Krönika, Dagens Industri
Weekend 11 mars
Krönika
Jan Gradvall
Varje gång något nytt läcker ut via WikiLeaks tänker jag på en bok jag läste 1993.
Författaren William Gibson är mest känd för sina tidiga högteknologiska science fiction-romaner som ”Neuroromancer”. När han 1993 följde upp med romanen ”Virtual light” kunde man höra ett sus av besvikelse bland hans läsare.
Vad hade hänt med cyberrymden och all bländande framtidsteknik? En av huvudpersonerna – i en framtidsroman! – var något så urbota lågteknologiskt som ett cykelbud.
Att använda sig av ett cykelbud för att skicka meddelanden mellan två adressater började kännas väldigt gammaldags 1993. Amerikaner och svenskar, vilka ledde IT-utvecklingen, hade precis börjat använda något som hette e-post. Tre år senare, 1996, blev Internetabonnemang årets julklapp i Sverige.
Så hade William Gibson tappat stinget? Svaret i dag – 18 år senare – är att William Gibson, ännu en gång, visade sig vara långt före sin tid.
För man undrar hur de underrättelsetjänster, myndigheter, företag och banker i dag tänker som digitalt bevarat alla hemliga dokument och interna konversationer. Ett enda lösenord på villovägar och allt kan läcka ut.
Sättet att i framtiden sprida den allra känsligaste information är därför att göra som man gjorde i forntiden: se till att dokumentet endast finns i ett enda exemplar som överlämnas från person till person.
Med andra ord precis den sortens uppdrag som Chevette Washington, det kvinnliga cykelbudet i ”Virtual light”, arbetar med.
Hur man egentligen ska hantera information – skydda den, sprida den, bevara den, bearbeta den, smälta den – börjar utvecklas till en av vår tids största och svåraste frågor.
Två av världens ledande intellektuella tidskrifter, The New York Review of Books och The New Yorker, har också långa, intressanta artiklar på det temat i sina senaste nummer.
Diskreta New York Review of Books, som sällan använder versaler, basunerar ut på omslaget: ”The Information FLOOD”. The New Yorker har på sin sju sidor långa artikel rubriken: ”The Information: How the Internet gets inside us”.
I augusti 1992 skrev jag själv en uppmärksammad artikeln i Nöjesguiden med rubriken ”Informationsstress”. Många ringde eller skrev pappersbrev för att tala om hur mycket de kände igen sig i min skildring av stressen över att hinna med allt. Ett par reklambyåer och ett nyhetsprogram ville till och med att jag (för 19 år sedan) skulle hålla föredra om hur man undvek att drunkna i information.
När jag läser om artikeln i dag, med formuleringar som ”Forskare uppskattar att att utbudet av information kommer att fördubblas om fem år”, märker jag att en sak helt saknas i texten: Internet. Detta för att jag aldrig hört talas om det.
Intressantast i The New York Review of Books artikel är att det moderna, hypersnabba sättet att sprida information inte alls började i västvärlden utan – som så mycket annat – i Afrika.
En engelsk missionär i Kongo på 1930-talet blev förbluffad över att människor i de mest avlägsna byar ändå alltid verkade väl förberedda på att han skulle han skulle dyka upp.
1949 förklarade han miraklet i boken ”The talking drums of Africa”. En uråldrig tradition av talande trummor, med ett system liknande morsealfabetet, gjorde att man kunde skicka meddelanden genom luften.
Så SMS startade alltså i Kongo. Är det någon som har Jimmie Åkessons mobilnummer?
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Hämnden”. Vinnaren av Oscar för bästa utländska film, Susanne Biers drama med Mikael Persbrandt, finns nu som hyrfilm. Temat med Läkare Utan Gränser oavbrutet aktuellt.
SOUNDTRACK
”Norwegian Wood”. Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood håller på att etablera sig som en av de intressantaste kompositörerna av klassisk filmmusik. Till kommande Murakami-filmatisering.
KONST
Jutta Koether, ”The Thirst”, Moderna Museet. Inte minst för upphängningen på glasväggar som gör att man även ser den råa bakdelen på målningarna. Kongenialt med konstnärens punkrötter.
+
BONUS NR 1:
Ibland har marknadsförare ett lätt jobb. Filmen ”The Fighter”, svensk premiär i dag, kan stoltsera med två tunga Oscar för bästa biroller: Christian Bale och Melissa Leo. Det borde göra att filmen förmodligen kan hitta en publik snabbare i Sverige än den gjorde i USA.
Med en budget på 25 miljoner dollar räknas ”The Fighter” som en lågbudgetfilm i USA. Jämför med andra Oscarvinnare som ”Inception” (budget 160 miljoner dollar) och ”Toy Story 3” (budget 200 miljoner dollar).
”The Fighter” visar också att genren boxningsfilmer aldrig knockas utan tvärtom just nu verkar piggare än på länge. Parallellt med den oväntade framgången för ”The Fighter” – som hittills spelat in sex gånger sin budget – har även amerikanska kanalen FX rullat igång en hyllad teveserie om en boxare, ”Lights out”.
Vad ”The Fighter” har som andra filmer i boxningshistorien saknat är starka kvinnoroller. Särskilt just Melissa Leo och Amy Adams, båda Oscarnominerade, är självlysande i varje scen.
Melissa Leo, som totalt ändrat utseende i ”The Fighter”, har tidigare bland annat spelat den rödhåriga polisen i en av tidernas bästa polisserier, ”Homicide: Life on the street”, som på svenska hade titeln ”Uppdrag mord”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Radfall är avgörande för poesi. Det anger rytmen, betoningen och styr innehållet. Härom året kom det till med en diktsamling som hette ”Radfall” av Jonas Modig.
Men radfall kan också vara avgörande för popmusik. Ingen annan svensk popgrupp genom historien har använt sig av radfall lika dynamiskt som Docenterna.
Det har
Det har varit
Ett tufft år
För dom rika
Och inte
Mycket bättre
Har jag haft det
När jag summerar det
När allt omkring oss rasar
Vi väntar oss värre fasor
Men vi fortsätter spela pop
Som om gud fanns
Om man skulle citera texten till ”Medan vi spelar pop”, titelspåret på Docenternas fina comebackalbum, med ett annat radfall så skulle hela andemeningen ändras.
Det märkliga är också att valet av radfall hörs när Joppe Pihlgren sjunger. Docenterna är ett popband men deras föregångare som Sverigeskildrare och sparsmakade stilister är Stig Claesson och Pär Rådström.
I England är bandet British Sea Power just nu ute på en turné på nedläggningshotade bibliotek. Någon borde låta Docenterna gör samma sorts turné i Sverige. Inget popband förmedlar samma uttrycksiver och språkmedvetenhet.
Jan Gradvall