Krönika, Dagens Industri
Weekend
Krönika
Jan Gradvall
På onsdag inleds Stockholms filmfestival som i år firar 20-årsjubileum. Om man studerar hur filmen utvecklats under de 20 år som festivalen funnits kan man direkt se en tydlig trend: dokumentärfilmens renässans.
Många av de senaste två decenniernas mest omtalade filmer på bio har varit dokumentärer. Parallellt med detta har också spelfilmen lånat många grepp från dokumentärfilmen, från kamerateknik till klippning. Titta till exempel på Bourne-filmerna med Matt Damon.
Dokumentärfilmen är också den filmgenre som hela tiden varit snabbast på att plocka upp nya landvinningar inom tekniken.
Det var när kamerautrustningen blev bärbar i mitten av 1960-talet som vi fick en ny sorts undersökande journalistik på film och tv. Mindre team kunde börja arbeta mer självständighet.
Den mest omtalade filmen i årets upplaga av Stockholms festival är också en dokumentär som visar prov på en ny form av undersökande journalistik som rent filmtekniskt hade varit omöjlig att göra när Stockholms filmfestival drog igång 1989.
”The Cove” följer delfintränaren Ric O’Barrys försök få slut på dödandet av delfiner. Varje år dödas 23 000 delfiner i världen. Den blodigaste slakten sker i Taiji, Japan, samma fiskeby som fångar och säljer delfiner till delfinarium världen över.
Vilda delfiner jagas in i en vik av fiskebåtar. Genom att banka på rör under vattnet stressar de delfinerna och får dem att förlora sin orienteringsförmåga.
De delfiner som sedan inte väljs ut av delfintränare hålls kvar fångna i viken. När ingen ser på slaktas sedan dessa delfiner i hemlighet enligt ritual som de lokala japanska fiskar upprepar varje år.
Dels vill de åt delfinköttet som sedan säljs under annat namn; få vill äta delfinkött. Dels är fiskarna irriterade på att delfiner (och valar) konkurrerar med deras verksamhet genom att, enligt dem, äta upp för mycket fisk i haven.
Filmens huvudperson Ric O’Barry känner sig personligt ansvarig för denna utveckling. Det var han som fångade och tränade de fem delfinerna som användes i ”Flipper”, en tv-serie från 1960-talet som till stor del skapade vår tids fascination för delfiner.
Men när Ric O’Barry blev medveten om hur intelligenta delfiner är, och hur all form av fångenskap bryter ned och förgör dem, så har han ägnat all sin vakna tid att låta delfiner få vara fria och levande.
Den årliga delfinslakten i Taiji har hela tiden förnekats av japanska myndigheter. Filmteam som kommit dit har konsekvent jagats därifrån.
Men ”The Cove” visar hur Ric O’Barry får hjälp av ett team frivilliga specialister, från dykare till special effects-makare från Hollywood, som nattetid monterar upp kameror runt om i viken.
Bland annat placerar man ut fjärrstyrda kameror som ser ut exakt som stenbumlingar. Man har även tillgång till kameror under vattnet.
Och vad vi filmtittare sedan får se är scener som aldrig kommer att lämna en. Förutom bilderna på själva slakten finns en scen där Ric O’Barry berättar om hur en av ”Flipperna”-delfinerna begick självmord i hans famn.
Om inte Kolmårdens delfinarium har en pr-strategi så borde de omedelbart skaffa en. ”The Cove” kommer att väcka många frågor.
”The Cove” visas nästa vecka på Stockholms filmfestival. Filmen får officiell biopremiär i Sverige 15 januari, men redan den 8 december finns den tillgänglig som amerikansk dvd.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Morden”, SVT. Mycket lovande start på den efterlängtade uppföljare till Cilla och Rolf Börjlinds lysande tv-serie ”Graven” från 2004.
DVD
”ABBA in Japan”. ABBA fortsätter att föredömligt förvalta sin katalog. Japansk tv-special från 1978 med historiktext av Carl Magnus Palm.
INTERVJU
Madonna, Rolling Stone, av Austin Scaggs. Äntligen någon som frågar om hennes New York-period med Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.
+
BONUS NR 1:
Stockholms bästa biograf håller på att bli en dvd-butik på Krukmakargatan. Till skillnad från det alltmer förutsägbara och monopolpräglade utbudet på Sveriges biografer, så man kan genom butiken Papercut ta del av ett filmutbud lika mångfacetterat och aktuellt som i andra internationella storstäder.
Den välförtjänt hyllade science fiction-filmen ”Moon” väntar fortfarande på svensk biografdistribution, men nästa vecka får den premiär på Papercut.
”Moon” är 38-årige Duncan Jones regidebut. Duncan Jones föddes under det betungade namnet Zowie Bowie men bytte namn på eget initiativ.
Duncan Jones gick på dagis i Berlin när hans pappa, David Bowie, skapade musikhistoria i Hansastudion med Iggy Pop och Brian Eno.
Berlin blir även spelplatsen för Duncan Jones nästa långfilm. ”Mute” uppges bli en ”Blade Runner”-hyllning som utspelas i ett framtida Berlin.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Boken ”Stick iväg Jack! En bok om Radio Nord” (Premium Publishing) påminner om att Jan Stenbeck hade en föregångare i form av Jack S. Kotschack.
När Jan Stenbeck trotsade tv-monpolet i slutet av 1980-talet och började sända TV3 från London försökte politiker stoppa honom. Det diskuterades till och med på allvar i Riksdagen om att införa en lag som förbjöd svenskar att skaffa parabolantenner.
Hur länge hade tv-monopolet funnits kvar utan Jan Stenbeck?
På samma sätt undrar man hur länge det hade dröjt innan Sverige fått tillgång till internationell popkultur utan Jack S. Kotschack.
”Stick iväg Jack! En bok om Radio Nord” är skriven av hans son Jan Kotschack och lyfter fram både en karismatisk person och en bortglömd del av svensk mediehistoria.
Under sexton månader 1961-62 revolutionerade Jack S. Kotschack svensk media genom att piratsända radio från en båt på internationellt vatten i Östersjön. Svenska folket älskade vad de hörde – men från politisk håll gjordes allt för att stoppa sändningarna och bevara monopolet.
När Radio Nord till slut tystades ned var målet ändå uppnått. Sveriges Radio tvingades till förnyelse. Och snodde Radio Nords bästa idéer.
Jan Gradvall