Krönika, Dagens Industri
Weekend 14 augusti
Jan Gradvall
Krönika
De senaste åren har ett uttryck fått vingar i Stockholms mediekretsar. ”Det är svårare att få tid hos Rockabilly-Bobo än att få Stora Journalistpriset.” I likhet med andra bevingade ord och uttryck bygger det på ett korn av sanning. I takt med att fler och fler män efterfrågar så kallade rockabillyfrisyrer, ungefär som raggarfrisyrer fast med mindre brylkräm, så har den frisör i Stockholm som är mästare inom gebitet blivit så uppbokad att det krävs ett halvårs ansträngningar för att få klipptid.
Efter att frisyren kommit tillbaka kan man nu även notera ett ökat intresse för själva musikstilen. Rockabilly är och förblir en av de mest anarkistiska och kreativa musikgenrer som existerat. Det medieklimat som födde rockabilly påvisar även stora likheter med dagens.
Fröet till det som skulle bli rockabilly såddes för nästan exakt 60 år sedan. Hösten 1949 låg mediavärlden lika öppen som den gör nu. En teknologi som tidigare hade varit förbehållen enbart professionella aktörer gjordes nu tillgänglig för allmänheten.
I gathörnet vid Union och Marshall Avenue i Memphis, några buteljkast från Mississippi-floden, startade Sam Phillips i oktober 1949 Memphis Recording Studio. På sitt visitkort lät han trycka upp sitt motto: ”We record anything – anywhere – anytime.”
Ungefär som Internet i dag lockade inspelningsstudion till sig ett myller av glada och galna amatörer som aldrig tidigare skulle fått chansen att höras offentligt.
De flesta inspelningar nådde aldrig längre än de närmast sörjande, utan att någon var ledsen för det. Det viktiga var att göra sin röst hörd. Men några de som prövade den nya tekniken kom att förändra världen.
Vi vet alla vad som hände efter att en yngling vid namn Elvis Presley en dag 1953 kom till Memphis Recording Studio för att spela in en skiva i present till sin mamma. Elvis Presley fick kontrakt med Sam Phillips nystartade Sun Records. Av de 20 låtar han spelade in för Sun kom en handfull, framförallt ”Mystery train”, att definiera hela den genre vi i dag kallar för rockabilly.
Sun Records hittade även några andra framtida superstjärnor, som Jerry Lee Lewis, Roy Orbison, Johnny Cash och Carl Perkins, men många av bolagets singlar nådde aldrig utanför Memphis. 107 av dessa inspelningar finns nu samlade i boxen ”Sun Rockabilly Meltdown (Charly).
Utanför Geneve i Schweiz finns den omtalade 27 kilometer långa partikelaccelerator där man försöker återskapa Big Bang. Om man på samma sätt söker rockmusikens ursprung är det här man hamnar. Rockabilly är rockmusikens Big Bang.
När man lyssnar sig igenom boxen är det uppenbart att inspelningsstudion inte var byggd för denna nya typ av högljudd musik. När dessa bakåtkammade ynglingar hickar och skriker och slår på sina instrument framkallar de ljud som högtalarna inte riktigt vad de ska göra med.
Lyssna till exempel på Glenn Honeycutt, Elvis kusin, ”who could rock like a banshee out of hell” som det står i konvoluttexten.
Vad dessa 107 inspelningar i första hand handlar om är uttrycksglädje och total kreativ frihet. Och i jämförelse med mycket av dagens rockmusik slås man av hur lite den friheten hörs och utnyttjas i dag.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”The International”. En bagatell som film betraktat, men tyske regissören Tom Tykwer är en mästerlig skildrare av arkitektur. Alla nyckelscener utspelar sig med arkitektoniska mästerverk som fond.
PROGRAMLEDARE
Nic Schröder och Ola Selmén. Deras subversiva sätt att leda ”Sommarlov 09” har visat att de är två av Sveriges roligaste och mest intelligenta programledare.
TV
”Mad men”. Premiär av säsong tre i amerikansk tv på söndag. Enbart marknadsföringsbilden, där Don Draper sitter i ett vattenfyllt kontorsrum, är ett mästerverk. Gjord av reklambyrån Refinery.
+
BONUS NR 1:
På torsdag 20 augusti klockan 18.00 arrangeras ett författarskapseminarium på Södra Teatern i Stockholm. I panelen sitter Peter Kihlgård, Björn Wiman, Ulrika Knutson och Arne Ruth.
Ämnet för seminariet är en högst levande författare och journalist – Annette Kullenberg. Enligt pressmeddelandet kommer hon att själv vara ”på plats för att lyssna och kommentera”. Alla som stött på Annette Kullenberg vet vad det kommer att innebära: att hon själv kommer att ta över hela showen.
När Aftonbladet och Annette Kullenberg brakade samman i en förödande kollision 2002 – bråket gällde en kolumn om prinsessan Madeleine – var det inte mycket som talade för att Annette Kullenberg hade någon framtid i spalterna.
Men sedan dess har Annette Kullenberg tagits under vingarna av en yngre generation. Med hjälp av pengar som bokförlaget Atlas tjänat på Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” så återger man nu samtliga Kullenbergs 21 böcker.
Böckerna ges ut på underetiketten Atlas Vintage och kommer i mycket snygga, 1970-talsinspierade pocketutgåvor. En rekommenderad början är ”Kvinnohatare – jag?” från 1978, en samling med tidningsreportage.
När Annette Kullenberg möter Lennart Hyland 1970 har hon bara en halvtimme på sig, men hinner peppra tv-helgonet med så många obekväma, intelligenta frågor att allt till slut känns som en shoot out i en vilda västern-film.
Till slut räddar ”Hylands hörna”-producenten Allan Schulman – pappa till Alex Schulman – situationen genom att öppna dörren och avbryta intervjun.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hur låter den musik som genom åren kommit från Stockholm? Eller Göteborg? Eller Malmö? Hur påverkar en stads karaktär de musiker som verkar där?
I väntan på att någon svensk journalist gör en sådan efterlängtad kartläggning får vi hålla till godo med den engelske journalisten Paul Du Noyers böcker. Efter att tidigare skrivit en bok om Liverpool riktar han nu blickarna mot London i den utmärkta ”In the city: A celebration of London music” (Virgin Books).
Paul Du Noyer berätterar historierna bakom klassiska London-låtar, från ”Waterloo sunset” till ”Guns of Brixton” och ”West end girls”. Paul Du Noyer har i 30 år varit en av Englands bästa popjournalister sitter på förstahandsintervjuer med centralfigurer som David Bowie och Elvis Costerllo. I boken nystar han upp trådar som leder flera hundra år tillbaka i tiden.
Boken avslutas med en uppräkning av tidernas bästa London-låtar som kan få vem som helst att förlora timmar av arbetstid på att i stället rota i sin musiksamling. Och kolla billiga flygbiljetter.
Jan Gradvall