Krönika, Dagens Industri
Weekend 2 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Nästa fredag är det svensk biopremiär för den induktionshällsheta matlagningsfilmen ”Julie & Julia”. Alla förväntar sig att Meryl Streep får kvittera ut ännu en Oscar för sin huvudroll som Julia Child
I det matlagningsbesatta och isterbandsavlånga Sverige, där det under 00-talet givits ut i snitt osannolika 365 kokböcker om året, kan filmen bli ännu större än i USA, trots att det är få svenskar som hört talas om Julia Child.
Julia Child (1912-2004) var något av en amerikansk Ria Wägner (1914-1999). En bastant kvinna med grytlappsstora fingrar och plirande blick som fick hela Amerika att förstå att matlagning kunde vara både underhållning och en konstart.
Både Ria Wägner och Julia Child hade också passerat 40 när de blev tv-stjärnor. De blev älskade för sin trovärdighet och kunskap.
Julia Childs genombrottsbok blev ”Mastering the art of french cooking” från 1961, där hon genom matlagningskurser lär sig bemästra fransk kokkonst. Detta praktverk på 684 sidor sålde i över en miljon exemplar i USA.
Men det är bara halva filmen som handlar om Julia Child. Andra halvan av ”Julie & Julia” utspelar sig i nutid och handlar om Julie Powell, en i dag 36-årig kvinna från Queens, New York, som i filmen spelas av Amy Adams.
Det är också Julie Powells gärning i filmen som borde bli allra mest uppmärksammat i Sverige. I en tid av lågkonjunktur och stigande arbetslöshet – Sverige har just nu den största ungdomsarbetslösheten i Europa – vittnar Julie Powell om vad som väntar.
Det handlar inte längre om att diskutera om att växla ned till sex timmars arbetsdag. För den som vill komma in på den här arbetsmarknaden handlar det snarare om att växla upp till tolv timmars arbetsdag.
Julie Powell var lycklig nog att ha ett jobb, men det var ett monotont kontorsjobb som hon hatade. Hon skulle snart fylla 30 och kände hur hela hennes liv höll på att rinna iväg.
För att göra sitt liv mer meningsfullt beslutade hon sig därför för att under ett år börja laga igenom samtliga recept i Julia Childs bok. I och med att boken rymmer 524 recept var hon därför tvungen att laga nästan två nya maträtter varje dag.
Den uttråkade Julie Powell dokumenterade sitt matlagningsprojekt på en blogg. Ryktet om denna blogg spred sig. Innan matlagningsåret var över fick hon ett bokkontrakt på 100 000 dollar.
Och nu har den briljanta Nora Ephron, kvinnan bakom ”Sömnlös i Seattle” och ”När Harry mötte Sally”, gjort en film, ”Julie & Julia”, som växelvis följer Julie Powell och hennes stora idol Julia Child.
Så långt låter allt som en ”Askungen”-saga. Men när man tar del av Julie Powells arbete med bloggen inser man inser att alla glömt bort hur hårt ”Askungen” faktiskt arbetade innan hon fick gå på den här balen.
Under tolv månader satte Julie Powell väckarklockan varje morgon på 05.30. Då gick hon upp, satte sig vid sin laptop och skrev om det som hon lagat föregående kväll. Därefter tog hon tåget in till sitt kontorsjobb.
I likhet med många storstadsbor med pendlingsavstånd kom hon inte hem till sin lägenhet igen förrän 21.00 på kvällen. Då började hon direkt laga mat. Middagen fick vänta till 23.00. Fem timmars sömn fick räcka. Och allt detta utan att hon tjänade en krona på sin gärning.
Arbetsdagarna kommer att bli längre för alla, inte minst för dem som försöker få ett jobb.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
VYKORT
Mats Wickman, ”Hälsningar från Kungliga Huvudstaden: 100 vykort från Stockholm” (Fischer & Co). En bok som levandegör Stockholms historia på ett unikt och direkt sätt. Gamla vykort kan berätta lika mycket som en roman.
ROMAN
Nick Hornby, ”Juliet, Naked” (Penguin/Viking). Utan att vara en uppföljare till ”High fidelity” är det precis vad den är. Så här går det om man gräver sig ned för långt i musiknostalgi. Brutalt roligt.
SAMLING
”Hyperdub: 5 years of low end contagion” (Cargo/Border). Dubbel-CD med det bästa från 5-årsjubilerande skivbolaget Hyperdub. Svartvitt, skelettliknande klubbmusik. Som en röntgenbild av England.
+
BONUS NR 1:
Tv-genren sjukhusserier behöver ingen respirator för att hållas vid liv. Ända sedan tv-mediets barndom på 1950-talet har dramer om sjuksköterskor och doktorer ersatt varandra i utbudet.
Att långköraren ”Cityakuten” slutligen lagts ned – sista avsnittet visades i svensk tv i juni – har fått de amerikanska tv-bolagen att slåss om att fylla det hålet. Vid tv-branschens stora inköpsmässa, LA Screenings i Los Angeles i maj, avtäcktes inte mindre än fem nya sjukhusserier.
Redan i morgon lördag kan vi se det bästa av dessa nya sjukhusdramer i svensk tv: ”Nurse Jackie” har premiär på SVT 22.45.
Normalt brukar dramaserier var en timme långa och komedierserier en halvtimme. ”Nurse Jackie” är en intressant hybrid: ett halvtimmesdrama.
Edie Falco, odödlig som Carmela i ”Sopranos”, är briljant i rollen som hårdhudad sjuksköterska. I linje med den samhällsutveckling som beskrivs i krönikan (se vänstersidan) jobbar hon så många dubbla skift att hon knaprar piller från sjukhuset för att orka med.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den dyraste svenska skiva som någonsin sålts på auktion var när bandet bob hunds singel ”Fantastiskt” i fjol auktionerades bort på eBay för 3 650 dollar. Prissumman förklaras av att singeln tillverkats i ett enda exemplar och var ett verk signerat formgivaren och konstnären Martin Kann.
Om svensk pophistoria har någon motsvarighet till det bananomslag Andy Warhol gjorde till The Velvet Undergrounds första album 1967, så är det Martin Kanns omslag till det bob hund-album från 1996 som också fick titeln ”Omslag: Martin Kann”.
Martin Kann gick ett steg längre än Andy Warhol och satte dit ett svartvitt passfoto på sig själv på omslaget.
Detta skivomslag har kommit att symbolisera den svenska musikscenen under 1990-talet och syns i Lukas Moodysons film ”Fucking Åmål”. (Både albumet ”Omslag: Martin Kann” och ”Fucking Åmål” är med i boken ”Tusen svenska klassiker” som undertecknad varit med och skrivit.)
Martin Kann har gjort samtliga skivomslag till bob hunds skivor. I kväll invigs en utställning på antikvariatet Rönnells i Stockholm, ”Retrospektivt: Martin Kann”, som ”belyser den symbiotiska relationen mellan en svensk rockgrupp och dess formgivare”. Vid vernissagen i kväll hålls också ett seminarium med konstauktoriteten Sune Nordgren som moderator.
Jan Gradvall