Krönika, Dagens Industri
Weekend 28 augusti
Krönika
Jan Gradvall
När nu höstsäsongen drar i gång i tv-kanalerna vet vi vad vi kan vänta oss. Nya dramaserier, nya dokusåpor, gamla långfilmer. Och nya stödgalor.
Redan för fyra år sedan var antalet stödgalor i tv så många att bloggen Studiomannen, skriven av en anonym studioman, drev med fenomenet i en profetia om vad som skulle hända under 2006: ”Agneta Sjödin är med på framsidan på varje tv-bilaga eftersom stödgalor är 2006 års trend. Fast svenska folket ledsnar när stödgalan för stödgalor presenteras i TV4.”
På en annan hemsida jag hittar en frilansade tv-fotograf som lagt ut sitt cv. Under rubriken nöje & underhållning listar tv-fotografen att han jobbat med underhållningsprogram som ”Så ska det låta”, ”Vem vill bli miljonär?,””Faddergalan”, ”Världens barn-galan”, ”Hand i hand-galan” och ”Bara barn”-galan.
Stödgalor har dragit in mångmiljonbelopp och har hjälpt tiotusentals människor. Men det talas mindre högt om att i tv-branschen så betraktas en stödgala som ett bra gig. Parallellt med att alla tittare uppmanas att tömma sina plånböcker så fakturerar alla som arbetar med galan precis som vanligt.
Kanalen som sänder får höga tittarsiffror. Och artisterna sjunger låtar från album som finns i butik dagen efter.
Ett annat sätt att bekämpa världens fattigdom och orättvisor presenterades i veckan i Storbritannien i ett samarbete mellan Oxfam och popgruppen Arctic Monkeys.
På ett plan kan Oxfam jämföras med svenska Myrorna. Oxfam har 700 butiker över hela landet som säljer begagnade kläder, prylar, skivor och böcker.
Men till skillnad från Myrorna har Oxfam ett mer globalt perspektiv. Syftet är att hjälpa människor i tredje världen. Oxfam-butikerna säljer även fair trade-produkter.
I filmen ”The Constant gardener” nämns Oxfams arbete med att förhindra att läkemedelsföretag utnyttjar människor i fattiga länder som försökskaniner till nya mediciner. I Sean Penns film ”Into the wild”, som bygger på en verklig historia, protesterar den unga huvudpersonen mot konsumtionsamhället genom att sälja allt han äger, klippa sin kreditkort, tömma sitt sparkonto på 24 000 dollar och sedan skänka rubbet till Oxfam.
I veckan lät Arctic Monkeys trycka upp vinysingeln ”Crying lighting”, med en exklusiv och utmärkt B-sida i form av Nick Cave-låten ”Red right hand”, som enbart säljs i Oxfam-butiker. Samtliga intäkter från singeln, inte en del av intäkterna som det brukar vara, går till Oxfam.
När jag köpte mitt exemplar på Oxfam-butiken på Portobello Road i London var jag en del av en ström människor som hade gått dit enbart för att köpa singeln. Detta var första gången på 25 år som en singel såldes på Oxfam. Förra gången var det Band Aid-singeln ”Do they know it’s Christmas?”.
För Oxfam är satsningen även ett sätt att få in unga människor i sina butiker och på sätt göra dem medvetna om verksamheten. För Arctic Monkeys är det också ett sätt att kunna slå ett slag för vinyl.
Arctic Monkeys uppmanar sina fans att ta med sig gamla skivor och skänka till butikerna, för att på sätt förbättra Oxfams utbud av begagnade skivor. Laurence Bell på Arctic Monkeys skivbolag Domino skriver i ett pressmeddelande att Oxfams 700 butiker ligger på gator i England där det förr fanns skivbutiker. ”Förutom att samla in pengar till en god sak kan vi även få vinyl tillbaka till de stora shoppinggatorna.”
Och ingen behöver fakturera för att båda dessa syften ska uppnås.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
MYSPACE
Brothers of End. Ny trio med Bengt och Lasse från Cardigans som albumdebuterar i oktober. Musiken låter lika sökande, grubblande och förlösande som Beatles-medlemmarnas första soloalbum.
SINGEL
Bear Quartet, ”Millions”. Den legendariska Luleå-gruppen har slutligen gjort sitt mästerverk. En svensk ”Straight to hell”, en som fångar hela tidsandan med några snabba penseldrag.
DVD-BOX
”Mad men”, säsong 2. Det var denna säsong, som nu finns som svensktextad box, som resulterade i 17 Emmy-nomineringar för ”Mad men”. Sju av seriens nio manusförfattare är kvinnor.
+
BONUS NR 1:
Uppkomsten av tidningar som Mama och Family Living, i kombination med försäljningen av monsterbarnvagnar för 10 000 kronor, har bekräftat en sak: det finns en ny generation föräldrar som är beredda att ägna varje vaken minut till att bli den perfekta föräldern. På samma sätt som man tidigiare varit projektledare på jobbet så projektleder man nu sitt eget föräldraskap.
Nu börjar denna utveckling även ge avtryck i populärkulturen. Den kommande fjärde säsongen av ”Dexter”, som i Sverige sänds på TV6, inleds med att Dexter – en seriemördare som mördar andra seriemördare – blir småbarnsförälder.
I sin nya roll roll ägnar han så mycket tid åt föräldraskapet att det får förödande konsekvenser för hans arbete. Och hans mördande. Säsong fyra av ”Dexter” börjar i USA 17 september men första avsnittet ligger redan ute på nätet.
Ett annat exempel på den nya förälderns maniska strävan efter perfektion är mästerfotografen Annie Leibovitz, känd från Vanity Fair. Efter att Olle Lidbom på mediesajten Vassa Eggen länkade till en New York Magazine-artikel om Annie Leibovitzs obegripliga skulder på 24 miljoner dollar har denna artikel varit det stora samtalsämnet även i den svenska tidningsvärlden.
En av många osannolika uppgifter i artikeln är hur Annie Leibovitz när hon blir mamma anställer en supernanny som får i uppgift att registrera varenda tugga som hennes barn får i sig – och varenda detalj från toalettbesöken – i en anteckningsbok från Ordning & Reda. Att det är just Ordning & Reda är livsviktigt. När lagret en dag är tillfälligt slut i Ordning & Redas butik på Manhattan så låter Annie Leibovitz buda över två anteckningsböcker från Stockholm.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är ett filmfenomen som blir allt vanligare i Sverige. Biograferna har blivit flaskhalsar som endast släpper igenom de hårdast marknadsförda filmerna från USA och Sverige. Och många av de bästa nya filmerna släpps i stället direkt på dvd.
Vad som kunde varit höstens bästa biofilm har i stället blivit höstens bästa hyrfilm. På onsdag släpps ”Public enemy No 1, del 1 och 2”, en fransk gangsterfilm på totalt dryga fyra timmar.
Filmen bygger på en verklig person, Jacques Mesrine, som i Frankrike är lika känd som Edith Piaf, Marie Antoinette och Croque Monsieur. ”Public enemy No 1” nominerades till nio César, den franska motsvarigheten till Oscar, och har gått för utsålda hus på franska biografer.
Huvudrollen spelas av Vincent Cassel som var fantastisk redan i gängfilmen i ”La haine” från 1995 och härom året briljerade i David Cronenbergs ”Eastern promises”.
Missa inte heller Joe Queenans hyllning till franska gangsterfilmer i The Guardian. Joe Queenan skriver att vad som skiljer franska gangsterfilmer från amerikanska och engelska är att de alltid innehåller två franska grundelement: existentialism och det svåröversatta ennui.
Franska gangsterfilmer handlar alltid om att leva varje dag som det vore den sista, vilket är grundstenen i existentialismen, men att samtidigt ge intryck av man denna sista dag ändå är deprimerad och uttråkad. Vilket är den sortens ennui som Jean Paul Sartre tog copyright på 1944.
Jan Gradvall