Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 januari
Krönika
Jan Gradvall
En stumfilm. En svartvit stumfilm. En fransk svartvit stumfilm.
Det vore århundradets sensation om en sådan film vann Oscar för bästa film, men jag tror det är precis vad som kommer att hända i år.
I dag klockan 17.00 Los Angeles-tid går tiden ut för att nominera till årets Oscar. Tisdag 24 januari presenteras sedan de nominerade. Söndag 26 februari hålls själva galan.
Efter att ha sett en tidig förhandsvisning av den franska stumfilmen ”The Artist” tror jag den kommer att nomineras för bästa skådespelare, bästa biroll, bästa manus, bästa foto, bästa musik och bästa film.
Och dessutom vinner rubbet.
Det finns många fördomar om röstningsproceduren bakom Oscargalan. Ett seglivat men falskt rykte gör gällande att man tar hänsyn till kommersiell framgång. Uttryck som ”en typisk Oscarvinnare” används ständigt.
Men vad man glömmer är att de 6 000 medlemmar i akademin som får rösta är människor som själva arbetar i filmbranschen. Människor som älskar film så mycket att de ägnat sina liv åt det.
Bryr man sig så mycket om film går det inte att inte öppna sitt hjärta ”The Artist”.
Efter att ha sett ”The Artist” inser man att det är en omöjlighet att regissörer som Bröderna Coen, Martin Scorsese och Woody Allen inte kommer att rösta på den som årets film.
Eller skådespelare som Meryl Streep, Sean Penn och Kristen Wiig. Eller manusförfattare som Tina Fey, Nora Ephron och Akiva Goldsman.
”The Artist” är skriven och regisserad av en fransman, Michel Hazanavicius, men filmen utspelar sig i Hollywood på 1920-talet och handlar om vad som händer med en stumfilmstjärna när ljudfilmen gör sitt intrång.
När filmen startar ser vi en biopublik som ser på en stumfilm. Inga repliker hörs. Inga repliker hörs heller i resten av filmen.
Effekten av att se en stumfilm 2012 är långsamt hypnotiserande och märkligt rogivande. När man inte har någon dialog att hänga upp sig bygger man upp en helt annan sorts koncentration som man inte visste att man fortfarande hade tillgång till.
Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin säger i en intervju i Time Magazine: ”Publiken får tid och utrymme att projicera sig själva in filmen på ett sätt som de annars inte skulle ha gjort.”
Även veckor efter att man klivit ut ur biomörkret fortsätter filmen att påverka ens seende. Det är som när man varit hos optikern och fått starkare glas.
Regissören Michel Hazanavicius och skådespelaren Jean Dujardin, är superstjärnor i Frankrike. Jean Dujardin, 39, med sitt Gene Kelly-leende, är Frankrikes just nu bästa betalda skådespelare.
De har gjort brett älskade komedier om den hemlige agenten OS 117, Hubert Bonisseur de la Bath, som kan jämföras med Lasse Åbergs filmer om Stig-Helmer i Sverige på så sätt att de fångar en nationell humor som är omöjlig att exportera.
Den bakgrunden förklarar att de överhuvudtaget kunnat genomföra ett finansiellt kamikazeprojekt som en svartvit stumfilm.
Jean Dujardins motspelerska, argentinska skönheten Bérénice Bejo, ser ut som en fotomodell med Charlie Chaplins ögon. I rollistan finns även amerikaner som James Cromwell och John Goodman, båda kandidater till att bli birollsnominerade.
Svensk premiär är preliminärt satt till slutet av mars, men Oscarframgångar lär flytta fram det datumet.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Apornas planet: (r)Evolution”. Strålande prequel som till skillnad från Tim Burtons hemska remake behåller allvaret från originalet. Allegori över världsekonomins sönderfall – fast med apor!
BIO
”Moneyball”. Väldigt fin sportfilm. Googlar man fram Financial Times-artikeln ”Let’s play Moneyball” av Simon Kuper får man även förklaringen till varför det är The Clash-affischer på Brad Pitts kontor.
RÖST
Dylan Baker. Som skådespelare är han mest känd som oförglömlig pedofil i Todd Solondz ”Happiness”. Nu är han kungen av talböcker. Högläser både Michael Lewis ”Boomerang” och Steve Jobs-biografin.
+
BONUS NR 1:
Natten mellan söndag och måndag direktsänder TV11 den årliga Golden Globe Awards. Efter att galavärden Ricky Gervais i fjol var skoningslöst elak mot branschen var de flesta övertygade om att han aldrig skulle bli bjuden tillbaka.
Men att galan nådde fler tittare via sociala medier än under själva sändningen – tack vare alla som morgonen efter twittrade ut länkar till Ricky Gervais inledningstal – är förmodligen den främsta anledningen till att han i år är tillbaka igen.
Golden Globe-galan har problem med trovärdigheten vad det gäller filmklasserna. Att Angelina Jolie och Johnny Depp obegripligt nog var nominerade i fjol för kalkonfilmen ”The Tourist” öppnade för misstankar om en branschkorrupt jury, vilket Ricky Gervais också antydde under galan.
I år är det frånvaron av ”Tinker, Tailor, Solider, Spy” bland nomineringarna som ger galan trovärdighetsproblem.
Tyngre är i stället tevepriserna där juryn, bestående av utländska filmjournalister i Hollywood, ofta haft vaknare nomineringar än Emmygalan.
Bland de nominerade för bästa dramaserien finns serier som ”Game of thrones”, utmärkta mörka Chicago-serien ”Boss” med Kelsey Grammer (går just nu på Canal+, visas på SVT i höst) och framförallt ”Homeland”.
Det är bara att gratulera de som inte sett de sex avsnitt av ”Homeland” som SVT har kvar att visa. Sista halvan av serien är bland det mest spännande jag sett.
Claire Danes från ”Homeland” är även storfavorit till att vinna kategorin som bästa skådespelerska.
Vad det gäller klasserna för miniserier väntas storslam för ”Downton Abbey”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Sugen på att läsa eller läsa om John le Carrésroman efter att ha sett Tomas Alfredsons mästerliga ”Tinker, tailor, soldier, spy”?
Gör det. Redan den första meningen är ett mästarprov på konsten att skriva och bygga upp dramatiken.
”Tinker, tailor, soldier, spy” heter ”Mullvaden” på svenska och har just släppts i pocket på Bonnier.
Första meningen lyder: ”Faktum är att om inte gamle major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton, skulle Jim över huvud taget aldrig ha kommit till Thursgoods”.
Var är vi? Vad händer? Vem är major Dover? Varför är han på kapplöpning? Och vad i hela friden är Thursgoods (en skola visar det sig)?
Vad John le Carré uppnår genom att lämna läsaren så svävande är trovärdighet och omedelbarhet. Det här är inte fiktion, lurar han oss att tro, utan något som pågår och som även pågick redan innan vi började läsa.
I en analys av John le Carré i The New Yorker i december beskriver Anthony Lane träffande hans skrivstil som någon som tjuvlyssnat på vad vi pratat om i en pub och sedan lutar sig fram, lägger sig i samtalet och berättar sin version av vad som egentligen hänt.
Jan Gradvall