Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Den mest avgörande men ändå minst omtalade revolutionen inom rockmusiken de senaste decennierna är förbättringen av ljudet på konserter.
På omslaget till Pink Floyds album ”Ummagumma” från 1969 finns en bild där bandets två råddare, Alan Stiles och Peter Watts, spridit ut Pink Floyds utrusning på en landsväg. Längst fram står ett stort trumset, inklusive två timpani. Därefter fyra-fem gitarrer och närmare ett dussin förstärkare. Längst bak står bandets turnébuss.
Det är allt.
Poängen är att den bilden inte arrangerades för att visa hur liten utrustning Pink Floyd hade utan, tvärtom, hur stor.
Vi vet alla hur det ser ut i dag. Den utrustning som Pink Floyd reste runt med på sina turnéer 1969 skulle i dag ratas av ett After Beach-band i Sandhamn. Sommarens turnépaket, med tusentals ton på vägarna, har liknat truppförflyttningar som hade imponerat på Rommel och Montgomery.
Faktum är att dagens utveckling inom ljud kan spåras just till andra världskriget. Efter krigsslutet kom många militärtekniker, med sex års intensiv arbetspraktik bakom sig, ut på arbetsmarknaden.
Det var dessa militärtekniker som kom att driva den tekniska utvecklingen framåt inom även musiken. Först med grammofoner och radioapparater, därefter med instrument. Leo Fender gjorde sin första elgitarr 1946, Les Paul gjorde sin ”rockgitarr” 1952.
Men vad det gällde just konserter släpade utvecklingen länge efter. Det engelska magasinet Word har i ett stort reportage skildrat livemusikens utveckling. Den som såg en popkonsert 1965 däckades inte av ljudvolymen, allt som fanns vara några förstärkare.
Den första PA-anläggningen för konserter, som gjorde att publiken kunde höra även sången, dök upp först i början av 1970-talet och uppfanns av Bob Heil. Efter att Grateful Dead 1971 av en slump kom i kontakt med Bob Heil inleddes bandets storhetstid. Året efter rekryterades Bob Heil av The Who – som då blev ”the loudest band in the world”– och resten är rockhistoria.
I dag har vi slutligen kommit så långt att en livekonsert kan låta exakt lika klart och tydligt som de ljudfiler vi lyssnar på i våra egna vardagsrum. Alla artister förväntas dessutom bjuda på en show, komplett med videoskärmar och effekter.
Hur kan dagens artister sjunga och spela perfekt samtidigt som de springer fram och tillbaka på hundra meter långa ramper? Svaret är: det kan de inte.
Ingen alla talar högt om det, men i princip alla stora världsartister har extramusiker och tekniker gömda under eller bakom scenen.
Larry Mullen i U2, liksom de flesta andra trummisar i dag, spelar efter så kallade clicktracks. Han gör det inte för att fuska utan för att ett enda felslag skulle göra att gitarristen The Edges effektboxar skulle få spel. Under varje U2-konsert finns tre tekniker som enbart hjälper The Edge
Många sångare använder i dag också förhandsinspelad stödsång på konserter.
Våra krav på att konserter numera ska vara perfekta tillställningar har även påverkat möjligheten till spontanitet. Som Word skrev: ”Det är ingen idé att gitarristen kastar sig ned och glider på knä om videoskärmarna samtidigt visar en närbild på trummisen.”
Så ljudet på konserter har blivit oändligt mycket bättre. Men man kan verkligen fråga sig hur live en konsert i dag egentligen är.
(slut)
+
BONUS:
Den 24 augusti släpps en av dvd-historiens mest påkostade och ambitiösa boxar, ”Lost: The Complete Collection”. Boxen innehåller samtliga 121 avsnitt från seriens sex säsonger. Dvd-utgåvan av boxen rymmer 38 diskar medan Blu-ray-utgåvan rymmer 36 diskar.
Även bonusmaterialet på över 30 timmar, är gjort med hänsyn till seriens fanatiska fans. Sannolikt har ingen tv-serie genom historien fått sin publik att lägga ned fler timmar på att följa den vid sidan av själva tittandet. Lika viktigt som att se på ”Lost” var att diskutera med andra vad den handlade om.
Under den tid som ”Lost” sändes – från 22 september 2004 till 23 maj 2010 – lyckades den hela tiden befinna sig i centrum av populärkulturen.
Att serien fångade så många hade inte heller inte bara med huvudmysteriet att göra. Den bästa analysen av vad ”Lost” egentligen handlade kommer från tidningen Rolling Stones teveskribent Rob Sheffield: ”Serien handlade om hur vi minns och processar traumatiska händelser. Och hur minnet kan vara lika smärtsamt som den traumatiska händelsen i sig.”
Jan Gradvall