Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 november
Krönika
Jan Gradvall
Förra sommaren såg jag en trailer till ett nytt teveprogram med en bisarr konstellation av överåriga musiker som vandrade runt i schamporeklamliknande sommarlandskap, klättrade i berg iförda hjälmar och teaterskrattande under ändlösa middagar.
Det var som ”Stjärnorna på Slottet” fast utan slott.
På Twitter förkunnade jag sedan självsäkert – med bukstöd av 25 års erfarenhet av att professionellt skriva om musik och teve – att detta skulle bli en av de värsta flopparna i mannaminne och teveminne. ”Lita på mig, jag kan branschen!”
Varje lördagkväll blir jag nu påmind om att det finns andra som kan den här branschen så mycket bättre.
Ingen behöver påminnas om att ”Så mycket bättre” är det mest omtalade och populäraste programmet just nu i svensk television. Två miljoner tittare är en exceptionell siffra.
Men ännu mer intressant, men mindre uppmärksammat, är att ”Så mycket bättre” efter bara en och en halv säsong också blivit det viktigaste musikprogrammet i svensk tv.
För skivbolagen är ”Så mycket bättre” redan mycket viktigare än både Melodifestivalen och Idol.
Efter varje program släpps numera digitala samlingsalbum som direkt går upp i topp på iTunes och dominerar Spotify,
Vad som är unikt med ”Så mycket bättre” är att artisterna inte tävlar med en låt utan hela sina kataloger. Exponering i ”Så mycket bättre” riktar spotlighten mot låtskatter som i flera år framöver kan vitaliseras genom samlingsalbum och turnéer.
Det smackande ljud som hörs vid 20.00 varje lördagkväll kommer från svenska artister som slår sig i pannan för att de tackade nej till att vara med.
Det är i förvaltande av kataloger som en stor del av musikbranschens framtid ligger. Titta bara på hur till exempel Pink Floyd och Bob Marley och om och om igen säljer sina gamla album i nya format och även når ut till nya generationer med tonåringar.
Intressant med ”Så mycket bättre” är också att det påminner om just vikten av låtskrivande. Hittills är det Laleh som fått den största uppmärksamheten för sina tolkningar, men det kommer att bli mycket svårare för Laleh när de andra artisterna ska försöka tolka hennes låtar.
För vad finns det att tolka? Hur många kan ens nämna en låt av Laleh?
Däremot påminner formatet om hur oerhört få det finns i Sverige som skrivit lika många starka melodier som Tomas Ledin. Eller, i kommande program, Mikael Wiehe, där Laleh kommer att tolka ”Fred”.
”Så mycket bättre” bygger på ett format från Holland, numera det ledande landet i världen vad det gäller framgångsrika format för underhållningsprogram.
Men TV4 och produktionsbolaget Mastiff har gjort mycket mer än att bara kopiera den holländska idén. Daniel Edvardssson, exekutiv producent på Mastiff, säger: ”Den holländska originalversionen heter ’Best Singer’ och spelades in på en ö i Medelhavet med åtta manliga holländska artister. Det var mer ett studioprogram beläget på stranden. Artisterna bodde inte ihop och i programmet finns aktiviteter. Det leddes också av en programledare och låtarna betygsattes.”
”Så mycket bättre” har även nu gjorts i Norge och Danmark som båda kopierat det svenska upplägget. Danmark ska snart spela in sin tredje säsong av ”Toppen af Poppen” och den norska versionen, ”Hver gang vi möttes, får premiär i vår.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONST
Omid Delafrouz, Andréhn-Schiptjenko, Stockholm. Teheran-födde, Göteborgsuppväxte Delafroux (född 1982) kliver fram som en av Sveriges just nu mest intressanta målare. Samtiden fångas i fyrverkeri av popkulturreferenser.
SVTPLAY
”The Trip”, SVT, torsdagar. Även om du sett långfilmen: missa inte den fördjupande teveserien. Den både roligaste och sorgliaste skildring av medelålders manlig livskris jag sett.
HYRFILM
”Bridesmaids”, premiär onsdag. Geniala Kristen Wiig visar vad komedi handlar: att ta allting ett steg för långt. I konkurrens med sista Harry Potter-filmen kommer ”Bridesmaids” att bli månadens mest uthyrda.
BONUS NR 1:
The Edge i U2 har sagt: ”Albums never get finished, they just get released”.
Pete Townshend i The Who kan definitivt relatera till det. I omslagstexten till den nya boxutgåvan av ”Quadrophenia”, ett dubbelalbum från 1973, är han 38 år senare upptagen av det som blev fel och rättar till det.
Pete Townshend skriver i en 13 000 ord lång esssä i boxen att han aldrig jobbat med något projekt så hårt i hela sitt liv. Han skriver också att The Who, som band, aldrig spelade bättre än på ”Quadrophenia”.
Flera nya detaljer framkommer i boxen. Townshend lyfter bland annat fram hur viktig hans vän Nik Cohn var för projektet.
Nik Cohn är en av historiens två-tre viktigaste popjournalister och skrev det New York Magazine-reportage som filmen ”Saturday night fever” bygger på.
Nik Cohn hjälpte Townshend med idén till ”Tommy”. Han skrev även ett aldrig använt filmmanus om The Who, ”Rock is dead (Rock lives)”, som blev fröet till ”Quadrophenia”.
Cohn intervjuade alla fyra medlemmarna; filmmanuset utgick från deras fyra olika personligheter. Det var denna idé Pete Townshend utgick från när han senare började skriva ett dubbelalbum om ett mods som lider av schizofreni och har personlighetsdrag från alla fyra The Who-medlemmarna, därav termen ”quadrophenia” som blev albumets titel.
1979 gjordes en berömd film av ”Quadrophenia”, med Phil Daniels i huvudrollen. Men redan när albumet gavs ut fick fotografen Ethan Russell i uppdrag att ta fantastiska svartvita stillbilder som berättar hela historien. Fotografierna är ännu starkare än filmen.
I finalnumret, ”Love reign o’er me”, lämnas det öppet om modset Jimmy i ”Quadrophenia” begår självmord eller inte.
2007 gjordes en underskattad film med samma titel om en svårt deprimerad man som förlorade sin i familj i 9/11, med Adam Sandler som ett udda val i huvudrollen. The Who-referensen försvinner dock i den svenska titeln, ”Vänner för livet”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
När Amy Winehouse gick i bort i somras skrevs den bästa hyllningstexten av hennes vän komikern Russell Brand, publicerad i The Guardian. Russell Brands eget liv har varit lika präglat av missbruk som Amy Winehouse och hans text kändes trovärdigare än alla andras.
I augusti skrev sedan Russell Brand i samma tidning en av de bästa reflekterande texterna om upploppen i London, ”Big Brother is not watching you”.
Kort sagt: komikern Russell Brand kan, mot alla odds, verkligen skriva.
Detta framkommer också i hans självbiografi, ”Min Booky Wook”, som 25 november ges ut på svenska på förlaget Basil
I ett pressmeddelande, som nog många kommer att tolka som ironiskt, säger den beläste Russell Brand: ”Jag är så lycklig över att min ’Min Booky Wook’ släpps i Sverige eftersom hela boken är inspirerad av August Strindbergs författarskap. Särskilt ’Fröken Julie’. Dessutom tycker jag om ohämmat sex och ABBA”.
Biografin är fyra år gammal men Brands berättelse är både tidlöst gripande och tidlöst rolig.
På ett behandlingshem för sexmissbrukare ombeds Russell Brand att skriva en lista på de kvinnor han gjort illa genom sitt beteende. Han skriver i boken att det är omöjligt. ”Det är som att be Saddam Hussein försöka peka ut enskilda kurder”.
Jan Gradvall