Skivrecensioner, DI Weekend

Salem Al Fakir
Titel: Ignore this
Skivbolag: EMI
Betyg: 2

18-18-21. Det är placeringarna för de tre senaste årens svenska vinnare i Eurovision Song Contest. Det gör det ännu mer svårbegripligt varför Salem Al Fakir egentligen valt att ställa upp i den festival där även vinnarna blir förlorare.

En låt som ”4 O’Clock”, bästa spåret här, vittnar om att Salem Al Fakir har kapacitet att vara med och konkurrera med nya amerikanska band som Yeasayer och Vampire Weekend om att göra den mest vitala popmusiken 2010.

Men efter att Salem Al Fakir i stället valde Christer Björkman-tivolit är det mer sannolikt att vi om ett par år ser honom rocka Östersjön fram och tillbaka på en Viking Line-båt.

Salem Al Fakirs tredje album är bättre än hans andra, floppen ”Astronaut”, men utan att vara i närheten av hans första. Han visar prov på ett temperament han inte visat tidigare: ett par av texterna är påfallande våldsamma. Men musikaliskt låter han fortfarande som en kombination av Stevie Wonder och Professor Balthazar.

Salem Al Fakir skulle verkligen behöva en jämbördig producent som inte har någon respekt ”Hysssj! Geniet skapar”-skylten utanför studiodörren, utan kliver in och tvingar honom att döda darlings och redigera och fokusera.

Jan Gradvall

Black Rebel Motorcycle Club
Titel: Beat the devil’s tattoo
Skivbolag: Abstract Dragon/Cooperative Bonnier Amigo
Betyg: 1

Svarta skinnjackor, trasiga t-shirts och motorcykelboots är för rockmusiker vad röda byxor, marinblå klubbkavajer och loafers tofs med är för privatteaterchefer. Avdragsgilla representationskläder.

Och inget fel i det egentligen. ”Turning rebellion into money” har blivit en affärsidé för många rockmusiker med familjer att försörja.

Men när det fortfarande dyker upp rockband klädda så här som på fullt allvar utgör sig för att vara rebeller, börjar det rycka i smilbanden. Det gör inte saken bättre att bandet i fråga kallar sig Black Rebel Motorcycle Club, har döpt sitt senaste album till ”Beat the devil’s tattoo” och har låtar med titlar som ”River Styx”.

Jan Gradvall


Pavement
Titel: Quarantine the Past: The best of Pavement
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4

Rockhistorien har dominerats av engelska band som drömt om Amerika. Det har gällt alla från Rolling Stones via Led Zeppelin till The Clash. Det unika med Pavement var att förhållandet där var omvänt. Pavement var ett Kalifornien-band som drömde om att leva i ett regngrått England och att sitta på puben med Mark E Smith i The Fall.

Det är svårt att överskatta hur tongivande Pavement var på hemmaplan under 1990-talet. På ett liknande sätt som med bob hund i Sverige under samma decennium präglade Pavement i USA både en ny generation rocklyssnare och ny generation skribenter.

I och med att Pavement denna vår nu återförenas efter tio års tystnad – bandet spelar på Roskildefestivalen i sommar – släpps en ”Greatest hits” som påminner om vilket strålande band det var. Bara ett exempel från dessa 23 klassiker: ”Stereo”, en låt som trots sin anarkistiska uppbyggnad låter som en hitsingel. Missa inte det YouTube-klipp från 2007 där två amerikanska sexåringar sitter i baksätet på en bil och hojtar med i hela texten.

Buddy Holly
Titel: Not Fade Away: The Complete Studio Recordings And More
Skivbolag: Hip-o-Select/import
Betyg: 5

Brolle Jr är just nu på Sverigeturné i rollen som Buddy Holly, i kväll når musikalen Umeå. Vad den energiske Brolle Jr, som är mer lik Elvis än Buddy Holly, gör i denna föreställning är att ta publiken tillbaka till 1950-talet. Vad denna box gör är att i stället ta Buddy Holly till 2000-talet.

Har någon artist från 1950-talet präglat dagens rockmusik lika mycket som Buddy Holly? Han skrev egna låtar och var den ende i den första rockgenerationen som spelade i ett band, The Crickets. När The Beatles startade ville de vara The Crickets.

Det var även Buddy Holly som fick Keith Richards att gifta sig med en Fender Stratocaster. ”Not fade away” blev Rolling Stones första stora hit, Keith Richards gjorde även en fin version av ”Learning the game” så sent som för några år sedan.

Buddy Holly hade också glasögon och var den första rockartist som även gav uttryck för komplexa känslor som osäkerhet och blyghet. Det hade därför varit mer logiskt om Buddy Holly i dag spelats av Jakob Hellman.

Efter att Buddy Holly omkom i en flygolycka den 3 februari 1959, endast 22 år gammal, blev han också den första artisten med en postum karriär. Katalogen med Jimi Hendrix och 2Pac har modellerats efter Buddy Holly.

Denna box med sex CD kan tyckas ambitiös i överkant, men är den första utgåva som samlar inspelningar som tidigare varit utspridda på olika bolag. Om det fanns en universitetskurs i poplåtskrivande borde Buddy Holly vara lektion nummer ett. Studiematerial: ”Words of love”, ”Well… all right”, ”Everyday”.

Och trumspelet i ”Peggy Sue”, särskilt den alternativa tagningen, är sinnessjukt bra.

Jan Gradvall