Krönika, Dagens Industri
Weekend 16 december
Krönika
Jan Gradvall
Några dussin utspridda timmar framför brasan på en engelsk pub. Är det inte den julklappen man allra helst skulle vilja ha? En slags kombination av resecheckar och rikskuponger som även upphäver tiden.
Ingen har beskrivit magin med en engelsk pub bättre än George Orwell. I en artikel i Evening Standard den 9 februari 1946 beskriver George Orwell målande sin favoritpub, The Moon Under Water.
George Orwell skriver att puben ligger bara två minuter från en busshållplats men ändå perfekt lagom undangömd på en liten bakgata så att högljudda fredagsfyllon inte hittar dit. Klientelet utgörs till största delen av stamgäster.
Det hörs ingen musik på George Orwells favoritpub. Ett uppstoppat tjurhuvud på vägen blickar ut över samtalande gäster och en sliten, 100 procent omodern inredning som varit oförändrad sedan 1800-talet.
På vintrarna tänds den öppna spisen. På somrarna öppnas bakdörrarna till en liten pubträdgård med bord och stolar.
Det enda problemet med The Moon Under Water – vilket George Orwell avslöjar först i slutet av artikeln – är att den inte existerar. Drömpuben existerar bara i ”1984”-författarens huvud.
I dag finns det ironiskt nog 14 pubar i England som är döpta till The Moon Under Water, alla standardiserade konceptpubar av det slag som håller på att ta över Englands storstäder och spridit sig till Sverige och andra europeiska länder.
Men inspirerade av George Orwells ursprungsvision har de två engelska journalisterna Paul Moody och Robin Turner nu skrivit en förträfflig bok kallad ”The Search for the perfect pub” (Orion Books) med undertiteln ”Looking for The Moon Under Water”.
Boken inleds med George Orwells gamla tidningsartikel. Därefter ger sig författarna ut på en ”The Trip”-liknande resa genom Storbritannien, på jakt efter den perfekta puben.
Paul Moody och Robin Turner är väl lämpade för jobbet. De har båda en bakgrund som rockjournalister och har därmed tillbringad en betydande del av sina yrkesliv med att intervjua kroniskt törstiga rockband på insuttna pubar.
Man bör dock vara försiktig med pubromantik. Alla som varit i Storbritannien i modern tid vet att 19 av 20 pubar inte är i närheten av George Orwells drömpub.
Vad man möter är snarare 12 fördömda flintskalliga män med avancerade dentalhygieniska problem som vegeterar framför var sin hysteriskt blinkande spelapparat samtidigt som en gigantisk platteve visar uppvärmningen på en division 2-match i rugby.
Om pubar är en termometer är England en mycket sjuk patient.
Men varje gång man hittar undantagen så sprider sig ett lugn i kroppen. Det finns en blandning av generationer på pubar som är unik. Människor ser ut som de varit med i ”I vår herres hage” och ”Familjen Ashton” eller har blivit utröstade i ”X-Factor” eller har spelat bas med The Fall.
Allra bäst är pubar på eftermiddagar när folk suger på sina pinte som de vore droppflaskor med livselixir.
I tusentals radioapparater sjunger Bing Crosby just nu om att han drömmer om en vit jul. Men det är en brun jul jag önskar mig. En jul som sprider lika mycket lugn som en insutten engelsk pub.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
STÅUPP
https://buy.louisck.net/ Min favoritkomiker i världen just nu, Louis CK, säljer filmad show från Beacon Theatre i New York. Pris: 5 dollar. Nättransaktionen funkar perfekt tekniskt.
TV
”Absolutely Fabulous”, SVT, 26/12. Endast en dag efter BBC sänder nyalerta SVT den första av de tre nyinspelade episoder av denna klassiska serie. Sweetie darling!
STONES
Deluxe-utgåvan av ”Some girls” innehåller 12 outgivna låtar. ”Do you think really care” är en New York-låt som nämner D-Train, The Factory och Max’s Kansas City. Och Keiths countryballad ”We had it all”, herregud.
+
BONUS NR 1:
1986 startade Neil Young och hans fru Pegi en skola i USA för barn med svåra problem att röra sig och kommunicera.
Parets son, Ben, föddes svårt cp-skadad. Neil Young har även en son från ett tidigare äktenskap, Zeke, som är cp-skadad.
Neil Youngs album ”Trans” från 1982 handlar om parets kamp för att 12 timmar om dagen försöka lära sig att kommunicera med sin son.
Lösningen blev till slut den högteknologi Neil Young experimenterar med på ”Trans”. Ben Young har i dag fått en dator med robotröst som han kan tala med genom att röra sitt huvud och sina ögon.
Skolan som Neil och Pegi Young startade, The Bridge School, har finansieras genom att den amerikanska artisteliten varje år ställt upp på stödkonserter.
Nu släpps en cd och en dvd, ”The Bridge School Concerts”, med musiken från dessa konserter, med artister som Bruce Springsteen, Bob Dylan och Simon and Garfunkel. Urvalet är helt olika på cd:n och dvd:n.
Låtarna på dvd:n introduceras av Ben och andra barn som gått på skolan. Tillfället och omgivningen gör att alla artister blir märkbart påverkade. Omgiven av barn i rullstol sitter David Bowie på scen med en akustisk gitarr och sjunger ”Heroes”, en låt vars refräng plötsligt får ännu en innebörd.
Allra starkast är när REM sjunger ”Country feedback” med Neil Young som gästartist.
Michael Stipe presenterar låten som ”min favoritlåt med REM”. När Neil Young sedan drar igång ett evighetslångt solo på akustisk gitarr – så bra att man nyper blåmärken i armen – sätter sig även Michael Stipe ned på scenen och bara lyssnar.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Få om någon regissör har i modern tid skildrat kärleken till rockmusik lika fint som Cameron Crowe. Minns scenen när Tom Cruise sjunger med i Tom Pettys ”Free fallin’” i ”Jerry Maguire”. Eller vilken scen som helst i ”Almost famous”.
Det är därför egentligen inte så överraskande att även Cameron Crowes dokumentär om Pearl Jam blivit ungefär sju gånger bättre än man kunde föreställa sig att en dokumentär om Pearl Jam skulle kunna bli.
Men Cameron Crowe, som bodde i Seattle när bandet bildades, har en nära relation till bandet och en unik förståelse för deras musik.
”Pearl Jam Twenty” innehåller unika bilder på Mother Love Bone, föregångarbandet till Pearl Jam, vars flambojanta frontfigur Andrew Wood – en världsstjärna som aldrig hann bli en världsstjärna – dog av en överdos 1990.
”Pearl Jam Tweny” innehåller också en fin scen där Kurt Cobain och Eddie Vedder, under grungetiden utmålade som fiender, dansar tryckare tillsammans.
Dokumentären finns som amerikansk dvd.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
Fråga: MacGyver skäms över sitt förnamn. Vad är det?. Svar: Angus.
Fråga: Vilken färg har Barbamama? Svar: Svart.
Fråga: Vilket är filmbranchens mest använda skrik? Svar: Wilhelmskriet.
Om du går igång på ovanstående frågor – och kanske till och med kunde svaren på dem – är spelet ”Popkult” (Ninja Print) den perfekta julklappen.
Sällskapsspelet ”Popkultur” är en slags variant på Trivial Pursuit fast med enbart frågor om musik, film, tv, litteratur, spel och skvaller.
Mannen bakom spelet, Alexander Kandiloros, född 1983, kan verkligen sina ämnen. Frågorna är smarta, bredden häpnadsväckande och researchen rigorös. Inte enda slamkrypare vad jag kunnat upptäcka.
För vilken relation har knattarna till Kalle Anka? Nej, han är inte deras farbror utan deras morbror. ”Farbror Kalle” är en felöversättning av engelskans ”uncle” som kan betyda både morbror och farbror.
Jan Gradvall