Skivrecensioner, DI Weekend
Rod Stewart
Titel: The Rod Stewart Sessions 1971-1998
Skivbolag: Rhino/Warner
Betyg: 4
Inom konsten har det länge anordnas utställningar med skisser och blyertsförlagor till kända mästerverk. Den här boxen med Rod Stewart är en musikalisk motsvarighet.
Två producenter har fått tillgång till ett lagerutrymme med gamla rullband och dammat av 63 demoinspelningar som får en att inse hur professionellt och målmedvetet blondinsamlaren Rod Stewart faktiskt arbetar i studion.
I en tidig version av ”So tired” kan man höra hur Rod Stewart ropar ut instruktioner till musikerna när de ska göra entré. ”Mickey, now!” Här finns även en tidig, ruff tagning av ”Maggie May” som vittnar om hur länge man arbetade med arrangemanget innan man till slut hittade rätt.
Bland pärlorna i denna box med fyra CD finns den tidigare outgivna uppföljaren till ”The Killing of Georgie”, Rod Stewarts mästerverk om en homosexuell vän som mördas. Den råa, nakna versionen av ”Sailing”, med komp av ensam frikyrkoorgel, överglänser även den överproducerade ”Lugna favoriter”-varianten.
Jan Gradvall
Monsters of Folk
Titel: Monsters of Folk
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 2
Ibland undrar man om inte musikvärlden skulle må bra av ett manifest liknande det som nyligen presenterade av sju ”unga” svenska författare. En av reglerna skulle i så fall vara: ”Sätt genast stopp för alla musikaliska fritidsprojekt”. Med tillägget: ”Om du känner att du absolut måste göra ett hobbyalbum med dina vänner, låt det stanna i byrålådan”.
Den fyra amerikanska musikerna Yim Yames från My Morning Jacket, Conor Oberst och Mike Mogis från Bright Eyes och M. Ward har på var sitt håll gjort några av 00-talets bästa album. Men när de fyra vännerna nu jammar fram ett album tillsammans tillför det absolut ingenting som vi inte hört förut. Tvärtom förminskar det deras gärning.
Jan Gradvall
John Fogerty
Titel: The Blue Ridge Rangers Rides Again
Skivbolag: Verve/Universal
Betyg: 2
Det finns ett skämt om rockkritiker och glödlampor som väntar på att formuleras. Utgångspunkten är hur lite vi begär av någon som stämplats som legend. Även om John Fogerty skruvade i en glödlampa skulle han förmodligen geniförklaras av vissa rockkritiker.
Mycket mer än att tända ljuset i inspelningsstudion gör han inte heller på det här albumet. Det nya i sammanhanget är att John Fogerty efter 36 år slutligen gjort en uppföljare till den bagatell med countrycovers han 1973 gjorde under namnet Blue Ridgers Rangers.
Att jubla över att John Fogerty gör en Mats Rådberg är att begära väldigt lite av en man som skrivit mästerverk som ”Run through the jungle” och ”Who’ll stop the rain”, de två låtar som nog Bruce Springsteen är mest avundsjuk på att han inte skrivit själv.
Jan Gradvall
Drake
Titel: So far gone
Skivbolag: Motown/Universal
Betyg: 3
När jag och Kristina Adolfsson i slutet av 1980-talet gjorde ett reportage om SweMix och den spirande generation med svenska discjockeys, med blivande världsproducenter som Denniz Pop och Stonebridge, kom någon av dem med en analys som aldrig glömt: ”På dansgolv i Sverige dansar man inte till rytmen, man dansar till refrängen.”
Ett annat exempel på att musikkulturen i Sverige fortfarande ligger närmare granskogen och folkparkerna än vad vi vill erkänna, är att svenskar aldrig riktigt tagit till sig den svarta soulmusikens tradition med mer subtila soulballader. Grupper som Stylistics och Originals gick spårlöst förbi i Sverige. Så även samtida ballader med Boys II Men och Usher, låtar som låg etta på listan i USA i månader men i Sverige överröstades av annat.
Ett liknande öde är förmodligen att vänta Drake, den största unga soulsångaren i USA just nu. Hans suveräna ballad ”Best I ever had” har toppat alla tänkbara listor i USA, inte minst ringsignalslistan, men hörs nästan inte alls i Sverige. ”Best I ever had” är det bästa spåret på denna lovande debut, som trots att det är ett minialbum på sju låtar, visar att Drake ännu inte är mogen för längre format.
Jan Gradvall