Mannen bakom Six Feet Under

Enda svenska intervjun med Alan Ball. Gjord för Expressen inför seriens premiär, februari 2002.

Text: Jan Gradvall

Alan Ball, född 1957, jobbar i ett kontor på Sunset Boulevard i Los Angeles. På sitt kontorsbord har han, förutom sin dator, en kremeringsurna, ett askfat utformat som en likkista samt en burk med hudlotion som används vid liksminkning.

Allt för att komma i rätt stämning när han ska hitta på nya intriger till sin egen tv-serie "Six feet under".

En radikal ny tv-serie som handlar om begravningsentreprenörer i Los Angeles och ständigt påminner tittaren om att vi alla en dag ska hamna "six feet under", dvs två meter under jord.

Alan Ball blev känd som manusförfattare till Oscarvinnaren "American beauty". När den amerikanska kabelkanalen HBO behövde en ny "Sopranos", kanalens hittills största succé, gav de Alan Ball fria händer att göra vad han ville.

När Alan Ball meddelade att han ville göra en tv-serie om döden skrek hela Hollywood att han var vansinnig - "ingen vill följa en hel tv-serie om något så deprimerande" - men ett år senare är "Six feet under" samtidens mest omtalade tv-serie.

Vid Golden Globe-galan fick Alan Ball hämta priset för bästa dramaserie framför förhandsfavoriterna "Sopranos" och "Vita huset".

När jag ringer upp honom är klockan elva på förmiddagen i Los Angeles och han sitter just vid sitt arbetsbord - med likaccessoarerna inom räckhåll.

Varför ville du göra en tv-serie om döden?

- För att det är något som är ständigt närvarande i våra liv, men samtidigt något som vår kultur hela tiden säger till oss att vi ska ignorera. Nästan all popkultur predikar att vi ska vara evigt unga. Snygga, vältränade, superglada. Följden blir att nästan alla går runt och känner sig misslyckade på ett eller annat sätt. Alla har komplex för att det inte lever ett idealliv. Den egentligen verkligheten, där döden hela tiden är närvarande, förträngs däremot helt.

Både "American beauty" och "Six feet under" handlar om så kallade misslyckade kärnfamiljer. Men finns det egentligen någon som känner att ens familj är helt normal och lyckad? Är det inte det därför det onormala som borde skildras som normalt?

- Det är exakt jag försöker göra. Om man försöker leva sitt liv baserat på idealbilder om hur livet bör vara, förmedlade genom den kultur vi lever i, kommer man alltid att känna sig misslyckad för att man är otillräcklig. Men människor är otillräckliga. Så är livet. Jag skulle till och med vilja påstå att gudomlighet inte finns i det perfekta utan i det icke-perfekta.

David Fischer, en av seriens huvudkaraktärer, är kristen och går i kyrkan. Är du själv kristen?

- Jag tror inte på organiserad religion, men jag är troende. På mitt sätt. Märks det i serien? Ja, förmodligen på så sätt att allting i "Six feet under" kretsar kring vad som är livets mening. Att fundera på vad som är livets mening tror jag också är livets mening.

David Fischer är en av de bästa karaktärer jag sett på TV. En komplex och kristen ung man som också råkar vara gay. Gaykaraktär tenderar annars att bli stereotyper. Personer som är gay i första hand och komplexa människor i andra hand.

- David är en viktig karaktär för mig. Jag är homosexuell och har tröttnat på att bögar porträtteras som just stereotyper. David är den mest normala personen i hela serien. Den karaktär som är mest beroende av traditionella värderingar. Att David dessutom är kristen är en medveten markering mot den kristna högern i USA. De försöker förneka homosexuella att ha tillgång till Gud.

En annan sak som känns unik med "Six feet under" är den ständiga blandningen av djupt allvar och humor. Du har i många år jobbat som manusförfattare på komediserierna "Cybill" och "Inte bara morsa". Var det där du lärde dig komedi?

- Nej, knappast. Men det var absolut där jag lärde mig galghumor! Det var fruktansvärt att vara manusslav på de serierna. Allt gick ut på att göra stjärnan till lags, att tillfredsställa deras egon.

- Att jobba där kändes som att sitta på Death Row. Svart humor blev därför ett sätt att härda ut. När jag på lediga tider skrev det som senare blev "American beauty" var min motivation ren ilska. Och det är en bra drivkraft. Ilska är faktiskt fortfarande min främsta motivation när jag skriver.

Undertryckt ilska utmärker karaktärerna både i "American beauty" och "Six feet under". De strikta familjemedlemmarna är plågade på ett sätt som för tankarna till skandinaviska pjäsförfattare som...

- Ibsen och Strindberg. Det tillhör mina favoritdramatiker. Familjen Fischer i "Six feet under" har jag alltid tänkt mig som Ibsen-karaktärer. Familjen Chenowith är däremot som Euripides-karaktärer. De skulle kunna döda varandra när som helst.

Till sist: Du verkar vara väldigt förtjust i stenad sjuttiotalsrock. Kevin Spacey i "American beauty" sjunger med i en Guess Who-låt och pratar om Pink Floyd. I "Six feet under" får vi mitt i serien veta att pappa Fischer gillade Ted Nugents gamla band Amboy Dukes.

- Jag är väldigt musikintresserad, ja, men jag kan inte påstå att just stenad sjuttiotalsrock är min grej. Att just den musiken används handlar i båda fallen om att karaktärerna var unga när den musiken gjordes och att de genom den vill återknyta till den frihet de hade i sin ungdom. Men vi lägger ned mycket omsorg på musiken i "Six feet under". Eftersom så många har frågat publicerar vi numera alla låttitlar på www.hbo.com.

(slut)