Krönika, Dagens Industri
Weekend 9 september
Krönika
Jan Gradvall
En av höstens mest lovande tevenyheter är att Beavis & Butt-head gör comeback på MTV i oktober. Tiden har aldrig varit mer mogen för den tecknade duons dräpande mediekritik.
De två finniga 15-åringarna kommer denna gång heller inte att bara kommentera rockvideor utan klipp på YouTube och realityserier på MTV som ”16 and pregnant” och ”Teen mom”.
I en intervju i Rolling Stone får Beavis & Butt-heads skapare, Austin-originalet Mike Judge, frågan om han funderat på att låta sina karaktärer åldras när de nu gör comeback efter 15 år. Mike Judge svarar med en motfråga: ”Hur gammal är Snurre Sprätt?”
Vikten av att inte låta sina huvudpersoner varken åldras eller utvecklats ringar in något centralt inom humor. Det förklarar varför vissa komediserier överlever och andra inte.
TV4 skrev nyligen på för tre nya säsonger av ”Solsidan”. Det är en mycket god nyhet för alla som längtat efter en vass samtida svensk humorserie. ”Solsidan” bygger på en klockren idé och har en strålande ensemble som bara blir bättre och bättre.
Problemet med den andra säsongen av ”Solsidan” var dock att de flesta av säsongens manus kändes ungefär 60 procent så bra som de kunde ha varit.
En förklaring, förutom brist på resurser – amerikanska serier arbetar med hela staber av manusförfattare – kan vara just misstaget att tro att humorkaraktärer, precis som dramakaraktärer, måste utvecklas.
Tron att karaktärernas liv och tillvaro måste förändras för att undvika stagnation. För att undvika upprepning. ”Det där har vi redan gjort.”
Men titta på ”Seinfeld”. Skaparna av ”Seinfeld” var smarta nog att låta Jerry, George, Elaine och Kramer förbli exakt desamma genom nio år.
Ingen av dem fick barn. Ingen lärde sig någonting av sina misstag. Ingen av dem utvecklades en millimeter som människa.
Seriens två främsta samtida konkurrenter, ”Frasier” och ”Vänner”, brände däremot sina ljus i båda ändarna genom att börja laborera just med utvecklingen av karaktärerna.
”Vänner” lyckades till slut vända allting någorlunda rätt igen, men luften gick fullständigt ur ”Frasier” där Niles och Daphne gifte sig.
Eller minns den fina humoristiska deckarserien ”Moonlighting” från 1980-talet där hela den romantiska spänningen – hela poängen med serien – dog när Bruce Willis och Cybill Shepherd slutligen kysstes.
Det var därför oroväckande när Henrik Dorsin i en intervju nyligen efterlyste, vad som åtminstone kunde tolkas som, en utveckling av sin karaktär i ”Solsidan”.
Men samtidigt mycket lovande när Felix Herngren, seriens skapare, i en annan intervju säger att man skruvade serien för mycket i säsong två och ska försöka hitta tillbaka till känslan i säsong ett.
Tillbaka till nollpunkten. Tillbaka till Snurre Sprätt och Beavis & Butt-head.
Eller gå ännu längre tillbaka i tiden och titta på humorpionjärer i film och teve som Buster Keaton och Helan & Halvan.
Det var ingen som ville att Helan skulle förstå hur Halvan innerst inne kände sig. Alla ville bara att Helan skulle fortsätta slå Halvan i huvudet.
Det absoluta värsta som skulle kunna hända ”Solsidan” vore om Ove skulle lära sig någonting och förväntades vara något annat än Ove.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
GUIDEBOK
Martin Gelin & Eva Wisten, ”New York” (Modernista). Kärleksfull guide som lever upp till sitt Thomas Wolfe-citat: ”Du tillhör New York lika mycket efter fem minuter som efter fem år”.
TV
”The Borgias”, Canal+, premiär 13/9. Serie med Jeremy Irons som tidernas mest beryktade påve. Understryker vad kabelkanaler just nu utnyttjar mer än något annat för att locka tittare – sex och naket.
SAMLING
Patti Smith, ”Outside society” (Sony). Det unika med denna ”Greatest Hits” är inte urvalet utan historierna i cd-häftet. Patti skriver själv om bakgrunden till varje spår.