Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 20 januari
Skivrecensioner
Lars Winnerbäck, Elin Sigvardsson, Tomas Andersson Wij – med flera
Titel: Påtalåtar, en hyllning till Ola Magnell
(Satellite/Border)
Betyg: 4
Ett annat slags raseri. Det är rubriken på journalisten Håkan Lahgers omslagstext. Det är också en träffande beskrivning av vad Ola Magnell uttrycker i sin musik. Tomas Andersson Wij, en av de som tolkar Magnell på skivan, säger: ”För mig är Ola Magnell artisten som gav nojorna ett ansikte. Han sjunger för dom som inte pallar trycket, för dom som fått allt och ändå har svårt att komma upp på morgonen.”
På måndag fyller Ola Magnell 60 år. Födelsedag firas med den här skivan och en hyllningskonsert på rockklubben Debaser i Stockholm. Det har gått inflation i hyllningsskivor, men ”Påtalåtar” funger på alla plan och lyfter fram en bortglömd artist som i högsta grad är aktiv.
Magnell har ett språk som känns helt eget. Låtarna är förbluffande tidlösa. Stefan Sundström får problem när han försöker göra om den klassiska ”Påtalåten”, Magnells debutsingel från 1972, till någon slags Stones-reggae, men nästan alla andra medverkande hittar rätt i sina tolkningar
Dregen från Backyard Babies och Nicke Andersson från Hellacopters kan tyckas vara udda artister i sällskapet. Men när man lyssnar på texten till deras version av ”Rulltrappan” från 1977 förstår man varför även de – och alla andra som känner ett annat slags raseri – kan identifiera sig med Magnell: ”Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet/Men en boning i sej själv måste man ha/Och en boning i mig själv är allt jag vill ha.”
Jan Gradvall
Arctic Monkeys
Titel: Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not
(Domino/Playground)
Betyg: 4
Dörrarna stängs, tag plats. Vill man inte missa tåget 2006 ska man ta rygg på fyra tonåringar från stålstaden Sheffield. Unga Arctic Monkeys är världens just nu mest omtalade nya popband. Innan bandet ens gjort någon skiva hade Arctic Monkeys en trogen publik som vallfärdade till deras konserter och sjöng med i texterna. Förklaringen är Myspace.com, en sajt som seglat upp som en oväntad maktfaktor i musikvärlden.
Myspace.com är en ”online community” där man kan hitta vänner med liknande intressen. Egentligen är sajten inte alls byggd för att sprida musik, men användarnas hemsidor utökades snart med bloggar och utlagda mp3-filer som sprids från vän till vän.
Arctic Monkeys vänkrets på sajten växte snart från några hundra till några hundratusen. När bandet till slut fick skivkontrakt och gav ut en singel gick den rakt upp på Englandslistans första plats. Myspace.com har i dag har 30 miljoner användare. Till och med etablerade artister som REM och The Darkness har nu börjat lägga ut outgivna låtar på sajten.
Det är också omöjligt att inte dras med av den otåliga livshunger som Artic Monkeys förmedlar. Debutalbumet är fylld av hård och rastlös pop; låtarna kränger och gnisslar som tunnelbanevagnar. I frontfiguren Alex Turner har bandet också en blivande poet. Han sjunger om ringsignaler, gatuvåld och barliv. Det är varning på stan 2006.
Jan Gradvall
Jenny Lewis
Titel: Rabbit Fur Coat
(Rough Trade/Border)
Betyg: 4
Ingenting känns så förlegat och ute på 2000-talet som gubbrockande Travelling Wilburys. Förmodligen är det precis just därför som Jenny Lewis – så ung och begåvad att hon inte är rädd för att göra tvärtom – väljer att tolka just Travelling Wilburys på sitt debutalbum.
Versionen av ”Handle With Care” blir ett möte mellan den nya alternativa amerikanska rockens nya stjärnor. M Ward sjunger Jeff Lynnes parti, Ben Gibbard från Death Cab For Cutie tar rollen som Roy Orbison och Conor Oberst blir Bob Dylan. Jenny Lewis själv? Hon är både Tom Petty och George Harrison.
Som sångerska i Los Angeles-rockbandet Rilo Kliey har den före detta barnskådisen Jenny Lewis (hon var med i ”Roseanne” och ”Mord och inga visor”) utnämnts av Elvis Costello till ett av popmusikens framtidshopp. Hon lever upp till förväntningarna även på soloalbumet. En avslappnad och fullständigt självklar blandning av country och vit soul.
Jan Gradvall
Tortoise & Bonnie ’Prince’ Billy
Titel: The Brave And The Bold
(Domino/Playground)
Betyg: 3
När Springsteen gör ”Thunder Road” låter det som han precis svängt ut på motorvägen. När Tortoise tolkar ”Thunder Road” tillsammans med Will Oldham (Bonnie ’Prince’ Billy) låter de som de svängt ut på en oupplyst avtagsväg rätt ut i skogen. Versionen av Elton Johns ”Daniel” är lika oväntad. Stackars Daniel får sjuttiotalsfrisyren bortrakad och placeras i en förhörsstol väntande på domen.
Chicago-bandet Tortoise och singer-songwritern Will Oldham, mannen med dussinet artistnamn, skivdebuterade båda 1993. Sedan dess har de på helt olika sätt – Tortoise med sitt oväsen, Oldman med sina avskalade sånger – förnyat rockmusiken och fått dussintals efterföljare. Att deras vägar till slut skulle mötas efter 13 år var inte väntat men ändå logiskt. Det är som ett möte mellan popmusikens Ginsberg och Kerouac som en kväll glömmer allvaret och letar upp gemensamma favoritlåtar.
Jan Gradvall