Krönika, Dagens Industri
Krönika
Jan Gradvall
I bevakning av kultur råder en omvänd logik jämfört med affärsvärlden. Det för ögonblicket mest framgångsrika eller populära kan förbli helt osynligt i spalterna. Det är först långt senare, när det släpps ut ur kulturell karantän, som dess betydelse kan erkännas och analyseras på kultursidor.
I en sommarkrönika för två år sedan i DI Weekend skrev jag om en artist vars växande betydelse fram till dess helt ignorerats av svenska tidningar. När hon uppträdde på Gröna Lund den sommaren bemödade sig inga ledande popskribenter eller kulturskribenter att vara på plats.
Den artisten hette Lady Gaga.
På samma sätt är det ingen som tagit den låt på allvar som jag tror historiskt sätt kommer att visa sig definiera 2011 – ”Til the world ends” med Britney Spears.
”Til the world ends” har textmässigt samma tema som den gamla kalla kriget-klassikern ”Enjoy youself (it’s later than you think)” som 1949 var en stor hit med bland andra Doris Day och Tommy Dorsey.
Vad båda låtarna handlar om är att i en turbulent och orolig värld besluta sig för att göra det bästa av situationen. Roa dig själv i dag – i morgon kan det vara för sent.
I en videomiljö som liknar ett skyddsrum hamrar Britney Spears och hennes armé av dansare in refrängen:
Keep on dancing til the world ends
If you feel it, let it happen
Keep on dancing til the world ends
Den 25 april släpptes en ännu starkare version av ”Til the world ends”, döpt till ”Femme Fatale”-remix, där Britney Spears får hjälp av två andra av dagens färgstarkaste artister: Nicki Minaj, svart rappare i rosa peruk, och Kesha som också skrivit låten tillsammans med svenskarna Max Martin och Alexander Kronlund.
Precis samtidigt som denna geniala version tog över all världen, så kom den 1 maj nyheten om att Usama bin Ladin spårats och dödats.
Hur mycket bin Ladin-paranoian påverkat våra liv från 2001 till 2011 blev uppenbart först då. Det var ett decennium som kändes som en tio år lång kroppsvisitering på en flygplats.
I en krönika i Time Magazine om Bin Ladin-epoken skrev James Poniewozik att alla teveserier som gjorde under denna tid – till och med komediserierna – på ett eller annat sätt refererade till bin Ladin.
Och när allt man förträngt under tio år nu plötsligt vällde fram, var det en refräng som hela tiden dök upp i huvudet:
Keep on dancing til the world ends
If you feel it, let it happen
Keep on dancing til the world ends
Poplåtar som speglar och definierar en viss tid behöver inte handla om den. När Martha & The Vandellas släppte ”Dancing in the street” sommaren 1964 handlade den bara om att dansa på gatorna.
Men när det samma höst blev upplopp i svarta bostadsområden i USA – först i Philadelphia, året efter i Watts, Los Angeles – blev den låten något av ett soundtrack till protesterna. Och har sedan dess fått en helt annan innebörd.
Jag tror att ”Til the world ends” på samma sätt kommer att spegla upplösningen av bin Ladin-eran.
”Til the world ends” är också pophistoriskt signifikativ på ett annat sätt. Den är ett typexempel på ny sorts hitlåtar som redan i originalversionen öppnar för remixar.
Precis som Coldplays ”Every teardrop is a waterfall” är den luftiga produktionen, med sina många intstrumentala passager, närmast utformad som en inbjudan till världens alla discjockeyr. Kalla det Linux-pop: musik som öppen programvara.
(slut)
+
BONUS:
Efter 36 år fortsätter teveinstitutionen ”Saturday night live” att vara en trampolin ut i världen för komedibegåvningar
Tina Fey och Amy Poehler, som båda fick sitt genombrott i ”Saturday night live”, är de två roligaste och smartaste i amerikansk tv just nu.
Genom den svenska biopremiären av ”Bridesmaids” nästa fredag, 22 juli, förtjänar även en tredje briljant kvinna från ”Saturday Night Live” att slutligen bli lika känd även i Sverige – Kristen Wiig.
De senaste åren har Kristen Wiig varit överlägset bäst i ”Saturday night live”. I filmen ”Bridesmaids” spelar hon huvudrollen tillsammans med Maya Rudolph (också från ”Saturday night live”) och har även själv skrivit manus tillsammans med Annie Mumolo.
”Bridesmaids” är en av sommarens biosuccéer. Filmen har spelat in över 110 miljoner dollar enbart i USA och har fått fina recensioner.
Att ”Bridesmaids” i varenda artikel och recension benämns som ”en kvinnlig komedi” har dock med rätt irriterat upphovspersonerna. Ingen benämner en film med män i huvudrollerna som en utpräglat manlig komedi.
Kristen Wiig säger till Entertainment Weekly: ”Jag ser fram emot den dag då det inte är en stor grej att det görs en film med många kvinnor. Att det är sex kvinnor på filmaffischen beskrivs som groundbreaking. Kom igen, det är 2011.”
Jan Gradvall
+
PS. Från midsommar fram till 19 augusti skriver jag inte på uppslag utan på en sida i DI Weekend. Under den perioden utgår Gradvalls Val och skivrecensioner.