Vad ingen vill berätta om Melodifestivalen

Tag plats, dörrarna stängs. Återigen föses vi in i den skickligt konstruerade men totalt artificiella fejkvärld som kallas ”Melodifestivalen”. Krönika i Café, nr 1 2010.

Melodifestivalen

Text: Jan Gradvall

Science fiction-författaren Philip K Dick, som skrev romanförlagan till ”Blade runner”, har sagt:” I consider the universe to be a clever fake.”

Det är svårt att inte tänka på Philip K Dick när man snart – tag plats, dörrarna stängs – återigen föses in i den skickligt konstruerade men totalt artificiella fejkvärld som kallas ”Melodifestivalen”.

Slut ögonen och föreställ dig följande framtidsscenario. Om några år kommer ”Fotbollsgalan” i TV enbart uppmärksamma spelare från division 3 och division 4. Några enstaka spelare från division 2 kallas dessutom in som jokrar.

Trots detta så kommer kanalchefer och journalister, vilka går varandras ärenden i en medial win/win-situation, att göra allt för att övertyga dig om att detta är riktiga stjärnor värda din uppmärksamhet.

Precis där befinner vi oss med ”Melodifestivalen” i dag.

I den riktiga världen fortsätter svenska låtskrivare att vara världsledande inom popmusiken. Allra störst är fortfarande Max Martin som efter att han återigen breddat sin repertoar med låtar som ”I kissed a girl” (Kate Perry) och ”So what” (Pink) i dag har samma position i popmusiken som Zlatan har inom fotbollen.

Den senaste svenske låtskrivare att bli stjärna i Champions League är Nadir ”RedOne” Khayat som skrivit monsterhitsen ”Poker face” och ”Just dance” med Lady Gaga.

Men ingen av Sveriges 25 internationellt mest framgångsrika låtskrivare skriver låtar till ”Melodifestivalen”.

Även vad det gäller artister så är det – i bästa fall – ett gäng division 2-spelare som mönstras på planen.

Sverige är det sista land i Västeuropa som bryr sig om ”Melodifestivalen”. Innan införandet av deltävlingar 2002 så var festivalen på dekis även i Sverige.

Att införa deltävlingar var ett genidrag av SVT:s dåvarande nöjeschefen Svante Stockselius, som på detta vis utnyttjade allt han lärt sig som sportchef på Expressen.

I dag kan man dock konstatera att införandet av deltävlingar även har påverkat själva musiken.

Förra årets bästa låt i ”Melodifestivalen” var ”Love love love” med Agnes, en låt som precis som hennes ”Release me” borde haft förutsättningar att bli en världshit.

Men när det amerikanska skivbolaget fick höra ”Love love love” satte de fingret på problemet. ”Varför låter den så konstigt?”. I jämförelse med ”Release me” så lät produktionen på ”Love love love” daterad och provinsiell.

Ungefär som vi svenskar tycker det låter när vi hör popmusik från Bulgarien.

De svenska bidragen till ”Melodifestivalen” har i dag väldigt lite gemensamt med den musik som hörs på internationella hitlistor.

Syftet med låtarna är heller inte att bli listettor utomlands utan att klara kvalet i Sverige. För att lyckas med detta måste de uppfylla två kriterium. 1. De ska passa Christer Björkmans musiksmak. 2. De ska gå att bildsätta när ett fullsatt Cloetta Center vill klappa takten.

Resultatet har blivit en slags inavlad Belgian Blue-schlager dominerad av tonartshöjningar och dansande körsångare, en musikgenre som är unik för Sverige.

Utomlands, däremot, uppfattas Christer Björkman-popen som banjotoner från svenska verandor. De internationella resultaten talar för sig själva. De tre senaste åren har Sverige haft följande placeringar i Europafinalen: 18, 18, 21.

Och allt detta ägnar kunniga popskribenter tre månaders heltidsarbete åt att bevaka.

Det är inte så konstigt att man den närmaste tiden kommer att känna sig som Harrison Ford när han fäller upp kragen i syraregnet.

Drömmer Christer Björkman om elektriska får?

(slut)