jävla glada över att ha träffat varandra. Egentligen var det också både roligare och viktigare att sitta på puben och prata, än att stå och repa nere i replokalen. Vi pratade om allt. Vi pratade om musik. Vi pratade om våra upplevelser och nederlag. Vi blev vänner.

Conny: Alla i bandet är egentligen missväxter. Ingen av oss har någon vettig utbildning. Ingen av oss har gjort lumpen. Ingen har ens körkort. När vi började prata med varandra var det en lättnad att träffa människor som mått lika dåligt som en själv. Kanske är det också den frustrationen som är vår grund. Inte så att vi går inte runt och deppar hela tiden. Eller att vi nödvändigtvis är allvarliga hela tiden. Men det verkar som vår energi, vår energi som band, inte kommer från harmoni och välmående, utan från något annat. Ibland när vi försökt göra vackra låtar, banala låtar, låter det ändå som musik framförd av någon sitter på hispan.

Mats H: Det finns personliga nederlag i allas historier. Det finns hos alla människor. Vi har bara valt att lyfta fram dem. Att prata om dem istället för att inte prata om dem.

Du kan alltid gnälla mer
och odla hat fast käften ler
men bada i ett moln om du kan
börja om från noll om du kan

»Spelad glädje«

Tambourine Studios i vintras. Den numera världsberömda skånska skivstudion var full av bossanovarytmer och ångande kaffekoppar. Entusiastiska japaner gick runt och letade efter minnesprylar från Cardigans. I ett av rummen var det dock tyst och stilla. Mitt på eftermiddagen låg sex personer och sov. Sex skäggiga personer låg utspridda i soffor, i fåtöljer, på madrasser. Det var Bob hund – och bandet var i full gång med att spela in sitt nya album. Eftersom de inte hade råd att ta in på hotell sov de också i studion.

Efter ett par misslyckade inspelningar gjorda i Silence-studion i Koppom åkte Bob hund ned till Tambourine Studios och gjorde om allting. »Ekonomisk harakiri är ett bra sätt att beskriva vår arbetsmetod«, som Thomas uttrycker det. Med Per Sunding från Eggstone som producent spelade de under två veckor i Tambourine Studios in sin nya EP samt merparten av det album som släpps i höst. De var i studion oavbrutet. De åt, sov och spelade. Dygnet runt lyste de röda knapparna på Jonas alla synthar i studiorummet. På nätterna fick de röda lamporna agera hemtrevnadsbelysning.

Thomas: Det var befriande att spela in på det sättet. Miljön i Tambourine Studios är både kravlös och uppmuntrande. Man får lova att vara en drömmare där nere. Någon som en dag kanske bara går omkring och inte har någon koll. Som kanske bara klinkar på en melodi som känns väsentlig just för ögonblicket. Det är inte så många utrymmen där sådant finns. Nästan alltid annars är det så mycket i vägen, saker som ligger och värker inne i huvudet. Vardagen hinner alltid komma emellan. Det där brevet med återbetalningskrav för bostadsbidraget. Det där telefonsamtalet från biblioteket om att man glömt lämna igen böckerna. För att stimulera fantasin krävs en fristad. Det är så oerhört grundläggande.

Du återkommer till rätten att få vara en drömmare i flera av dina texter, som »Spelad glädje« och »Ödet möter en motståndare«. I den senare finns rader som »Jag måste fantisera/ för att kunna existera«. Ord som dröm och fantasi kan dock kännas väldigt slitna.

– Det är ett lurigt ord, fantasi. Det kan se väldigt fånigt ut. Det borde finnas fler ord att välja mellan. Vad jag menar med att vara drömmare är inte någon som sitter i mysiga byxor och gör vattenfallsteckningar. Det är inte det det handlar om, utan mer vardagliga, fundamentala saker. Du kan sitta på en busshållplats, höra ett ljud eller känna en lukt och plötsligt fyllas av intressanta tankar. Det är något som aktiveras. Eller du kanske sitter och läser, missuppfattar det du läser och tanken börjar plötsligt accelerera i dragstershastighet åt ett oväntat håll. Det är en annan sida av ordet fantasi.

– Likadant är det med ordet drömma. Det snackas jättemycket om det. Men det är väldigt sällan de människor som snackar om drömmar sätter igång drömmar hos andra. Allt hamnar på en diskussionsnivå där man glömmer bort att det man oftast försöker nå är det som kommer till en i obevakade ögonblick. Raden »Bada i ett moln om du kan« handlar om det.

– Anledningen till att jag överhuvudtaget vågade börja sjunga och skriva, var just att ingen förväntade sig att jag skulle sjunga och skriva. Jag kände mig fri när jag gjorde det, obevakad. De gjorde ingenting om det blev dåligt eftersom det ändå inte var det som jag skulle göra. Det fanns inga förväntningar. Jag hade inte gått någon skrivarlinje innan. Det fanns inga hörnflaggor på banan. Men får man lova att sparka bollen över stadion är det stimulerande att se hur långt man kan få iväg den.

Gul potatis
ändrar mitt humör
kokar en tanke
och äter upp den med smör

»Kvicksilver«

Bob hund har rykte om sig att vara krångliga. De tackar nej till intervjuer där tidningen enbart är intresserad av att prata med en medlem. De tackar nej till reportage där de förväntas testa smågodis istället för att prata musik. De insisterar på att skivbolaget ska släppa deras EP på tiotumsvinyl trots att det är ett format som ingen köper. De går inte upp själva och hämtar pris när de vinner en Grammis utan skickar dit en kompis som får hämta det. De försvinner från media i ett helt år, detta precis efter genombrottet, och gör istället en turné på Stockholms gymnasieskolor. Är det ett krångligt beteende? I själva verket är Bob hunds ambition att synas och höras så mycket som möjligt. Det är till exempel därför de nästan alltid tackat nej till att vara med i TV.

Thomas: Vi skulle gärna vilja synas i TV, men problemet är att det är så lite som verkligen syns på TV. Nästan allting bara fladdrar till. Folk gör ett avkok på sig själva, det är allt som hinner visas. Avkoket hälls sedan upp snabbt, några centiliter i direktsändning. Därefter direkt in med nästa gäst. Allting i denna sorts TV-program får en marginell karaktär. Allting sker på de premisserna. Till och med musiken som framförs blir någon sorts derivat av vad det egentligen är. Det finns ingen tid till att hålla kameran still, inte ens en halv minut.

John: Det är många intressanta människor som i det sammanhanget framstår som väldigt ointressanta.

Mats H: Folk tycker vi är galna som tackar nej till att vara med i ett program som en halv miljon människor tittar på. Folk säger: »Ta chansen!« Det är precis det vi gör. Vi tar chansen varje gång vi går ned i replokalen. Jag tar hellre ett vanligt jobb än ställer upp på något jag tycker är dåligt.

Thomas: Musik i TV behöver inte bli ett avkok. För några veckor sedan såg jag ett fantastisk program med Fred Åkerström. Det var ett pausprogram, inklämt mellan ordinarie sändningar. Presentatören sade bara: »Nu är det fem minuter över och vi ska visa musik av Fred Åkerström.« Fred Åkerström satt på en stol. Det var en kameravinkel hela tiden. Inga snabba klipp. Inga fyndiga uttalanden varken före eller efter. Han satt bara där och sjöng så det distade i micken. Det var bland det bästa jag sett.

Conny: Det är naivt att ge sig in i den här branschen och tro att man kan behålla sin trovärdighet trots att man spelar på andras villkor. Man måste slåss hela tiden. Man måste ständigt slåss för så kallade löjliga prylar. Vi ville till exempel inte ha platskonvolut till våra CD-skivor, därför såg vi till att det blev papperskonvolut. Jobbar man inte som fan på alla fronter blir man till slut Peter LeMarc. Man sjunger som han, spelar gitarr som han, ser ut som han. Jag vill inte ha den där nya förstärkaren, den som kostar 50 000 och låter så fantastiskt. Jag vill ha den där dåliga förstärkaren som den där döve killen har där borta i hörnet.

Thomas: När man var på restaurang förr i tiden, och tyckte maten var god, frågade man inte efter en bild på kocken. Nu har det gått så långt att det är så. Ena sidan av detta är att det naturligtvis är strålande att alla får uppmärksamhet. Andra sidan är att man hela tiden jagar ett ansikte. Ett ansikte är inget måste för att uppskatta någonting. Många artiklar som skrivits om oss har gått så här: »Bla bla bla galen sångare bla bla bla hänga i taket bla bla bla Pixies bla bla bla studentikost«. Efter att ha sett den artikeln tio gånger i rad, tycker jag att man ibland kan kosta på sig att tacka nej. Jag får ingen kick av att i media uttala mig om vad jag vill ha i julklapp. Om jag däremot bodde nere i en grotta, utan kontakt med omvärlden, kanske jag hade blivit överlycklig över att få vara med i en julklappsenkät.

Conny: Det finns ett fascistiskt element i all rockmusik. Man vill ha en ledare, någon att se upp till. Någon som talar om för en vad man ska gilla, hur man ska se ut, vilka kläder man ska ha på sig, vem man ska lyda. Det jag verkligen gillar med all house och techno är att det där nästan aldrig finns några ansikten. Det finns inga stjärnor som förlöser någon. Det är bara musik för sin egen skull.

Jag får en knuff av en riktig man
det gör mig ingenting
han går förbi mig i kön ibland
det gör mig ingenting

»Nånting måste göras«

John: Musik är ett bra sätt att nå ut. Som liten spelade jag massor av instrument. Klarinett, saxofon, trummor, gitarr. När jag var 15-16 blev jag punkare. Jag gillade musiken, tyckte det såg bra ut med de kläderna. Allt kändes löst och ledigt. Det kändes som det var en bra väg att gå. I början var jag äkta lördagspunkare. Sen blev jag helgjuten. Jag var ensam punkare i plugget. Jag hade alltid gitarren med mig till skolan. Jag gick omkring med den, hängandes på mig, klinkandes, ställde den i skåpet när det var lektion. Mamma var inte så glad över att jag var punkare, men hon vande sig. I skolan klarade jag mig utan större konfrontationer. Jag fick bara rejält med stryk en gång.

Influenser som nämns under en Bob hund-intervju: The Stooges, Kraftwerk, Joy Division, Woodentops, Violent Femmes, Perrey & Kingsley, Kiss, Motorhead, Sparks, Wire, Pere Ubu, Louis & Bebe Barron, Devo, The Smiths, Residents, The Cramps, White Noise, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Magnus Uggla, John Holm, Bob Dylan, Chemical Brothers, Captain Beefheart, Velvet Underground, New Order, The Kinks, Pixies, B-52’s, Nick Cave, Pavement, De La Soul, Jonathan Richman, Steely Dan, Donald Fagen.

Mats A: Många verkar bli förvånade när vi berättar vilken musik vi själva gillar. Uppenbarligen kan man uppfatta vår musik på väldigt olika sätt. Vi har en del rätt speciella fans. Jag minns särskilt en fanzineintervju. Det kom in en kille efter en spelning någonstans i Småland. Hans fanzine hette Bajsbladet. Killen hade en gitarr med sig och ropade: »Jag ska göra en intervju med er!« Därefter satte han sig ned, med ryggen vänd mot oss, och började spela på sin gitarr. Första frågan: »Vad tycker ni om den här låten?« Andra frågan: »Tror ni på Gud?« Det var alla frågor han ställde.

Conny: Vad är bra musik? Det finns inga regler för vad som är angelägen och passionerad musik. Idén om att rocken måste vara rebellisk känns idag till exempel väldigt förvirrad. Förutsättningarna har helt förändras sedan den tid då rockidealen formades. Flera av de ideal som rocken alltid ropat efter, rätten att få vara ung, att få skrika högt, att få vara uppe sent på kvällen, är ju redan förverkligade. Alla under 60 gillar rock nu för tiden. Jämför med till exempel den tid som porträtteras i filmen »Dom kallar oss mods«. Där ser verkligen alla vuxna exakt likadana ut, prydliga i kostym, tillhörande en annan värld. Men nu har spelplanen helt bytts ut, trots att många rockband försöker låtsas som den inte har det. Mycket av rockmusiken idag är bara gester, tomma gester.

Conny: En av mina favoritskivor råkar vara »The Nightfly« med Donald Fagen. Det är ett rätt bra exempel på hur komplex musik kan vara, men ändå uttrycka något väldigt kraftfullt, något som verkligen berör. Donald Fagen är ingen fattig kille från gatan, utan en rik amerikan som spelar sofistikerad musik. »The Nightfly« är en temaskiva om discjockey på en radiostation. Han sitter där och röker, saknar sin tjej, och spelar gamla jazzplattor. Ändå berör den skivan lika mycket, känns precis lika modig, lika djärv som vilken punkplatta som helst. Det är ointressant vilka medel man använder. Det intressanta är innehållet.

Thomas: Det finns ett direkt tilltal i gammal rock’n’roll som tyvärr har försvunnit. Någonting spontant och oanalyserat. The Cramps har påpekat att en text på den tiden bara kunde bestå av ord som »Hey! Look at that car, it goes so fast«. Man gav saker och ting applåder, enbart av den anledningen att man gillade det. Men det där försvann rätt snabbt. Sedan dess har det alltid varit: »Här kommer jag, jag kör bilen, bruden ska förföras.« Nu för tiden talar låtskrivaren om hur det är, hur han ser det, hur det ligger till. Kärlekstexter domineras av »Jag behöver dig« snarare än »Wow, what a sexy girl«. Istället för att bara förmedla bilder, verkar det som sångaren nödvändigtvis måste berätta vad han gjort för analys av dem.

Gamla moster fosterland
du har retat mig ibland
därför spelar jag i band
därför krossar jag min hand

»Istället för musik: förvirring«

Musik i presens. Det är något av ett nyckelord när det gäller Bob hund. Strävan efter direkt kommunikation – direktsändning – både på scen och på skiva. Att inte, likt nio av tio rockband, använda publiken som en spegel, utan att försöka krossa det där avståndet, och bokstavligen ta tag i dem som lyssnar. Att stå nere i replokalen och repa timme efter timme, inte för att kunna göra sångerna mer avancerande, utan för att kunna låta ännu enklare, ännu mer närvarande, ännu mer just nu.

De gör om låtar hela tiden, filar ned dem. Jakten på presens pågår ständigt. »Min trampolin« på nya EP:n fanns med redan på deras första demokassett. Nya albumet, som släpps i höst, kommer sannolikt att innehålla en nyinspelning av »Edvin Medvind«, en annan av gruppens första låtar som tidigare endast funnits utgiven i demoversion på en svåråtkomlig vinylsingel.

När bandets första skiva gavs ut, minialbumet »Bob hund« från 1993, uppfattade många Bob hund som ett skojigt band. Det ansågs tokigt att de använde ord som gräslök i sina texter. Det ansågs crazy att Thomas hoppade fem meter upp i luften och bar en T-shirt med texten »Farmor«. När John, som är sockersjuk, en gång gick fram till mikrofonen och bad om ett glas mjölk, skrattade publiken så att de kiknande. John hade glömt ta sin medicin och behövde ett glas mjölk för att kunna fortsätta spela.

Upprinnelsen till låten »Fem meter i luften« var en spelning i Solna. Thomas skadade sina knän och var tvungen att åka till sjukhus. Doktorn frågade vad han gjort. Thomas svarade att han spelat rockmusik, kastat sig ut i luften och landat på knäna. Doktorn som tog emot honom på sjukhuset meddelade att han borde söka hjälp: »Vi klassar det här som ett självmordsförsök.« Thomas fick en remiss till en ny doktor där det stod: »Patienten hoppade fem meter upp i luften, utan droger». Meningen utan droger var understruken så hårt med bläck att det gått igenom pappret.

På den berömda T-shirten står det inte bara »Farmor«. När Thomas håller för de olika orden, vilket han gör med sin mikrofon, står det också »Far« respektive »Mor«. Att se Thomas peka på sin T-shirt, dra i den, krama den, samtidigt som han sjunger låtar som »Fotoalbumet« och »Allt på ett kort», väcker andra känslor än skratt. »Jag har glömt min första sommar/och jag har glömt min första vinter med snö/Men jag har kvar ett kort av min far«.

Vi firar nyåret som vanligt
smäller smällare och dricker sprit
ingenting känns särskilt anrikt
men det bryter av mot övrigt slit

»Goddag & Adjö«

Thomas: Varför håller man egentligen på med musik? Varför är musik viktigt? Jag spelade en gång upp en tidig demo jag gjort för min grannes storebror. Det var synthmusik med skånsk sång. Han tyckte låten var okej men tyckte den svenska sången förstörde. »Det skulle bli bättre om man inte hörde vad du sjöng.« Jag tyckte det där var intressant och vi kom in på en diskussion om varför man egentligen har på musik. Min grannes storebror förklarade sin syn på det hela: »När jag kommer hem från jobbet vill jag inte att det ska vara tyst.« Flera år senare gick jag på en kurs i musikvetenskap. Professorn talade i timmar. Han tände pipa efter pipa, ritade diagram, drog ned kartor, spände stråkar, led oss in olika riktningar, försökte förklara vikten av musik. Till slut avslutade han föredraget med att slå näven i bordet och säga: »Folk vill inte att det ska vara tyst.« Professorn och min grannes storebror kom fram till precis samma sak. De har nog rätt. Man vill inte att det ska vara tyst.

(slut)