Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 maj
Krönika
Jan Gradvall
Att en svensk konstnär porträtteras på en helsida i ledande konsttidningen Artforum kan jämföras med att en svensk musiker får en helsida i magasinet Rolling Stone.
Klara Lidén, född 1979, porträtteras på nio sidor i marsnumret av Artforum. Och får dessutom omslaget.
Den stora utställningen med Klara Lidén på Moderna Museet, som öppnar nästa lördag den 14 maj, kommer att bli årets mest omtalade utställning i Sverige.
En del konstupplevelser förändrar för alltid ens uppfattning om vad som är möjligt att göra med ett rum.
Jag glömmer aldrig Ann Hamiltons ”Tropos” på DIA Center For The Arts i New York 2003. En lokal på flera hundra kvadratmeter var täckt av hästhår på golvet. Längst där inne satt en kvinna som, långsamt och metodiskt, brände bort alla bokstäver i en bok.
Ingen som varit i Stanze di Raffaelo, Rafaels rum, i Vatikanmuseet i Rom, kan heller sluta tänka på dem. De fyra rummen på tredje våningen, mottagningsrum för påvebostaden, är prydda av förstummande fresker av Rafael som för alltid förändrar ens uppfattning av begreppet väggmålningar.
Utan att påstå att Klara Lidén skulle ha något som helst gemensamt med vare sig Ann Hamilton eller högrenässans, så har även hennes konst den effekten att den förändrar hela rummet den visas i.
Klara Lidén gick på Arkitekthögskolan innan hon gick över till Konstfack. Hon talar själv om att ”återerövra den bebyggda miljön”.
För att i linje med hennes konst understryka en byggnads många användningsmöjligheter har Moderna Museet inför invigningen den 14 maj gått med på att flytta hela ingången till utställningen.
Klara Lidén-utställningen på Moderna Museet är gjord i samarbete på Serpentine Gallery i London. En mindre del av utställningen premiärvisades där i höstas. När jag såg utställningen i London var det först på andra varvet som jag upptäckte en lönndörr och ett helt dolt rum.
Serpentine Gallery ligger i idylliska Kensington Gardens, en del av Hyde Park. Samtidigt råkade jag innan Klara Lidén-utställningen ha läst i en bok att det var under ett träd i Kensington Gardens som Iggy Pop skrev texten till ”Search and destroy”.
Under utställningen hörde jag därför hela tiden den låten i huvudet, med rader som ”a heart full of napalm” och ”baby detonate for me”.
Klara Lidéns konst påminner också lite om ”Search and destroy” på så sätt att våldet hela tiden är närvarande under ytan. I katalogen till utställningen på Moderna Museet beskrivs hennes konst som ”arkitektonisk huliganism”.
I gryniga videofilmer har hon filmat sig själv i olika offentliga miljöer. I en film (”Paralyzed”) dansar hon våldsamt på ett pendelgång. I en annan film slänger hon större och större och objekt i en flod (”Kasta Macka”).
I det största verket på utställningen, ”Unheimlich manöver”, har hon samlat precis allt löstagbart som fanns i hennes lägenhet i Stockholm – hyllor, kylskåp, dörrar, element, böcker, lp-skivor – och föst ihop allt på en så liten yta som möjligt och lämnat det där.
Heimlich-manöver är namnet på den övning med vars hjälp det är möjligt att få loss objekt som täppt till luftstrupen och hindrar andning. När man ser Klara Lidéns verk börjar man tänka på alla prylar som täpper igen luftutrymmet i ens eget hem.
Hennes konst träffar som ett slag i mellangärdet. Och efteråt börjar man andas friare.
+
GRADVALLS VAL
ÅTERUTGIVNING
Nick Lowe, ”Labour of lust” (Proper). Superb återutgivning med historik av Will Birch och fler exempel på Barney Bubbles formgivargeni. Och fina B-sidan ”Basing street”.
KRÖNIKA
Ametist Azordegan, ”Vem bestämmer över kulturen”, GP, försvar för rappare. ”Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.”
REKLAMKAMPANJ
Patti Smith utklädd till sjörövare på samma skepp som Johnny Depp i kampanj för ”Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten” (biopremiär 18 maj). Foto: Annie Leibovitz.
+
BONUS NR 1:
Just nu skrivs det tevehistoria i USA. Under den pågående tionde säsongen av ”American Idol”, som avslutas 26 maj, har formatets överlevnad diskuterats lika mycket som vem som ska vinna tävlingen.
”American Idol” har under nio säsonger varit förknippat med den brittiska juryordföranden Simon Cowell. När Simon Cowell inför denna säsong lämnade ”American Idol” – för att i stället satsa på den amerikanska versionen av ”X-Factor” (premiär i september) – sågs det som ett tecken på att formatets storhetstid slutligen var över.
Att etablera långlivade serier i amerikansk teve har visat sig vara mycket svårt. I USA talar man inte längre om drama kontra dokusåpor utan om ”scripted shows” kontra ”unscripted shows”.
Av alla dramaserier som just nu i amerikansk tv, dvs ”scripted shows”, har endast fyra överlevt i längre än tio säsonger: ”The Simpsons”, ”CSI”, ”Law & Order: Special Victims Unit” och ”Smalville”.
Att kanalerna lägger mer och mer krut på ”unscripted” shows har både att göra med att de är billigare att producera och att livslängden där är mycket längre.
”Survivor”, den amerikanska ”Expedition: Robinson”, är till exempel nu inne på sin 21:a säsong. ”The Amazing Race” har pågått i 18 säsonger.
Fox har hållit tummarna för att ”American Idol” ska bli samma långkörare, men bedömare var eniga om att ”American Idol” skulle tappa minst 15-20 procent efter Simon Cowells avhopp.
När ”American Idol” förra veckan i stället, mot alla odds, ökade sin tittning med en procent jämfört med året innan, så betraktades den lilla procenten som vårens viktigaste förändring i amerikansk tittarstatistik.
Ännu viktigare är att årets ”American Idol” – med de nya domarna Jennifer Lopez och Steven Tyler – i den reklammässigt mest lukrativa målgruppen, 18 till 49 år, just nu har hela 79 procent fler tittare än sin närmaste konkurrent.
Den nya juryn får äran för framgången. Lopez och Tyler har tillfört en ny attityd till juryn, mer uppmuntrande och pedagogisk, och har även varit närvarande även vid samtliga repetitioner och coachat deltagarna, vilket aldrig hänt förut.
Deltagarna i årets tävling – just nu sex kvar – har också kallats de jämnstarkaste i ”American Idol”-historien, även om problemet är detsamma som i Sverige: tevetittarna röstar bort kvinnorna först.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den mest omtalade teveserien i världen just nu? Den danskan serien ”Brottet” från 2007.
I USA rullar just nu en remake på ”Brottet”, omdöpt till ”The Killing”, som visas på AMC, samma kanal som ligger bakom ”Mad men”.
Joel Kinnaman gör den manliga huvudrollen, med en perfekt amerikansk accent. Den som sett båda serierna kommer dock snart att upptäcka att den amerikanska versionen efter ett tag avviker från den danska. Är det verkligen samma mördaren?
Men parallellt med detta har den danska originalversionen blivit årets mest oväntade kritiker- och tittarsuccé i Storbritannien, också med titeln ”The Killing”.
The Guardian beskrev ”Brottet”/”The Killing” som ”The best thing on tv for ages. 10/10.” Sunday Times skrev: ”Right up there with Sopranos, The Wire och Mad Men”.
Denna engelska dvd-box som just släpps toppas också av citatet: ”The new The Wire”.
Inte sedan Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” har en odubbad skandinavisk serie blivit en sådan framgång utomlands.
Jan Gradvall