Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Härskarteknik. Mycket oväntat dök det plötsligt upp som ett intressant samtalsämne bland gästerna i förra veckans ”Skavlan”. Hur kan man i en diskussion på ett närmast dolt sätt skaffa sig övertag över någon annan? Begreppet visar sig också just ha norska rötter, myntat 1976 av psykologen Berit Ås.
Att lära sig mer om härskarteknik kan vara mycket användbart – inte minst när det gäller att fakturera.
Allt fler svenskar i dag jobbar och lever som F-skattare, dvs bedriver egen näringsverksamhet. F-skatt kan utläsas som företagsskatt, medan A-skatt står för anställd.
I många yrken är det ett krav i dag från arbetsgivare att man är F-skattare. Att ta hand om sin egen skatt och sin egen fakturering betyder också att man hela tiden hamnar i diskussioner om arvoden. Något få i det nya F-skattsamhället är rustade att göra.
För hur ska man egentligen värdesätta det arbete man lägger ned? Eller, ännu viktigare, hur får man sina uppdragsgivare att förstå värdet av det arbete man lägger ned?
Att skriva rätt belopp på fakturan börjar utveckla sig till det mest huvudvärksframkallande jag gör i mitt yrke. Då gick jag ändå ekonomisk linje på gymnasiet, kameral gren. Om någon väcker mig i natten och befaller ”Spalta upp i debet och kredit!” så kan jag förmodligen göra det.
Men vad vi aldrig dock talade om på lektionerna var hur man värdesätter arbete i allmänhet och idéarbete i synnerhet. Mitt i ”Skavlan”-diskussionen slog det mig till slut vad jag gör för fel. Jag använder inte härskarteknik i min fakturering.
Vad jag i första hand sysslar med i mitt yrke – att göra komplexa sammanhang lättbegripliga – blir samtidigt mitt stora problem när jag ska fakturera.
Om en uppdragsgivare frågar ”Kan du skriva 12 000 tecken om storytelling?” så svarar jag i princip bara ja eller nej, utan att bombardera med tekniska följdfrågor vars syfte är att demonstrera att mitt jobb är ett komplicerat hantverk som bygger på decennier av yrkeserfarenhet.
Vad jag i stället borde göra är att studera och lära mig av den i särklass skickligaste yrkesgruppen när det gäller att praktisera härskarteknik vid fakturering – hantverkare.
Fråga en hantverkare om att laga din diskbänk och du får garanterat inte ett rakt ja eller nej till svar. I stället börjar bombardemanget: ”Är blandaren stabiliserad? Har ni någon gång straffat blandarmuttern? Klämningskoppling, presskoppling eller lödning, vad väljer ni? På koppar då alltså. Vad har ni i huset, det är väl koppar på värmesidan? Eller har ni stålrör?”
Rent härskartekniskt är det bara att applådera. Om svaret i stället bara varit ”Ok, jag fixar det” – utan redogörelse för yrkeskunskapen – hade hantverkaren inte skaffat sig samma överläge inför faktureringen.
Vad jag därför borde göra när jag blir kontaktad av tidningar är förstås att svara som en hantverkare: ”Typograferar ni med Anfang? Blir jävligt fult om första stycket blir för kort. Vid citat, använder ni pratminus eller citationstecken? Kommateringsmetod? Frekvens av utropstecken? Beror på om man väljer Tom Wolfe-skolan eller Joan Didion-skolan. Prisfråga i slutändan.”
Och precis då, när uppdragsgivaren står där tillintetgjord av sin egen okunskap om vad ska uträttas, spelar man ut trumfkortet: ”I vilket format vill ni ha texten sparad?”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Jonathan Ross Show”, SVT, 15 oktober. SVT börjar sena lördagkvällar sända sublime Jonathan Ross nya comebackshow med endast en veckas fördröjning efter England. Följ på Twitter som @wossy.
SHOWREGISSÖR
Edward af Sillén. Att jämföra vad han gjort för Tomas Ledin på Rondo i Göteborg med vad Ernst Billgren gjort för Lena Philipsson på Cirkus i Stockholm. Sillén 21, Billgren 0.
DVD
”Bill Cunningham New York” (säljs på Papercut). Fantastisk dokumentär om cyklande fotograf, född 1928, som vigt sitt liv åt att dokumentera gatumode i New York. En av årets finaste filmer.
+
BONUS NR 1:
Bokförlaget Modernista ger denna vecka ut fyra moderna James Ellroy-klassiker på svenska: ”L.A. Konfidentiellt”, ”Vit jazz”, ”Mina mörka vrår” och ”Browns rekviem”.
Böckerna är utmärkt översatta av Thomas Preis som tidigare översatt bland annat Cormac McCarthys ”Vägen”. Nya förord är skrivna av Arne Dahl, Carl-Michael Edenborg, Viktoria Jäderling respektive Gabriel Itkes Sznap.
Omslagsestetiken på utgåvorna bryter helt mot förväntningarna om hur deckare ska se ut. De pryds av olika dokumentära svartvita fotografier av människor i Los Angeles i mitten av 1950-talet som blickar mot ett diffust ljussken.
Skenet visar sig komma från en atombomb sprängd 50 mil bort i Nevada.
”Jag började med att leta i fotoboken ”Scene of the crime: Photographs from the LAPD archive”, där James Ellroy skrivit förord”, säger formgivaren Lars Sundh. ”Sedan hamnade jag på hemsidan för Los Angeles Public Library och råkade bara snubbla över de där bilderna. Jag tyckte de funkade ännu bättre än mordbilder. De har något skitigt och hotfullt över sig. Plus att betraktarna känns väldigt Ellroy”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vanliga rockfans har i decennier vallfärdat till Jim Morrisons grav på kyrkogården Père-Lachaise i Paris.
Black metal-fans, däremot, åker i stället till Österhaninge kyrkogård utanför Stockholm och hedrar gravstenen för Mayhem-sångaren Per Yngve Ohlin.
En svensk sångare som sköt sig i huvudet 22 år gammal. Hans bandkollega, norske Öystein Aarseth, hittade kroppen före polisen och tog med sig delar av hans kranium som han skickade vidare som troféer till andra black metal-musiker.
Samma Řystein Aarseth blev två år senare mördad av tredje bandmedlem, Varg Vikernes, i dag frisläppt efter att ha suttit i fängelse i 16 år.
Nya boken ”Blod Eld Död: En svensk av metalhistoria” (Alfabeta) är full av den sortens historier.
Journalisterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort något mycket mer än att skriva en musikbok om dödsmetall och black metal, de första rockgenrer i historien där Sverige inte bara imiterat USA och England utan haft en världsledande roll.
De har också skrivit en unik reportagebok, byggd på sex års intervjuande, som ger insyn i en parallell värld, dyrkad av hundratusental, men som få i omvärlden har någon insyn i.
Som reportagebok betraktad påminner den om Hunter S Thompsons klassiker ”Hell’s Angels”. En resa rakt in i mörkrets hjärta.
Transparens: Jag höll i ett seminariet om ”Blod Eld Död” på Bokmässan i Göteborg. Jag är även citerad och tackad i boken för att jag intervjuas om att jag 1991 skrev det första reportaget om dödsmetall i en stor svensk tidning.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3
The Sartorialist, en fotoblogg av Scott Schuman, har fått stor uppmärksamhet i modevärlden de senaste åren.
Men långt, långt, långt innan The Sartorialist fanns Bill Cunningham, född 1928, fortfarande aktiv i New York Times med sina ”On The Street”-reportage, där han cyklar på Manhattans gator och dokumenterar hur människor klär sig.
2011 har varit ett fantastiskt år för personporträttdokumentärer. Filmerna om Bobby Fischer, Ayrton Senna och Conan O’Brien har varit bättre än alla andra biograffilmer.
En annan sådan oförglömlig dokumentär är ”Bill Cunningham New York”, nu släppt på amerikansk dvd och finns att köpa på bland annat Papercut på Krukmakargatan i Stockholm.
Filmen ”Bill Cunningham New York” är en kärleksförklaring till mode och staden New York. Iklädd sin karaktäristiska blå arbetarrock – han köper nya exakt likadana när de slits ut – cyklar Bill Cunningham runt i alla slags väder och fotograferar alla slags människor. Enda kriteriet är att de klär sig intressant. Att han fyllt 80 påverkar inte hans arbetstakt.
Bland de intervjuade i filmen som vittnar om Bill Cunninghams betydelse finns Tom Wolfe och Anna Wintour, Vogues chefredaktör.
På ett annat plan är det samtidigt en hjärtskärande film om en människas öde och livsval. Det finns ingenting annat i Bill Cunninghams liv än hans kamera och hans fotografier.
Jan Gradvall
Fotnot: Bonus nr 3 aldrig publicerad i tidningen. Hade missat att min eminenta DI Weekend-kollega Susanne Ljung redan skrivit om Cunningham-filmen i tidningen vid biopremiären i våras. Men i och med att texten ändå skrevs lägger jag ut den här.