Krönika, Dagens Industri
Weekend 21 oktober
Krönika
Jan Gradvall
En debatt i brittiska House of Commons i december förra året. Kerry McCarthy, labour från distriktet Bristol East, kritiserar David Cameron för att svika studenterna. I sin fråga väver hon i tre låttitlar av The Smiths: ”Miserable lie”, ”I don’t owe you anything” och ”Heaven knows I’m miserable now”.
Utan att blinka refererar David Cameron i sin replik till två andra The Smiths-låtar: ”This charming man” och ”William, it was really nothing”. Och de övriga ledamöterna jublar och applåderar den spirituella nivån på meningsutbytet. Talmannen måste till slut ingripa och säga: ”It’s simply too much noise”.
Dessa 59 sekunder, bevarade på You Tube, räcker egentligen som recension av 2011 års tyngsta skivutgivning, ”The Smiths Complete” (Warner).
Ett engelskt band som var aktivt endast under åren 1983 till 1987 gjorde så stort avtryck att deras låtar tre decennier senare kan användas som allmängiltiga referenser i House of Commons.
Musikbranschen har blivit skicklig på att få oss att köpa våra favortitalbum flera gånger. Begreppet remastrad används allt oftare som försäljningsargument, även om det i ärlighetens namn inte alltid går att höra någon större skillnad.
Men precis som i fallet med den restaurerade Beatles-katalogen för två år sedan så har The Smiths-katalogen aldrig låtit så här bra. Johnny Marr, bandets gitarrist och perfektionist, har personligen gått igenom samtliga originaltejper. Även grötiga produktioner som ”Shakespeare’s sister” låter plötsligt skarpa.
Det är till och med frestande att hålla med The Words recensent: ”Complete Smiths really is the Beatles remasters – only with better songs”.
Under sin korta men intensiva brinntid, fem futtiga år, släppte The Smiths nytt material i princip varannan månad som omdefinierade vad popmusik kan vara.
Mitt eget liv hade inte varit detsamma utan The Smiths. Gruppen spelade aldrig i Sverige, men jag åkte till London och såg dem. Konsertlokalen, en teater i West End, var full av unga vilsna som försökte se ut som oss själva genom att se ut som Morrissey.
Ingen annan i popmusikens historia har skrivit poplåtar med så udda ordval och innehåll som Morrissey. Genomgående teman är ensamhet, utanförskap, besatthet.
Öppningslåten på konserten, ”The queen is dead”, handlade om den man, Michael Fagen, som i juli 1982 gjorde inbrott i drottningens sovrum och sedan satt på hennes sängkant och pratade i tio minuter innan vakter kom.
Under konserten sjöng alla med i vartenda ord i en låt som förkunnade att det mest romantiska man kan vara med om är att bli överkörd av en tvåvåningsbuss.
Morrissey vände också ut och in på föreställningen av rockstjärnan som sexsymbol. Morrissey deklarerade i intervjuer att han aldrig någonsin haft sex och var inställd på att leva hela sitt i liv i celibat. Detta under en era som dominerades av extremt sexualiserade artister som Mötley Crüe och Duran Duran.
”The Complete Smiths” påminner också om att inte heller bandets musik lät som något annat. Johnny Marr bygger katedraler med akustiska gitarrer – nej, små kapell – och arrangerar musik som ingen annan sedan George Martin.
Förutom en box The Smiths åtta album på cd, så ges det även ut en nära tio kilo tung superbox som rymmer precis allt gruppen gav ut på både cd och vinyl, inklusive 25 singlar i originalkonvolut.
Men superboxens tyngd är relevant. Om du tappar den på tårna förändrar den ditt liv.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”The Wire”, SVT2 23.45. Från och med i kväll börjar SVT reprisera de fem säsongerna av tidernas bästa serie. Tevemediets motsvarighet till Charles Dickens ”David Copperfield”.
GRAFIK
”Den ganska långa vägen hit”, Grafikens Hus, Mariefred. Jesper Waldersten och Martin Sköld från Kent, briljanta grannar i Mariefred, gör utställning där bild och musik fått korsbefrukta varandra. Premiär i morgon.
BIO
”Midnatt i Paris”. Owen Wilson spelar Woody Allen-rollen bättre än någon annan gjort sedan Woody Allen själv i ”En gång till, Sam”. Genial skildring av nostalgibegreppet.
+
BONUS NR 1:
Tonen i media i dag, med tvärsäkra tyckare som fyrar av sekundsnabba åsikter om saker de varken sett eller hört, kan ibland stå en upp i halsen.
En av filmhistoriens största regissörer gör en 3,5 timmar lång dokumentär om en av medlemmarna i historiens största popband.
Och vad blir reaktionen? Den bemöts med en axelryckning och avfärdas som ”trött och gubbig”.
Martin Scorseses dokumentär ”George Harrison: Living in the material world” är en unik och exceptionell film.
George Harrisons liv kom att utvecklas till ett sökande efter meningen med livet. Martin Scorseses val av berättande respekterar den filosofin. Det finns ingen huvudväg. Det är alla avtagsvägarna som är huvudvägen; därav den långa speltiden.
”George Harrison: Living in the material world” har visats på HBO i USA och släpps nu som engelsk dvd.
Första halvan handlar om att vara medlem i Beatles. Andra halvan om att överleva Beatles.
De borde inte att gå att längre hitta nya infallsvinklar på Beatles, men dokumentären är full av dem. George Harrisons eget arkiv med privata filmer och fotografier öppnas. De brev som George skrev till sin mamma under värsta hysterin läses upp av hans son.
Ringo ger exempel på hur den inbördes konkurrens som gjorde Beatles till världens bästa band fanns där redan från början.
Beatles ska 1962 åka bil till en spelning. Paul hade bilnycklarna, George hade satt sig bakom ratten. Därefter började diskussionen om vem som skulle köra. ”I’ve got the keys! Well I’ve got the wheels”. Ringo: ”Vi satt där i 90 minuter.”
Ringo berättar också om hur han själv hoppade av bandet under inspelningen ”The White Album” för att han kände sig så utanför de andra tre. Han åkte hem till John som sade: ”I thougt it was you three!” Därefter hem till Paul McCartney som sade: ”I thougt it was you three!”.
När Ringo kom tillbaka till inspelningsstudion, efter att ha åkt till Sardinien, hade George dekorerat hela studion med blommor. Det blänker till i Ringos ögon när han berättar det.
Den teveintervju som David Frost gjorde med George Harrison och John Lennon 1967 om transcendental mediation borde studeras av alla som jobbar med tv. Så oerhört ovanligt med en intervjuare som är helt öppen för vad de inbjudna försöker berätta.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Andra säsongen av ”The Walking Dead” hade premiär i USA i måndags och börjar visas på TV11 i Sverige den 6 november.
Samtidigt släpps nu det andra albumet av serietidningsförlagan på svenska. Apartforlag.se ger ut med utmärkt förord av kulturjournalisten Fredrik Strage.
Fredrik Strage lyfter fram den melankoli som särskiljer ”The Walking Dead” från alla zombieskildringar. ”Huvudpersonerna sörjer inte bara sina vänner och släktingar utan hela den förlorade civilisationen. De sörjer den hänsyn, vänlighet och ömsesidiga respekt som vittrar bort när samhället kollapsar”.
”The Walking Dead” är inte en splatterskildring. Det är som att läsa utrivna ”Insidan”-reportage som blåst hit från framtiden.
Jan Gradvall