Skivrecensioner, DI Weekend
Invasionen
Titel: Hela världen brinner
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Bruket
Titel: En annan klass
Skivbolag: Citybird/Sound Pollution
Betyg: 4
Det bästa med punk, som musikaliskt uttryck, är att det oundvikligen förvandlar alla artister till krokitecknare. De begränsade möjligheterna gör att man måste arbeta snabbt, förenklat och vara extremt konkret vad det gäller motivet. Det finns heller inga andra färger att jobba med än svart och vitt.
Kanske är också denna enkelhet en av förklaringarna till att punk, i sin ursprungliga form från 1977-78, just nu upplever en sådan renässans i Sverige.
Umeå-bandet Invasionen, lett av punkveteranen Dennis Lyxzén, och unga Fagersta-bandet Bruket (som produceras av bröderna Almqvist från The Hives) kommer från olika generationer, men förenas i sitt sätt att göra oemotståndligt naivistiskt tecknad punk.
Dennis Lyxzén använder bara versaler här han sjunger. Båda bandens övertydliga, Sham 69-inspirerade slagordsrefränger hänger sig som pratbubblor över sångarnas huvuden. Det unga bandet Bruket, som präglats av sin sargade hemstads bruksmentalitet, har även en genial slogan: ”Inte ett varsel sedan 1982”.
Jan Gradvall
Lisa o Piu
Titel: Behind the bend
Skivbolag: Subliminal Sounds/Border
Betyg: 4
Jo, vi i Sverige har också haft våra motsvarigheter till Syd Barrett och andra ikoner inom psykedelisk kultur. De hette Elsa Beskow (1874-1953) och John Bauer (1882-1918).
När man i dag tittar på Elsa Beskows och John Bauers målningar av tomtar och troll slås man av att denna värld påminner väldigt mycket om LSD-präglade popåtar som Beatles ”Tomorrow never knows” och Electric Prunes ”I had too much to dream last night”.
Är vi till exempel säkra på att familjen med flugsvampshattar i ”Hattstugan” inte är Syd Barrett-fans? Man kan nästan ana en skivsamling som gömts inuti Hattstugan med ”The piper at the gates of dawn” och ”The madcap laughs”.
Genom att utgå från idéer från sextiotalets psykedeliska kultur, men sedan placera dem i ursvenska skogsmiljöer bland Bauer-grön mossa, har svenska skivbolagets Subliminal Sounds utgivningar blivit en sensation utomlands.
Debutalbumet med Lisa o Piu fick betyget 5/5 i The Times. Det här är ännu bättre. Sångerskan Lisa Isaksson, som även spelar harpa, flöjt, klockspel, piano och gitarr, har en viktlös röst som lägger sig som dagg över en förtrollade granskog.
Jan Gradvall
Mats Öberg Trio
Titel: So very Mats
Skivbolag: Moserobie
Betyg: 4
Svenske pianisten och munspelaren Mats Öberg, blind sedan födseln, hyllades tidigt som musikaliskt underbarn och fick spela på scen med Frank Zappa. Men det är nu, 39 år gammal, som han hittat ända hem musikaliskt.
Musiken har skalats ned till en klassisk jazztrioformation. Vid sin sida har han Sebastian Voegler på trummor och Filip Augustsson på ståbas. Skivan inleds med inspelning från 1980 där Mats Öberg, likt en nioårig Keith Jarrett, ordlöst sjunger med samtidigt som han spelar piano.
Efterföljande låttitlar som ”Årsta-Skräcken”, ”Furuvägen 9” och ”Lullaby in Nerdland” vittnar om att Mats Öberg gjort ett soundtrack till sitt liv. Titeln kunde inte ha varit bättre, ”So very Mats”.
Jan Gradvall
Teddybears
Titel: Devil’s music
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Vad kommer att bli det mest säljande, eller kanske mer intressant, det mest spelade albumet i världen under 2010? Ärligt talat, detta år kan det bli svenskt.
Bröderna Åhlunds och Patrik Arves förmåga att komprimera pophistorien till tre minuter som skär rakt igenom mediabruset är redan väl dokumenterad. Låtar av Teddybears och Caesars Palace, Jockes Åhlunds andra grupp, har under 2000-talet använts i ett otal amerikanska tv-serier, trailers för Hollywood-filmer och inte minst reklamfilmer.
Artister som på det här sättet kombinerar ”state of the art”-produktion och klassiskt poplåtskrivande med adrenalin, anarkism, attack – och dessutom har ett visuellt tänkande – är extremt ovanliga. Det fanns bara ett Gorillaz, men nu finns det ett två. På detta album har det alltmer seriefigursliknande Teddybears dessutom tagit ytterligare ett steg mot modern popperfektion genom att anlita Max Martin som konsult.
Att titelspåret är en hyllning till Bo Diddley är också logiskt. Alla artister som koncentrerar sig på rytm, hypnos och djurisk kraft återkommer förr eller senare till Bo Diddley. ”Devil’s music” är en Bo Diddley-pastisch i klass med David Bowies ”The Jean Genie”.
Jan Gradvall