Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 februari
Krönika
Jan Gradvall
Managementlitteratur har blivit en av samtidens mest lönsamma men samtidigt mest ihåliga litterära genrer. Nästan alla böckerna följer samma mall. Det är alltid samma typ av snärtiga texter i punktform, kryddade med googlad statistik. Kapitlen är korta och inleds alltid av kloka och tänkvärda citat, där högt blandas med lågt, från Seneca till Yoda.
Timothy Ferriss internationella bästsäljare ”4 timmars arbetsvecka” (Modernista), som nu ges ut på svenska, kan tyckas vara ännu en sådan bok. Förutom att själva premissen är djupt provocerande – att vissa kan jobba så lite som 4 timmar i veckan bygger naturligtvis på att andra i U-länder fortsätter att jobba 80 timmar i veckan – är boken full av typiska managementklyschor som: ”Var schackspelaren, inte schackpjäsen”.
Men det sjätte kapitlet i boken borde alla läsa. Kapitlet har en rubrik som förtjänar att bli ett begrepp: ”Låginformationsdieten”.
Timothy Ferriss inleder med att citera Herbert Simon som fick Nobelpriset i ekonomi 1978. Herbert Simons fastställde att det är omöjligt att någonsin känna till all information som är relevant för ett givet beslut. Vad det handlar om är därför att vid någon punkt i beslutsprocessen säga ”Nu räcker det” och avstå från att ta in vidare information.
Herbert Simon: ”Vad information kräver är ganska uppenbart: den kräver sina mottagares uppmärksamhet. Därför skapar ett överflöd av information en brist på uppmärksamhet.”
Med tanke på det extrema överflöd av information vi nu fått tillgång till undrar man vad som kommer att hända med vår uppmärksamhet på sikt.
I och med att mediekartan just nu” ritas om i realtid”, för att låna ett uttryck av Anders Mildner, har ännu ingen något svar på det. Vi befinner oss mitt uppe i ett gigantiskt experiment med oss själva som försökskaniner.
Men tänk om framtida forskning visar att ett överflöd av information är lika skadligt som ett överflöd av kalorier? Precis som vi fått lågkaloridieter kan det därför även bli aktuellt med låginformationsdieter.
Timothy Ferriss kallar det att lära sig ”selektiv okunnighet”. Efter att vi nu frossat från informationssmörgåsbordet, likt barn från Frostmofjället, handlar det i framtiden om att lära sig avstå, att nöja sig med en tallrik i stället för flera.
Så vad ska vi välja bort? Vad är informationens motsvarighet till långsamma kolhydrater? Vilken information har lägst GI-värde?
Timothy Ferriss egen variant på Montignac och Atkins lär nog provocera många som jobbar inom så kallad gammalmedia: ”Jag tittar aldrig på nyheterna och har bara köpt en enda tidning på fem år, på flygplatsen Stansted i London. Och det var bara för den gav rabatt på Pepsi Light.”
Men precis som det inte finns någon mellan korrelation mellan dyr mat och nyttig mat, så kan det även visa sig att den mest matnyttiga informationen kan vara den som är gratis eller nästan gratis.
Efter modedesignerns Alexander McQueens självmord förra veckan gav till exempel tidningen Rodeos bloggare och twittrare de två första timmarna en mer djuplopande journalistisk analys än vad svenska dagstidningar förmådde göra de två första dygnen.
Nej, det behöver inte bara vara annonsintäkter som till slut fäller avgörandet för en del förlusttidningar. Det kan lika gärna bli låginformationsdieten som gör att vi väljer bort dem.
(slut)
GRADVALLS BAL
BOK
William Burroughs, ”Den mjuka maskinen” (Modernista). I likhet med många andra har jag trott mig ha ganska bra koll på William Burroughs utan att ha läst någon av hans böcker.
KONST
Tom Friedman, Maria Nepomuceno och Sol Lewitt på Magasin 3 i Stockholm. När konsthallen Magasin 3 är så här bra är den Sveriges motsvarighet till Dia: Beacon utanför New York.
KLASSIKER
The Who, ”Who’s Next”. The Whos finaste album. Deluxeutgåvan med relevanta bonusspår (”Pure and easy”!) och förklarande, personlig historiktext av Townshend gör albumet ännu mer imponerande.
+
BONUS NR 1:
Ryszard Kapuscinski (1932-2007) verkar kunna bli journalistikens motsvarighet till Johnny Cash. Den polske utrikesreporterns död har hittills inte påverkat vare sig takten i hans utgivning eller hans inflytande på samtiden.
Den senaste av Kapucinskis böcker att få förnyad aktualitet är hans mästerverk ”Kejsaren” från 1985, en skildring av Haile Selassies sista dagar.
David Byrne nämner ”Kejsaren” som influens för sitt nya musikprojekt ”Here lies love”, en sångcykel som han och Fatboy Slim (!) gjort om Imelda Marcus och en av hennes tjänare.
Verket ”Here lies love” har fyra gånger tidigare framförts på scen men ges först nästa vecka ut som dubbelalbum. I prologen skriver David Byrne att han vid läsningen av ”Kejsaren” slogs av hur surrealistiskt och teatraliskt hovet var kring Haile Selassie.
Kapuscinski lyfter i boken till exempel fram en man som har som heltidssyssla att placera ut en sittkudde varje gång kejsaren sätter sig.
När David Byrne långt senare läste en artikel om Imelda Marcos, fru till Filippinernas diktator Ferdinand Marcos, där det nämndes att hon var en flitig gäst på New York-discoteket Studio 54, så trillade hans kreativa pollett ned.
Varför inte göra teatralisk kejsarinnaskildring? Med ett discsoundtrack! Därav Fatboy Slim.
Imelda Marcus är mest känd för sina 3 000 par skor. David Byrne såg det därför som en utmaning att utelämna just det i berättelsen. Den research om Marcos liv han gjort är så omfattande att till och med Kapuscinski skulle bli imponerad.
Slutresultatet tappar flera dimensioner om man bara lyssnar på skivan som lösryckta poplåtar. Men om man parallellt med lyssningen läser den 100-sidiga bok som följer med skivan blir det en upplevelse värdig att läsa ”Kejsaren”. David Byrne sjunger inte själv utan har bjudit en gästsångare, bland dem Cyndi Lauper, Tori Amos och Steve Earle.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Clint Eastwood fyller osannolikt nog 80 år den 31 maj. Att samtliga filmer i hans långa och brokiga karriär i dag definieras som ”Clint Eastwood-filmer” – detta oavsett handling eller vem som regisserat – torde vara det främsta beröm en skådespelare kan få.
När nu svenska jazzbandet Oddjob inför bemärkelsedagen gör en musikalisk hyllning till Clint Eastwood, ett temaalbum döpt till ”Clint” (ACT/Bonnier Amigo), visar kvintetten att det faktiskt även går att hitta en röd musikalisk tråd linje genom alla dessa ”Clint Eastwood-filmer”.
Oavsett om det gäller temalåtar till ”Örnnästet” eller ”Den onde, den gode, den fule”, eller tonsatta aktionsekvenser ur ”Magnum force” och ”Sudden impact”, så låter resultatet som Clint-musik.
Som det står i konvolutet till Oddjob-albumet: ”Five letters, one word – like Miles, some people don’t need a second name to identify them: ’Clint’ is a homage to a great actor, director and composer”.
Oddjob består av Goran Kajfes, Per ”Ruskträsk” Johansson, Daniel Karlsson, Peter Forss och Janne Robertson.
Att just ett jazzband hyllar Clint Eastwood är extra passande med tanke på Clint Eastwoods eget brinnande jazzintresse. Flera av soundtracken till de senaste filmer han regisserat har Clint Eastwood också skrivit själv.
Bästa musikögonblicket i en Clint-film? När han i rollen som jazzälskande presidentlivvakt i ”I skottlinjen” kommer hem till sin lägenhet och sätter på ”So what” med Miles Davis.
Jan Gradvall