Skivrecensioner, DI Weekend


Lynyrd Skynyrd, Allman Brothers, Bobbie Gentry – med flera
Titel: Delta Swamp Rock: At the crossroads of rock, country and soul
Skivbolag: Soul Jazz Records
Betyg: 5

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat. Det måste framförallt vara besvärligt att vara musikintresserad SD-anhängare och läsa omslagstexter till olika samlingsskivor. Gång på gång möter man samma historia– det är i mötet mellan olika kulturer som den bästa musiken uppstår.

Muscle Shoals är ett samhälle i Alabama, mitt i bibelbältet, torrlagt på alkohol, med endast 12 000 invånare. Men den musik som spelats in i Muscle Shoals – och i synnerhet i skivstudion med samma namn – har förändrat populärmusiken.

Unga vita amerikaner med arbetarklassursprung upptäckte svart musik och skapade sedan en unik hybrid av rock, soul, country, blues och jazz. Resultatet brukar kallas ”southern rock”, vilket klumpigt översatts med sydstatsrock. Det handlar mer om klimatet och kulturen i södern än om Sydstaternas historia.

Det är i dag svårt att höra genrens nationalsång, ”Sweet home Alabama”, utan att känna sig förflyttad till en efterfest med Sofia Hogs. Men samlingsskivan ”Delta Swamp Rock” inleds i stället med en annan Lynyrd Skynyrd-låt, den souligare ”The Preacher”, som sätter tonen för samlingen.

Spår med artister som Barefoot Jerry och Boz Scaggs är så svängiga att det måste växa ut en afro till och med på Björn Söder. Här finns även Joe Souths originalversion av ”Hush”, låten som blev Deep Purples genombrott. När sedan Cher, gift med Duane Allman, fulländar med en magisk version av kolsvarta ”I walk on guilded splinters” blir Björn Söder rakpermanentad..

Jan Gradvall

Thurston Moore
Titel: Demolished thoughts
Skivbolag: Matador/Playground
Betyg: 4

En av Bob Dylans bästa textrader lyder: ”Life is a jet plane, it moves too fast”. Om man i en tillbakablick försöker fånga det jetplan som var 1990-talet, så tillhörde de två dånande motor som lyfte decenniet Sonic Youth och Dinosaur Jr.

Det är därför intressant att frontfigurerna i två banden, Thurston Moore respektive J. Mascis, denna vår både samarbetar och parallellt mjuklandar med varsin akustisk skiva. Albumtiteln ”Demolished thoughts” är också namnet på en supergrupp som Thurston Moore och J. Mascis har tillsammans.

Albumet ”Several shades of why” med J. Mascis är ett av årets fem bästa album. ”Demolished thoughts” med Thurston Moore börjar lika enastående med de stråkförstärka ”Benediction” och ”Illuminine”, båda kunde ha platsat på Nick Drakes ”Pink Moon”.

Resten av albumet är mer introspektivt och mer impressionistiskt, men hela tiden med den nerv som präglar allt Thurston Moore spelar in.

Jan Gradvall

Tyler The Creator
Titel: Goblin
Skivbolag: XL/Playground
Betyg: 4

Sarah Palin och Fox News kritiserade i veckan Vita Huset för att ha bjudit in rapparen Common till en poesiuppläsning. Sarah Palin hyllar däremot Kid Rock, vars texter innehållit mycket mer referenser till våld, sex och droger än Common, tvärtom känd som en intellektuell rappare. Men det finns en väsentlig skillnad – Kid Rock är vit, Common är svart.

Det är rasismen i USA, nu återigen på frammarsch, som man bör ha i åtanke när man hör svarte rapparen Tyler The Creator i medvetet provokativa refränger som: ”Kill people, burn shit, fuck school”.

Tyler The Creator är känd som frontfigur i Odd Future Wolf Gang Kill Them All, förkortat OFWGKTA, ett hiphopkollektiv från Los Angeles som gjort sensation på undergroundnivå med skruvad musik och texter som är extremare än allt annat.

Tyler The Creator har nu som soloartist fått kontrakt med engelska XL, världens just nu bästa skivbolag med artister som M.I.A., Adele och The xx. Hans texter lär orsaka ramaskri när de nu når en bred publik, men är uppbyggda som skådespel där allt som yttras inte är hans egna åsikter. Jämför med Eminem vars mest kontroversiella textrader i själva verket tillhör hans onda alter ego, Slim Shady.

Skillnaden mellan Tyler The Creators frossande i blod och våldsamma spel som ”Grand Theft Auto” är heller inte så stor.

Men vad som är odiskutabelt är musikens kvalitet. En slags science fiction-hiphop som för tankarna till William Gibsons cyberpunk.

Jan Gradvall

Lil B
Titel: Angels exodus
Skivbolag: Amalgam Digital
Betyg: 4

I linje med Micael Dahléns teorier i ”Nextopia” är årets mest omtalade album ett album som ännu inte är släppt. I samma stund som rapparen Lil B meddelade att hans nästa album ska heta ”I’m gay” exploderade Internet. I den homofobiska delen av hiphopvärlden blev Lil B direkt mordhotad. Men han själv säger att han vill bryta ned fördomar och påpeka att gay också betyderlycklig. ”I’m so happy. I’m a gay heterosexual male.”

I väntan på ”I’m gay” bör ingen missa hans utmärkta album ”Angels exodus”. Lil B från Bay Area-gruppen The Pack rör sig fotspåren efter saliga The Pharcyde. Lil B visar att den viktigaste hiphopscenen just nu är Internet. Han vräker ur sig inspelningar och har själv sagt att han tillbringar 22 timmar av dygnet med att surfa på nätet.

Omslaget till ”Angels exodus”, där Lil B är korsfäst, är en blinkning till det Makaveli-album som 2Pac gjorde. I spår som ”Bay area music” och ”Vampires” kliver han också fram som en berättare i 2Pac:s fotspår, samtidigt som den avskalade, isärplockade musiken blänker som de värdefullaste delarna på en bilskrot.

Jan Gradvall