Krönika, Dagens Industri
Weekend 10 juni
Krönika
Jan Gradvall
Den 19 juni 1948 höll Columbia Records en presskonferens på Waldorf-Astoria i New York. Vad som presenterades den junidagen förändrade musikhistorien.
Formatet som visades upp på presskonferensen kallades LP, en ny sorts vinylskiva, tio eller tolv tum i diameter, med en speltid på 20 minuter per sida.
LP-skivan tillkom enbart för att saluföra klassisk musik och Broadway-musikaler, verk som krävde längre speltid. Populärmusik handlade fortfarande endast om enskilda låtar.
Men vad som sedan hände var att ett antal artister, med Frank Sinatra i spetsen, började utnyttja det nya formatets konstärliga möjligheter.
De första albumen med Frank Sinatra, alla i tiotumsformatet, var utformade som ”Greatest hits”-album, samlingar med hitlåtar tidigare utgivna på stenkakor.
Men med ”Songs for swinging lovers” från 1954 – fortfarande ett av de bästa album som gjorts – spelade Frank Sinatra in helt nya låtar som förenades av ett tema. Plötsligt kunden helheten bli större än de enskilda låtarna.
Och album gick från att vara ett format till att bli ett konstnärligt uttryck.
Mästerverk som ”Kind of blue” med Miles Davis och ”Rubber soul” med Beatles hade aldrig spelats in om inte LP-formatet hade uppfunnits.
Detta sätt att tänka i album när man spelar in musik har sedan dess förblivit mer eller mindre intakt genom decennierna – fram till nu.
Den senaste tiden har det i musikkretsar blossat upp ännu en debatt om att albumets storhetstid är över. Redan 2008 satte The Guardian rubriken ”The death of the album”.
Argumentationen går ut på att tjänster som iTunes och Spotify helt förändrat vårt sätt att lyssna på musik. Ingen behöver längre nöja sig med utfyllnadsspår, utan kan välja enbart sina favoriter.
I en intelligent bloggkrönika med rubriken ”Dags att sluta slåss för albumet som format” skriver musikjournalisten Billy Rimgard: ”Kunderna är inte intresserade av hela paketet när det nu går att plocka russinen ur kakan.”
Men alla de som förutspår albumets död glömmer dock en sak: vidvinkelperspektivet.
Zoomar man in enbart på utvecklingen i musikbranschen så går det att köpa argumentet att albumet förlorat i betydelsen. Ja, iTunes och Spotify kan användas som smågodisbutiker.
Men om man däremot tittar på det totala nöjesutbudet, där musiken konkurrerar om konsumenternas tid och pengar med till exempel film, spel, tv och böcker, så kan man tvärtom hävda att albumformatet i framtiden kommer att bli viktigare än någonsin.
För vad ett album kan göra, som aldrig en enskild låt kan uppnå, är att skapa lika stor medieuppmärksamhet som till exempel en ny långfilm.
Detta blir extra tydligt nu under upptakten till att Beyoncé släpper sitt nya album, ”4”, den 29 juni. Ett nytt album med Beyoné är en lika stor och bred nöjesnyhet som sommarfilmerna ”Transformers: Dark of the moon” eller ”Bilar 2”.
På samma sätt skulle en enstaka ny låt med en smalare artist som Anna Järvinen enbart bli en angelägenhet för de som redan känner till Anna Järvinens musik. Men ett helt nytt album Anna Järvinen, däremot, kan bli en lika stor kulturnyhet för en morgonting som en ny uppsättning på Dramaten eller en ny diktsamling. Någonting som generar helsidor och uppslag.
En annan aspekt i diskussionen om albumets framtid: den som bara väljer russinen ur kakan får aldrig smaka på själva kakan.
Att enbart välja ut enskilda låtar från nya album blir i längden som att enbart se trailers för nya filmer. Du förstår inte vad de handlar om. Du missar vad upphovspersonen vill säga.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”The King”s Speech”. Släpps denna vecka slutligen som hyrfilm. Den första trovärdiga skildringen av stamning. Filmens hjälte är en logoped.
TV
K Specical, SVT. Påminner varje torsdag om vikten av public service. I går om Lennon och New York. Nästa torsdag, ”Phil Spector: Ångest och extas”.
SVT PLAY
”Det goda livet”. Oförglömlig dokumentär som ligger kvar på nätet till 23 juni. Mor och dotter tvingas inse att lyxlivet är över. En dansk ”Grey gardens”.
+
BONUS NR 1:
Sommarens största biofilm? Utan att ännu ha sett den tror jag på – och hoppas på – ”Super 8”. Filmen har i dag biopremiär i USA i dag och i Sverige nästa fredag.
Det är flera faktorer som talar för att ”Super 8” kommer att ses av fler människor än någon annan film i sommar.
För det första är det den tredje långfilmen som tevegeniet J.J. Abrams regisserar. De två första var ”Mission Impossible III” och ”Star Trek”, med intäkter på 2,5 miljarder kronor vardera.
För det andra är ”Super 8” producerad av den inte helt okände Steven Spielberg. Att filmen utspelar sig 1979 – när Steven Spielberg befann sig mittemellan ”Närkontakt av tredje graden” och ”E.T.” – är heller ingen tillfällighet.
Även ”Super 8” är en science fiction-historia om aliens som kommer till jorden. Men precis som de två Spielberg-mästerverken är det också en historia om slitningarna och vilsenheten i barnfamiljer.
Titeln ”Super 8” kommer från den gamla filmtekniken och smalfilmsformatet med samma namn. Huvudpersonerna i filmen är ett litet gäng 14-åringar som inte tillhör de coola i skolan utan i stället lever i en parallell fantasivärld där de gör egna Super 8-filmer.
I en scen i trailern till filmen säger en orolig pappa till sin son: ”Det vore bra för dig om du spenderade mindre tid med de här barnen som bara håller på med kameror och monstersmink.”
Så många föräldrar blir lugnast om deras barn är precis som alla andra barn, trots att resten av livet är fullt av exempel på att tvärtom egensinnighet kan visa sig vara det bästa trumfkortet.
Både J.J. Abrams och Steven Spielberg delar bakgrund med tonåringarna i ”Super 8”. De var precis lika aparta och ”onormala” och tillbringade sina finniga tonår bakom Super 8-kameror.
Vad som händer i filmen ”Super 8” är att ett riktigt tåg spårar ur under en av 14-åringars fantasifulla filminspelningar. Tåget kommer från Area 51 i Nevada, legendarisk lagerlokal för UFO.
Fantasi blir verklighet. Verklighet blir fantasti.
Och om denna film spelar in mer pengar än alla Transformers och X-Men vore det en seger för kreativiteten i Hollywood.
Jan Gradvall