Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
Eliza Carthy & Norma Waterson
Titel: Gift
Skivbolag: Topic/import
Betyg: 4
Det är inte varje vecka man kan skriva att det finaste albumet är gjort av en 71-årig kvinna och hennes 35-åriga dotter. Norma Waterson är känd från The Watersons, en anrik engelsk folkmusikgrupp som gjort skivor ända sedan 1965. The Watersons kommer från Hull och deras stämsång har banat vägen för Hull-gruppen The Housemartins.
Norma Waterson har dottern Eliza Carthy tillsammans med Martin Carthy. Det var Martin Carthy som på 1960-talet introducerade gamla engelska folksånger för Paul Simon och Bob Dylan. Han lärde Paul Simon spela ”Scarborough fair” och lärde Bob Dylan spela ”Lord Franklin” (som Dylan gjorde om till ”Bob Dylan”s dream”).
När mor och dotter av denna engelska folkadel nu för första gången gör ett album tillsammans går deras röster fullständigt upp i varandra; det låter som de delar blodomlopp. På ”Gift” vill de också lyfta fram den kvinnliga aspekten av folkmusik. I hemmen har kvinnor i århundraden använt sånger som varit en del av historieberättandet. Samtidigt säger de till The Guardian att de avskyr nostalgin i folkmusiken. Vad det handlar om är att fånga känslan av att leva precis just nu.
Jan Gradvall
Ghostface Killah
Titel: Apollo kids
Skivbolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4
Åren går, ingen blir yngre. Paul Weller dras numera med epitetet modsfarfar. Rapparen Ghostface Killah går ett steg längre och utnämner sig på sitt nionde soloalbum frivilligt till – Grandpa Ghost.
Likheterna mellan de till synes vitt skilda artisterna Ghostface Killah och Paul Weller slutar inte där. Båda är arbetarklass, flerbarnspappor (Killah har fyra, Weller fem) och återkommer ständigt till gammal soul i sina arrangemang. Ghostface Killah lyfter här ”2getha baby” till himlen genom en sampling av Intruders euforiska ”Together”.
Men vad rapparen Ghostface Killah och rockmusikern Paul Weller framförallt förenas framförallt av att de trots det vägrar slå sig till ro; aldrig slutar experimentera, aldrig står stilla, aldrig slutar låta som tinningarna håller på att sprängas när de sjunger. Varje nytt album de gör genomsyras inte av vad de uppnått utan av vad de inte uppnått.
Jan Gradvall
Hans Zimmer
Titel: Inception
Skivbolag: Reprise/Warner
Betyg: 4
The Smiths sista album ”Strangeways, here we come” från 1987, med sånger som ”Last night I dreamt that somebody love me”, har drömska kvaliteter. Inte drömska i bemärkelsen att drömma sig bort utan som i en utforskning av det undermedvetna.
Med andra ord: precis som i filmen ”Inception”. Det är därför ingen tillfällighet att det var The Smiths-gitarristen Johnny Marr som regissören Christoper Nolan och filmkompositören Hans Zimmer vände sig till när de letade efter en musiker som kunde förmedla känslan i filmen.
Johnny Marr har berättat att när han flögs till inspelningen visade det sig att även stjärnskådespelarna var stora The Smiths-fans. Med Jacqueline du Prés framförande av Elgars cellokonsert som referenspunkt fick Johnny Marr sedan fria händer med sin gitarr.
På soundtracket tänjer Johnny Marr på Hans Zimmers melodier på ett sätt som för tankarna till scenerna i filmen där vägar och byggnader viks ihop. Och spår som den episkt vemodiga ”Time” får en drömma sig tillbaka hela vägen till ”Strangeways, here we come”.
Jan Gradvall
John Grant
Titel: Queen of Denmark
Skivbolag: Bella Union/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Musikutbudet på Pridefestivalen fortsätter att förknippas med kitschig schlager och disco. Allvar och mörker lyser med sin frånvaro. Varför bokar man inte en artist som singer-songwritern John Grant? Denne 41-åring från Colorado kommer dessutom att vistas i Sverige långa perioder detta år då ska han spela in sitt nästa album med Kleerup.
Fast att inte en enda svenska recension jag läst av ”Queen of Denmark” har nämnt att John Grant är gay gör dock att Pridearrangörerna förmodligen inte ens känner till honom. Inte heller den starkt heterosexuella rocktidningen Mojo nämnde detta faktum när ”Queen of Denmark” utnämndes till 2010 års album.
Men gaytemat kan inte bli tydligare när man lyssnar på texterna. John Grant växte upp i ett religiöst hem där homosexualitet inte var accepterat. När han väckte sin pappa mitt i natten, riden av ångest för sina syndiga tankar, fick han svaret ”att sluta med det”. När hans mamma dog i lungcancer lämnade hon honom med orden att hon var besviken på hans sexualitet.
Med ”Queen of Denmark” har John Grant gjort ett svidande vackert album, influerat av Beach Boys-brödernas Dennis Wilson och Brian Wilsons ensammaste stunder, där kan går i clinch med sina demoner med svart humor som vapen. ”And I feel just like Sigourney Weaver / When she had to kill those aliens / And one guy tried to get them back to the earth / And she couldn”t believe her ears”.
Jan Gradvall