Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 februari
Krönika
Jan Gradvall
Ingen kan ha undgått att OS i dag kommer till Vancouver. Vad inte lika många känner till är att OS därmed också kommer till Douglas Coupland.
Douglas Coupland, författare till några av de senaste 20 årens mest citerade böcker, säger till en kanadensisk tidning att hans första impuls var att fly sin hemstad för att slippa hela evenemanget.
Men när han insåg vidden av att de olympiska spelen faktiskt skulle hållas endast en kilometer från hans egen ytterdörr – ”That doesn’t happen too often” – så beslutade sig han sig för att stanna kvar.
I det officiella OS-programmet har Douglas Coupland skrivit en lång text om Vancouver.
Douglas Coupland är också aktuell med en biografi om kanadensaren Marshall McLuhan (1911-1980), känd för att myntat uttrycket ”The medium is the message”. Denna bok ges ut i mars i Penguin-serien ”Extraordinary Canadians”.
Douglas Coupland kommer i mars även att vara aktuell i radiosatsningen ”Canada Reads 2010”, där hans 20 år gamla debutbok, ”Generation X” ska nagelfaras och omprövas.
Radiodiskussionen ska ha formen av en rättegång. Boken har tilldömts ”en försvarare”.
En sådan utvärdering/omvärdering vore även på sin plats i Sverige, där Douglas Coupland och uttrycket ”Generation X” drabbats av en backlash som har väldigt lite med innehållet i romanen att göra.
Douglas Couplands roman har undertiteln ”Tales for an accelerated culture”.
De unga karaktärerna i boken har flytt till ett ökenlandskap, både verkligt och symboliskt, där de avskärmade från den accelererade kulturen berättar historier för varandra.
När Douglas Coupland skrev boken för 20 år sedan så var definitionen av informationsstress en annan än i dag. Då var vi stressade över att vi plötsligt fått tillgång till 50 kanaler i stället för ett halvdussin. Eller att de gamla telefonerna, de med snurrskiva, just hade ersatts med blixtsnabba knapptelefoner.
Fortare än så snurrade inte medievärlden på den tiden.
Utvecklingen sedan dess har inte gjort ”Generation X” daterad utan tvärtom mer aktuell än någonsin. Douglas Coupland försökte heller aldrig vara trendig. Manuset cirkulerade runt i ett och ett halvt år innan ett bokförlag till slut ville ge ut den.
Douglas Couplands huvudsyfte med boken ”Generation X”, vilket han nyligen avslöjade i en blogg, var heller inte att ringa in en generation, utan att göra en uppdatering av ”Decamerone” av Giovanni Boccaccio (1313-1375).
En novellsamling om tio personer som under digerdöden flyr Florens och isolerar sig för att inte smittas. I sin isolering berättar de historier för varandra.
Douglas Couplands briljans låg i att han ersatte digerdöden med informationsstress. När han skrev boken var han också helt ensam, hans vänner var bara påhittade.
När jag nu plockar fram ”Generation X” ur bokhyllan slås jag av att de enda tillfällen under min uppväxt då jag kände att jag levde i en accelererad kultur var just under OS-sändningarna. Det var bara då man kunde se på tv nästan dygnet runt.
Febrig av förväntan satt jag på knä framför tv:n, med rödpenna i handen och tv-bilagan uppslagen framför mig, och undrade hur jag ska skulle hinna med att se allt jag ringade in. På 1970-talet var informationsstress inte något jag klagade över utan längtade efter.
(slut">
+
GRADVALLS VAL
KONST
Det bästa konstprogrammet i svensk tv just nu kan endast ses på Moderna Museets platta skärmar. Curaton Fredrik Liews presentationsfilmer, just nu om Evert Lundquist, är ett under av tydlighet, skärpa och folkbildning.
BLUR
Årets Blur-revival fortsätter på Massive Attacks nya album ”Heligoland”. Skivans överlägset bästa spår är ”Saturday come slow” med Damon Albarn på sång. Refrängen ”Do you love me?” går rakt in ryggmärgen.
COUNTRY
Ryan Bingham, ”The weary kind”. Oscarnominerad temalåt till filmen ”Crazy heart”. Jeff Bridges även nominerad för huvudrollen. Räkna dagarna till svenska biopremiären 5 mars.
+
BONUS NR 1:
Hur kan Sade fortsätta vara så stor trots att det går tio år mellan albumen?
Engelska Sade, som är namnet både på sångerskan och gruppen, är stora överallt i världen, men allra störst i USA där Sade i dag har närmast ikonstatus.
Förklaringen till Sades perenna blomning i USA heter Quiet Storm, ett radioformat som uppfanns 1979.
Namnet Quiet Storm togs från en låt från Smokey Robinsons tredje soloalbum. Musiken som spelas är sofistikerad och lågmäld soul eller soulig jazz. Musik som är lugn på ytan, men har stormande känslor i botten; därav namnet.
Formatet myntades av Melvin Lindsey, en discjockey i San Fransisco som dog i aids 1992, endast 36 år gammal.
Men Quiet Storm, som även sannolikt påverkat Mats Nileskär, lever fortfarande kvar i USA och används av radiostationer över hela landet. Melvin Lindseys radiostation WHUR var smart nog att ta patent på ordet och får i i dag royalties av alla andra som använder det.
Quiet Storm-formatet anses ha hjälpt många artister till genombrott. Från Luther Vandross, Anita Baker – och Sade – till Erykah Badu och Alicia Keys.
I och med att en typisk Quiet Storm-discjockey presenterar lugna favoriter, timme efter timme, med samma lugna röst är formatet tacksamt att parodiera.
Tv-programmet ”Saturday night live” hade en återkommande sketch där Tim Meadows spelade en Quiet Storm-discjockey vars röst var lika oförändrat ”mellow”, oavsett vilka katastrofer vad drabbades av. Inte ens när han mördades höjde han rösten.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Nästa fredag är svensk biopremiär för ”En enkel man”, redan omtalad som årets mest glamorösa film. Historien bygger Christopher Isherwoods roman från 1964 om en engelsk, medelålders, homosexuell universitetsprofessor i Los Angeles som bestämmer sig för att ta sitt liv.
Om det inte låter särskilt glamoröst så består förklaringen av två ord: Tom Ford.
Få om någon imagemakare har präglat samtiden som amerikanen Tom Ford. Under sin tid på Gucci, 1994-2004, lyfte han det konkursfärdiga modemärket till världens mest glamorösa ”brand” med en omsättning på 4,3 miljarder dollar när han lämnad det.
Tom Ford har skapat hundratals med annonser och reklamfilmer, men ”En enkel man” är hans debutfilm som filmregissör. Colin Firth är nominerad till en Oscar för huvudrollen.
Svenska SF har också insett att ”En enkel man” kan nå en annan publik än den vanliga biopubliken. På måndag anordnas en förhandsvisning i Stockholm som SF anordnar i samarbete med moderådet.
SF har även skickat ut en länk, där Tom Ford intervjuas om filmen, med en uppmaning till alla bloggare att det är gratis att lägga ut och sprida vidare.
Och om någon undrat över Tom Fords storhet så finns förklaringen i denna promotionfilm. Med en utstrålning som är lika delar Dorian Gray, ormen Kaa i ”Djungelboken” och McKinsey-konsult så talar Tom Ford om sin vision på ett sätt att man är beredd att utnämna ”En enda man” till den bästa film som gjorts.
Trots att man inte sett den.
20 år innan han skrev ”En enkel man” skrev Christopher Isherwood förlagan till vad som blev musikalen och filmen ”Cabaret”.
Jan Gradvall