Krönika, Dagens Industri
Weekend 25 september
Krönika
Jan Gradvall
Det är tre månader kvar av 2009, men det står redan klart vad alla årskrönikor kommer att domineras av: Michael Jackson. Popstjärnans plötsliga bortgång i somras satte igång en Michael Jackson-feber av ett slag som saknar motstycke i modern populärkultur
Att rapportera om Michael Jackson blev så lukrativt för skvallerpressen att hans döda kropp behandlades som ett roterande kebabspett. Genom att fortsätta att påstå att det rådde oklarheter kring hans död kunde man karva fram löpsedlar i månader efteråt.
Det är därför typiskt att när vi förra veckan äntligen fick veta något helt nytt och faktabelagt om Michael Jackson så ledde det inte till en enda rubrik.
Madonnas hyllningstal till Michael Jackson på tv-galan Video Music Awards påminde lika mycket om Madonnas egen briljans som om Michael Jacksons. Madonna klev fram till mikrofonen och sade:
”Michael Jackson föddes i augusti 1958. Det gjorde jag också. Michael Jackson växte upp i en förort i en stad i mellanvästern. Det gjorde jag också. Michael Jackson hade åtta bröder och systrar. Det hade jag också.”
Efter en andningspaus påtalade hon sen den allra mest avgörande likheten. När de båda var sex år förändrades deras liv för alltid. Michael Jackson blev världsstjärna. Madonnas mamma dog.
Madonna: ”Men jag tror det ändå var Michael som drog det kortare strået. Vad han förlorade var sin barndom. Medan jag ägnat en stor del mitt liv åt att försöka hitta ersättare för min mamma, så ägnade Michael hela sitt vuxna liv åt att försöka återskapa sin barndom.”
I talet berättade även Madonna att hon en kväll 1991 sökte upp Michael Jackson. Hon hämtade upp honom i sin bil, de gick ut och åt pommes frites, drack rödvin, och gick sedan hem till Madonna och kollade på en hyrfilm. Nästan som två vanliga 33-åringar.
I förrgår släpptes en ny samlingsskiva med Madonna. När man lyssnar på denna briljanta dubbla CD:n ”Celebration” slås man av att Madonna är den enda samtida popartist som kan rada upp fler moderna klassiker än just Michael Jackson.
Det är också intressant att se hur Madonna värderar sina egna insatser. Samlingen är inte kronologisk, utan börjar med följande fem serveäss: ABBA-tributen ”Hung up”, ”Music”, ”Vogue”, ”4 minutes” och ”Holiday”.
I och med att Madonna haft fler hitlåtar än vad som ryms på en dubbel-CD är det också lika intressant att studera vilka låtar hon valt bort. Här finns inte listettan ”This is used to be my playground”, en av hennes vuxnaste men tråkigaste ballader. Här finns heller inte dubbelfelet ”American life” eller ”The power of good-bye”, den låt Madonna framförde live när hon var gäst i ”Sen kväll med Luuk” 1998.
Jag var redaktör för ”Sen kväll med Luuk” när det programmet spelades in. När Madonna skulle repetera låten fick alla order om att lämna kontrollrummet. De enda som fick vara kvar var jag och producenten. Därefter klev Madonnas publicist och högra hand, Liz Rozenberg, in tillsammans med Madonnas då tvååriga dotter, Lourdes. Med stora ögon satt lilla Lourdes blick stilla på stolen bredvid mig, förstummad av att se sin mammas ansikte på dussintals tv-skärmar.
Lourdes hölls hela tiden mycket medvetet utanför rampljuset. Hon fick en barndom. I Madonnas nya låt ”Celebration”, som gett samlingen dess namn, väljer Lourdes själv att synas för första gången. Hon skymtar förbi som hastigast i slutet av videon. Hon är en av de unga som försöker dansa som Michael Jackson.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”The Jay Leno Show”, Kanal 9, i kväll 23.25. Den första talkshowen som sänts primetime i amerikansk tv-historia . Kvällens gäst, Drew Barrymore, samarbetar med svenske popmusikern Jens Lekman i sin nästa film.
ARTIKEL
”The Beatles, 1970-75” av David L. Ulin i ”The 2009 Music Issue” av The Believer. Hur hade Beatles låtit om de fortsatt 1970-talet? I artikeln konstrueras nya Beatles album genom handplockade låtar från medlemmarnas soloalbum.
BOK
Fredrik Strage, ”Strage Text” (Alfabeta). Medan de andra i 6A sprang på diskotek satt Fredrik Strage hemma i sina föräldrars gillestuga, känd som The Dragon Cave, och ritade orcher. Och en lysande skribent började formas.
+
BONUS NR 1:
Denna helg kommer tusentals nya böcker att visas upp på Bokmässan i Göteborg. Knappast någon kommer att vara vackrare än ”Reporterns självporträtt” (Albert Bonniers Förlag) av världsresenären Ryszard Kapuscinski (1932-2007).
Utan att ha läst ett ord i boken får man en känsla för vad den innehåller. Volymen är så liten att den ryms i handflatan. Man känner instinktivt att man vill ta med sig den här boken på resor.
Även typografi och form fångar den lågmälda precision och det mångåriga yrkeskunnande som utmärkte den polske mästerreporterns sätt att skriva.
Boken ”Reporterns självporträtt” är ett verk av formgivaren Nina Ulmaja på Albert Bonniers Förlag.
”I och med att boken består korta texter skrivna på resor så ville jag att boken skulle ge känslan av anteckningsbok”, säger Nina Ulmaja. ”Därav formatet. Boken ska få plats i fickan.”
Nina Ulmaja är sedan fyra år tillbaka är designansvarig för hela Albert Bonniers Förlag. Förutom det så formger hon själv så många böcker hon hinner. Nina Ulmaja gjorde i fjol den prisbelönade formen till Lars Noréns svarta tegelsten ”En dramatikers dagbok”.
Den lilla volymen av Kapuscinski innehåller även fotografier tagna av reportern själv, något som inte finns med i det polska originalet eller andra internationella utgåvor.
”För att spegla Kapuscinskis hela gärning var det jätteviktigt att få med fotografierna”, säger Nina Ulmaja. ”Hans fotografier säger så mycket om vad han upplevde och såg på resorna. Vi frågade därför hans dödsbo och fick tillstånd att använda dem.”
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I fem år har det varit helt tyst från David Bowie. Kanske har den hjärtattack han råkade ut för i juli 2004 lämnat djupare spår än vad han uppgett offentligt.
Men även om det är tyst kring David Bowie själv så fortsätter hans lärljungar att sprida hans verk och se till att David Bowies musik ständigt är lika aktuell.
Nästa fredag och lördag, 2 och 3 oktober, visas en föreställning på Dansens Hus i Stockholm som bygger på musik från 1970-talet signerad David Bowie och hans själsfränder Iggy Pop och Lou Reed.
Dansföreställning är signerad prestigefyllda Michael Clark Company och är skapad för att fira ensemblens 25-årsjubileum. The Guardian hyllade i sin recension dansarna i föreställningen som ”the finest company of dancers Clark has yet possessed”.
Bland de Bowie-låter som används i föreställningen finns ”Heroes ” och ”The Jean Jenie”. Michael Clark själv, född i Skottland 1962, har under hela sin karriär raderat ut gränserna mellan balett, rockmusik och mode.
Michael Clark har tidigare samarbetat med band som The Fall och Wire samt modeikoner som Leigh Bowery (1961-1994), vars extravaganta klädstil och persona varit en influens för kostymerna i Killinggängets aktuella Dramaten-pjäs.
Jan Gradvall