Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 november
Krönika
Jan Gradvall
Nej, ny teknik leder inte alltid till nytt innehåll. Tvärtemot vad alla förutspådde i den futuristiska yran runt millennieskiftet så har tv-utbudet under 2000-talets första decennium dominerats av något så lågteknologiskt och så gammaldags som tävlingsprogram i dans och musik.
I princip alla nya breda tv-succéer på 2000-talet, från ”Idol” och ”Let’s dance” och ”Doobidoo” och ”Körslaget”, har byggt på återanvändning av gamla hitlåtar.
Modernare än så är inte svenskar. Eller amerikaner.
Det var därför bara en tidsfråga innan denna karaokekultur även skulle göra avtryck i dramautbudet. På torsdag 12 november är det premiär i TV4 för den nya omtalade amerikanska tv-serien ”Glee”, en dramakomedi med sång & dans-nummer skapad av Ryan Murphy, mannen bakom ”Nip/Tuck”.
”Glee” handlar om en kör på en high school i Ohio. I livet på skolan står eleverna i kören i skuggan av skolans kungar (fotbollspelare) och drottningar (cheerleaders).
Men en optimistisk spansklärare tar över kören, fast besluten om att visa även de mindre coola ungdomarnas stjärnpotential.
Förutom att ”Glee” är sällsynt charmig och rolig – det var länge sedan en tv-serie utstrålade vågade vara så mycket ”feel good” – är det en intressant serie ur många avseenden. Många ambitiösa tv-skapare, bland dem Stephen Bochco, har försökt väva in musikalinslag i tv-serier men alla har floppat tittarmässigt. ”Glee” är den första som lyckats sedan ”Fame”
Av de åtta miljoner tittare som följer serien i USA ingår fem miljoner i den för annonsörer mest åtråvärda målgruppen 18 till 49 år.
”Glee” har även hittat ett sätt att skapa merintäkter redan från början genom att samarbeta med amerikanska iTunes. Sångnumren i ”Glee” påminner om de i svenska ”Körslaget”. Det är kända poplåtar omarrangerade för att passa en kör.
Många av numren i ”Glee” har blivit så populära att folk även vill lyssna på dem i sina mp3-spelare. Totalt har 1,7 miljoner ”Glee”-låtar sålts via iTunes sedan pilotavsnittet sändes i amerikansk tv i maj. Fem ”Glee”-nummer har till och med tagit sig upp på på iTunes Top 10, bland dem oemotståndliga versioner av Queens ”Somebody to love” och Journeys ”Don’t stop believin’”, den låt som även spelades i sista ”Sopranos”-avsnittet.
Det har även just släppts ett ”Glee”-soundtrack på CD.
”Glee”-versionerna har även fått publiken att återupptäcka originalen. Försäljningen av Rihannas ”Take a bow” och Ushers ”Confessions pt. II” ökade med 189 respektive 221 procent efter att ”Glee”-kören framfört dem, något som gjort att musikbranschen börjar ta serien på allvar.
Madonna har just sagt ja till att ”Glee”-ensemblen ska framföra hennes låtar i ett kommande avsnitt. (De enda tillfrågade artister som hittills sagt nej till ”Glee”-versioner är Coldplay och Bryan Adams.)
I USA håller ”Glee” på att växa till ett populärkulturellt fenomen. ”Glee”-fansen har börjat kalla sig själva för ”Gleeks”. Tv-ensemblen fick hedersuppdraget att sjunga nationalsången vid en matcharena i årets World Series i baseboll. Plus att de sjungit på en middag där Barack Obama var en av gästerna.
”Glee” kommer även att bli ännu större i USA nästa år, då serien börjar sändas direkt efter ”American Idol”. Det återstår att se om TV4 vågar satsa lika stort på serien.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KLUBB
”Sjuan”, Lilla Baren, Riche. På onsdag är det återigen dags för Stockholms roligaste och enda demokratiska discjockeykväll. Alla gäster får ta med sig egna vinylsinglar och enbart vinylsinglar. Och endast spela tre i taget.
YOUTUBE
Henrik Schyfferts anförande på Socialdemokraternas Jobbkongress 31 oktober. Historien med Göran Persson som King Kong är höjdpunkten på en briljant uppvisning i ståuppkomik. Schyffert blir bara bättre.
NEDLADDNING
”Krautrock: The Rebirth of Germany”. Vad ska man göra med tv-program som man vill se men som inte sänds i Sverige? Och som inte går att köpa på dvd eller iTunes? Denna briljanta BBC-dokumentär finns på sajter som Mininova.org.
+
BONUS NR !:
Det blåser återigen kalla främlingsfientliga vindar genom Sverige. Det gäller inte bara Sverigedemokraterna utan även andra partier. I samma stund som man börjar tala om ”vanligt tolk” och ”hederligt folk” säger man att även motsatsen existerar.
Det fristående public service-bolagen UR:s nya satsning, ”Rasismens historia”, kunde därför inte komma vid en mer lämplig tidpunkt. Serien har premiär på torsdag 12 november i SVT:s tredje kanal SVTB. Sändningstiden är 19.30, precis den tidpunkt när Barnkanalen övergår till Kunskapskanalen.
Denna programserie i sex delar riktar sig också främst till åldersgruppen 10-13 och är en liten journalistisk bragd. I ”Rasismens historia” intervjuas experter som historikern Dick Harrison, etnologen Viveca Motsieloa och författaren Sven Lindqvist. Genom att alla får order att uttrycka sig så konkret att även barn förstår blir de ännu skarpare än vanligt.
Grafiskt och dramaturgiskt är serien gjord i samma lekfulla och pedagogiska stil som ”Värsta språket”. I en scen får fyra barn dela upp världen med linjal, i sann kolonial stil. Det sjätte och sista programmet om Sveriges behandling av samerna förtjänar även att leta till en större diskussion.
Parallellt med tv-serien ”Rasismens historia” sänds även radioprogram med samma namn.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Om det tidigare funnits en negativ klang i uttrycket tysk noggrannhet har den suddats bort av Bear Family. Detta tyska skivbolag startades 1978 och har i dag vuxit till världens förnämsta skivbolag vad det gäller återutgivningar.
Den pågående serien ”Sweet soul music”, där man samlar de allra bästa soullåtarna år för år, slår alla tidigare soulsamlingar på marknaden.
I och med att Bear Family-skivorna inte finns till försäljning i USA kommer man runt rättighetsproblematiken. Inga amerikanska återgivningsbolag har kunnat handplocka låtar från konkurrerande skivbolag som Motown, Stax och Atlantic.
Nu har även Bear Family, med samma tyska noggrannhet, börjat dokumentera country. Serien ”Dim lights, thick smoke and hillbilly music” samlar de bästa countrylåtarna år för år. Efter fjolårets omgång med 1945-1950 täcker de nya fem volymerna åren 1951-1955.
Country har i Sverige tidigare främst presenterats som albummusik. Men ”Dim lights, thick smoke and hillbilly music” skriver om musikhistorien och visar att countrymusikens sanna format, precis som punk, disco och reggae, egentligen är vinylsingeln. Jukeboxen har alltid varit countryns hjärtmuskel.
Klassiker som Hank Williams ”Cold cold heart” hittar sitt rätta sammanhang när de på 1951-volymen hamnar tillsammans med mindre kända men lika starka jukeboxhitlåtar från samma år som Johnnie & Jacks ”Poison love” och Carl Smiths förkrossande ”Let’s live a little”.
Jan Gradvall