Skivrecensioner, DI Weekend
Jerry Lee Lewis
Titel: Live At The Star-Club Hamburg
Skivbolag: Bear Famlily
Betyg: 5
Varför ska man gå till Nationalmuseum och se en Caravaggio-målning när man kan googla fram samma motiv i dator? Eller, snart, i sin iPad. Ingen som stått öga mot öga med en Caravaggio och sett alla detaljerna – smutsen under modellernas naglar, de tidlösa ögonen –ställer sig den frågan.
På samma sätt bör heller ingen ifrågasätta varför man måste anstränga sig att införskaffa Jerry Lee Lewis på vinyl när hans musik finns på Spotify.
Det är ingen tillfällighet att tyska skivbolaget Bear Family valt att återutge detta livealbum från 1964 enbart på LP. Dåligt pressad vinyl kunde låta taskigt. Men en perfekt pressad vinylutgåva som i detta fall – 180 gram, remastrat ljud, en bonuslåt – återger Jerry Lee Lewis våldsamma, blodiga, hysteriska och Caravaggio-passionerade kamp mellan Gud och Djävulen på ett sätt som ingen digitalisering är i närheten av.
I princip alla rockböcker genom tiderna har också varit eniga om att detta kan vara rockmusikens främsta livealbum någonsin. Som Rolling Stone skrivit: ”It’s not an album, it’s a crime scene”.
Jan Gradvall
These New Puritans
Titel: Hidden
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
För de sex miljoner svenskar som väljer att inte följa ”Melodifestivalen” finns det gott om alternativ. Den internationella musikmånaden februari har börjat strålande, även om det i ärlighetens är några uppmärksammande skivor du kan hoppa över: Midlake (inte i närheten av föregångaren), The Magnetic Fields (musikaliskt alfapet) och Massive Attack (väl monokrom i uttrycket).
Men den som vill förflytta sig så långt bort från Christer Björkman-tivolit som möjligt bör inte missa These New Puritans. På nya albumet har det The Fall-inspirerade engelska bandet ersatt elgitarrer med instrument som används i symfoniorkestrar: blås av trä och mässing, stråkar, cello, slagverk. ”Time Xone” låter som en ouvertyr och är det vackraste musikstycke jag hört i år. Därefter dundrar trummorna i gång i extrema stycken som låter som sina titlar: ”We want war” och ”Attack Music”.
Fantastiskt. Och garanterat noll poäng av samtliga jurygrupper.
Jan Gradvall
The Soft Pack
Titel: The Soft Pack
Skivbolag: Heavenly/Cooperative
Betyg: 4
Talangscouter världen över vägrar ge upp drömmen om att hitta Det Sista Osnutna Rockbandet. Ett rockband som precis som Ramones eller Nirvana eller The Strokes hugger en adrenalinspruta i hjärtat på en allt livlösare genre.
San Diego-bandet The Muslims är mycket nära att förverkliga den drömmen, även om det är väldigt synd att de inför albumdebuten övertalats att byta namn till det oändligt mycket tamare The Soft Pack.
När The Soft Pack– tänk om jag i stället fått skriva The Muslims? – är som bäst (”Down on loving”!) låter det som alla i bandet spelar olika låtar samtidigt. Underbart skevt. Och en påminnelse om varför skolade musiker aldrig kan växla över till treackordsrock med bibehållen trovärdighet.
Det originella inslaget hos The Soft Pack är att man höra den geografiska närheten till Mexiko. Det är kaktuspunk, musik som blöder av countrytaggar, och påminner lite om sorgligt bortglömda Rank And File.
Jan Gradvall
Sade
Titel: Soldier of love
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Sades debutalbum ”Diamond life” gavs ut samma år som Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Båda albumen växte till monster som fick en helt annan innebörd än vad artisterna hade tänkt sig.
Titelspåret till ”Born in the USA” var egentligen djupt kritiskt till USA men användes som en patriotisk propangandalåt av Ronald Reagan. ”Diamond life” blev ett yuppiesoundtrack för nytvättade Porsche-bilar men titeln var egentligen djupt ironisk. Sångerna tillkom i en iskall brandstation i Finsbury Park, utan värme och med utomhustoalett, där sångerskan Helen Folasade Adu – dotter till en nigeriansk pappa och en engelsk sköterska – bodde med sin dåvarande pojkvän, journalisten och socialisten Robert Elms.
Men i dag kan ingen missta vad Sade står för. Gruppen Sade är de senaste 25 åren mest välslipade rytmmaskin: hela Sade-katalogen är briljant. Och Helen Folasade själva är den bästa och sexigaste bluesvokalisten sedan John Lee Hooker.
Jan Gradvall