Intervju med Melissa Horn

Utan att knappt vara synlig på medieradarn har Melissa Horn blivit en av Sveriges största artister. 24 år gammal gör hon i slutet av november fyra utsålda konserter på Cirkus i Stockholm. Reportage från Dagens Nyheter 19/9 2011.

Melissa Horn

Text: Jan Gradvall

Alla rottrådar kan ledas tillbaka till mitten av 1950-talet. Det är lektion ett i rockhistoria. Då föddes ju rocken.

Men jävlar vad missvisande den historieskrivningen blir ur svensk synvinkel.

Ett avgörande ögonblick för att förstå den moderna svenska rockhistorien var när Thåström i mitten av 1980-talet kråmade sig på sedvanligt sätt och sjöng en ny Imperiet-låt med textrader som ”själva julafton sjuttiotvå”.

Vi Imperiet-fans framför scenen teaterviskade till varandra: ”Pimme sjunger om sina gamla jular i höghuset i Högdalen!”

Det visade sig dock att det inte var julafton 1972 Thåström sjöng om. Det var julafton 1872.

Och den nya Imperiet-låten visade sig i själva verket vara en väldigt gammal låt om en ännu äldre händelse skriven av Evert Taube.

När Imperiet sedan släppte ”Balladen om Briggen Blue Bird” på singel var det en ännu äldre låt på andra sidan.

Den amerikanska rockhistorien må börja med Elvis Presleys första inspelningar på Sun Records 1954, men Imperiet visade att den svenska rockhistorien börjar 1790 med utgivningen av ”Fredmans epistlar”.

Det var då Olof Åhström, 34-årig A&R, hörde då den gatnuärvaro och nerv som fanns i sånger som ”Märk hur vår skugga” och signade Carl-Michael Bellman

Lyssnar man på svensk rockmusik idag märks inflytandet från den gamla svenska vistraditionen tydligare än någonsin.

Forna tiders vissångare spred sina låtar genom att spela dem live – så gör återigen dagens svenska artister.

Oskar Gyllenhammar, 20, fick sitt skivkontrakt efter att han beslutat sig för att göra 100 spelningar på 100 dagar. Han sov i tält och spelade sig igenom samtliga svenska landskap.

Stiko Per Larsson, 33, gör sina turnéer till fots. På sina vandringsturnéer bär han sin gitarr på ryggen och spelar för mat och husrum i de byar och städer han passerar.

Att Facebook inneburit att ryktet om något bra rekordsnabbt kan spridas från by till by gör att dagens visartister återigen möter på sin publik på samma villkor som en gång Lasse Lucidor. Perioden i slutet 1900-talet då en artist kunde leva på skivförsäljning framstår nu plötsligt som en historisk parentes.

Det tydligaste exemplet på hur en ung generation anammat vistraditionens sätt att både berätta och kommunicera är Melissa Horn.

Enbart i kraft av sina sånger – det direkta mötet med publiken – har hon i skuggan av media spelat sig fram till en position som en av Sveriges absolut största artister.

När hennes tredje album nu ges ut på Sony, ”Innan jag kände dig”, är det en så stor händelse i musikbranschen att andra konkurrerande bolag, EMI och Universal, har flyttat fram eller tillbaka skivsläpp för att slippa konkurrera med Melissa Horn.

Melissa Horns fanpage på Facebook har över 120 000 vänner, det är dubbelt så många som till exempel Håkan Hellström.

När biljetter släpptes till hennes kommande turné sålde Melissa Horn, 24, direkt ut två konserter i slutet av november på Cirkus i Stockholm. Även en tredje extrainsatt novemberkonsert på Cirkus är nu på väg att bli utsåld. (Och nu även en fjärde.)

En annan artist som hittat sin publik nästan helt utan att ge intervjuer i radio, tv och tidningar är Lars Winnerbäck, som gästsjöng på Melissa Horns debutalbum ”Långa nätter” från 2008.

– Jag känner ett släktskap, säger Lars Winnerbäck. Hon verkar också bara vara intresserad av en enda sak: musiken. Att helt enkelt skriva sina sånger och sedan spela dem för publik. Mycket tidigare än vad jag gjorde har hon också insett att man inte behöver gå omvägen via media för göra det.

– Melissa har också ett naturligt sätt att skriva, utan omvägar. Man tar in låtarna direkt, redan första gången man hör dem. Det är inte poplåtar, inte poplyrik. Hon har ett längre sätt att berätta.

Nationalencyklopedins definition på visor lyder: ”Strofisk dikt med tillhörande melodi där i regel både text och musik har en tämligen okonstlad karaktär”.

Det är också en bra beskrivning av både Lars Winnerbäcks och Melissa Horns sätt att skriva låtar. Vad som kan kallas ”tämligen okonstlade karaktär” – fjärran från till exempel Dylans metaforer – är något de medvetet arbetar på för att uppnå.

Om orden på pappret ter sig banala är ointressant. Allt handlar om hur orden ligger i munnen.

– Mitt enda krav när jag skriver är att musiken aldrig få ta över texterna, säger Melissa Horn och sneglar mot sin gitarr som ligger slumrande i ett fodral på bordet.

– Jag skriver alltid på gitarr. Och jag skriver text och musik samtidigt. Även om jag sedan kan lägga hur lång tid som helst på att slipa orden, så handlar det om att hitta ögonblicket när text och musik blir ett. Som lyssnare tror jag man känner när det inträffar.

Melissa Horn föddes 1987. Nio år innan gav hennes mamma, Maritza Horn, ut ”Jämmer och elände”, ett album som är en klassiker i svensk vistradition.

– Jag är säkert influerad av mammas musik, men i så fall på ett mer på ett omedvetet plan, säger Melissa Horn. Det är inte så att jag växt upp med den hennes skivor, även om jag som liten var med på några repetitioner och så.

– Men när jag började skriva låtar så kändes det självklart att det är det här sättet som man bygger upp låtar på. Att man skriver på vers, att man använder rim. Det är liksom inpräntat i mig.

– Det är också det enklaste sättet att skriva sånger. Man utgår från kärnan, vad man vill berätta, och gör sedan vad man för att lyfta fram den.

Karin Strand jobbar på Visarkivet i Stockholm. Hon är litteraturvetare med särskild inriktning på populärmusikens texter. Enligt henne är just denna omedvetna påverkan av vistraditionen utmärkande för många av dagens unga artister.

– Ibland tycks utövarna medvetet förhålla sig till en äldre tradition. Men ofta är helt enkelt fråga om element som blivit en del av vårt musikaliska modersmål och som sömlöst förenar sig med popidiomet.

– Svensk vistradition går egentligen heller inte att prata om i singularis, fortsätter Karin Strand. Det finns så enormt många olika genrer, stilar och traditioner, sprungna ur skilda historiska sammanhang, med olika funktioner. Vad som går igen i dagens pop är blandningar av olika vistraditioner. Lekfulla nytappningar av såväl ballader som skillingtryck, sångpoesi och folklig visa.

Vad som är utmärkande för Melissa Horns sånger, vilket också tematiskt förenar med anfäder i Visarkivet, är vemodet och allvaret.

Hennes nya album – nästa veckas sannolika etta på försäljningslistan – inleds med ”Destruktiv blues” och avslutas med ”Det känns ännu sämre nu”.

Första gången Melissa Horn spelade för en stor publik var när hon innan sin skivdebut var förartist på Peter LeMarcs turné. En uppspelt och otålig konsertpublik blev knäpptyst när den då helt okända Melissa Horn satt stilla en pall och spelade sorgsna sånger ingen hade hört.

– Jag valde henne som förartist för att det är ovanligt med en så ung kvinna som skriver sina egna sånger på svenska. Och som dessutom vågar visa ett allvar och inte är rädd att kantra, säger Peter LeMarc. Hon visar på en förtrolighet.

Melissa Horns närhet allvar var förmodligen också en bidragande orsak till att hon som enda svenska artist blev tillfrågad att spela en låt på minneskonserten i Oslo efter Utøya.

– Det var fruktansvärt jobbigt att göra det framträdandet, säger Melissa Horn. Men det blev fint och det kändes rätt. Det var så värdigt gjort, så många bra artister. Jag spelade nästan enbart i Norge i somras både före och efter det som hände.

Melissa Horn har fyra bröder som också alla spelar musik, om än inte på professionell nivå. Även om hennes mamma var sångerska till yrket så visar det sig vara hennes, pappa, narkosläkare, som influerat henne mest musikaliskt.

– Pappa har väldigt bra musiksmak. Han har försett mig med gamlingarna.

Vilka är gamlingarna?

– Du vet, typisk pappamusik. Simon & Garfunkel, Dylan., Springsteen, Aretha Franklin. Såna grejer.

Vad lyssnar du själv på?

– Jag har egentligen bestämt mig för att inte nämna några namn i intervjuer. Det finns inte några enskilda artister jag influerats av på det sättet. Vad som utmärker mitt lyssnande är snarare att jag kan lyssna på en och samma låt i en vecka. Eller på ett album i ett år.

– Det är skönt att lyssna så när man är själv, men jobbigt när man är med någon annan (brett leende)... Men ok då, ett namn kan jag nämna! Just nu har jag enbart lyssnat på Paul Simons nya i två månader. Jag vill inte byta för att jag är rädd att halka ur den stämningen.

– Men egentligen har jag nollkoll. Jag kan sitta och låtsas hålla med när folk pratar om artister som jag känner att jag borde ha hört talas om. Jag har heller inte så många musikintresserade vänner. Jag har aldrig gått ut en kväll och suttit med kompisar och jämfört olika band.

– Jag tror jag fastande i utvecklingen så fort jag lärde mig de få ackord jag behövde för att skriva själv. Mitt gitarrspel är fortfarande oerhört enkelt.

Fast kan inte just enkelheten vara en förklaring till att du skriver så raka melodier?

– Sant. Om jag satt och solade och drillade skulle det nog ta udden ur min musik, haha. Men ibland känner jag att jag har en massa text som jag skulle kunna ta tillvara på bättre om jag vore mer driven som gitarrist.

En annan förklaring till flytet i dina låtar är att även språket är enkelt. Orden känns melodiska. Du använder till exempel få flerstaviga ord.

– Jag har inget brett språk. Jag har aldrig läst böcker, har ingen tidning hemma. Jag skulle gärna vilja ha ett bredare språk. Kanske skulle jag få det om jag läste mer? Jag har försökt lägga ord i mun som är mer poetiska, men det funkar inte, jag är inte där än.

– Och jag gillar att försöka göra något betydelsefullt av något väldigt enkelt och banalt. Jag vill försöka få fram en djupare mening med väldigt vardagliga ord.

När skriver du?

– Nästan bara på nätterna. Jag skulle hemskt gärna vilja skriva nio till fem. Det verkar grymt att kunna ha det så, ha samma tider som alla andra. Nu hamnar jag i osynk med omgivningen hela tiden, sover halva dagarna, känner mig utanför, går hemifrån först på kvällen.

– Men jag är samtidigt rädd för att bli för strukturerad. Trots att jag nu kan försörja mig på musik, så vill jag inte se på det som ett jobb.

Du är rädd att låtarna skulle bli annorlunda då?

– Ja. Jag inbillar mig att jag får ut det innersta om jag sitter uppe och väntar på det.

Varför på nätterna?

– Jag tycker om att se de på andra sidan gatan släcka ned. Då kommer den här ”jag är ensammast i världen”-känslan. Jag tror jag måste ha den för att få ut det som behöver komma ut.

Hur var du i skolan?

– Jag fick helt okej betyg. Men jag läste aldrig ut böckerna. Det gick att skriva omdömen om dem i alla fall, haha. Jag pluggade inte alls egentligen, vilket jag ångrar i dag. Jag älskade skolan fram till och med mellanstadiet. Jag ville bli matematiker.

– Men därefter började jag i en matematiklass, 50 pers som ville bli matematiker och grät om de inte fick högsta betyg. Då blev jag helt avtänd på det.

Spelade ni musik hemma i familjen?

– Nej, inte alls. Även om min mamma och alla mina bröder också spelar musik så har vi aldrig spelat tillsammans på det sättet. Musiken har vi hållit isär.

– Jag tror den viktigaste personen för mig musikaliskt var min mellanstadielärare, en fantastisk lärare som fortfarande är vän till familjen. Han spelade väldigt mycket musik på lektionerna. Varje vecka hade vi POW, Popsong of the week. Han valde ut en engelsk poplåt som vi alla fick lyssna på under veckan.

– Man skulle analysera vad låten handlade om och sedan förklara det på engelska. Det var enorm kick när det klickade till. När man förstod att det fanns en story bakom varje låt. Jag minns att jag fick särskilt beröm för en tolkning jag gjorde.

Vilken låt var det?

– ”Dark lady” med Cher!

Fantastisk poplåt. Men jag har faktiskt ingen aning om vad den handlar om.

– Om jag nu minns det rätt så handlar den om en kvinna som går till en spåkvinna. Spåkvinnan säger till henne: ”Din man har någon annan”. När kvinnan sedan kommer hem känner hon spåkvinnans doft i sitt eget sovrum. Det är spåkvinnan som är hennes mans älskarinna! Kvinnan hämtar sen en revolver och skjuter dem båda. Allt detta i en låt på några minuter.

Att använda musik på det sättet framstår som ett väldigt smart sätt att undervisa på.

– Jag blev så inspirerad att jag sedan bad att få göra prao hos min mellanstadielärare. Det var fantastiskt att se hur små kids kunde lära sig någonting genom att lära sig texter och verkligen lyssna på låtar. Den insikten, att man kan berätta så mycket med musik, gjorde mig sugen på att börja skriva låtar själv.

(slut)

Fotnot: Efter diskussion med DN bytte jag ut ordet jävlar i andra meningen mot oj. Jag köper helt argumentet att det ordet sticker ut för mycket i DN, men kunde inte låta bli att lägga tillbaka det i denna Uncut-version ;-)