Den slutgiltiga stadiumkonserten

U2:s nya turné är en populärkulturell händelse på samma nivå som när Elvis Presley första gången framträdde och i ”Ed Sullivan Show” i amerikansk tv. Från Expressens kultursida, 31/7 2009.

Rockkritiken är mer förutsägbar än den utgör sig för att vara. Under ett halvt sekel har ett ideal varit konstant: enkelhet och småskalighet.

Alla nytillkomna genrer som hyllats av kritiker – pubrock, punk, hiphop, grunge, garagerock – har byggt på en återgång till de så kallade rötterna.

Adjektivet äkta är och förblir rockkulturens honnörsord. Och ingenting kan vara mer äkta än en blind, svart man som spelar på en liten bar där det ryms tolv personer.

Ju mindre lokal, desto bättre konsert.

När rockkritiker vill ge exempel på motsatsen till äkta nämner man alltid artister som Pink Floyd. Alla BBC-dokumentärer som gjorts om rockmusikens storhetsvansinne på sjuttiotalet har använt helikopterbilden på tre långtradare där det på taken står skrivet Emerson, Lake och Palmer

Det storslagna har sedan dess varit det mest förbjudna i rockmusiken. Något som inte minst Kent fick uppleva när bandet 2003 gav en konsert på Stadion i Stockholm och ombad hela publiken att klä sig i vitt.

Ingenting i svensk rockmusik på 00-talet har provocerat så mycket.

Det storslagna är och förblir rockmusikens sista outforskade mark: where no band has gone before.

Det är med bakgrund mot detta som U2:s nya turné är så radikal.

Inget annat band i rockhistorien har vågat bejaka och anamma det storslagna lika reservationslöst som U2 gör med den scenshow som bandet just nu reser runt med på världens största arenor.

Scenbygget påminner om en av den franska konstnärinnan Louis Bourgeois spindlar. Storleken är viktigare än motivet.

Under konsertens gång förvandlas denna mekaniska spindel till en rymdstation. Det är inte för inte som David Bowies ”Space oddity” spelas i högtalarna innan bandet går upp på scen.

Temat för turnén är 360 grader. Tanken med scenbygget, där allting är rörligt och går att förflytta, är att publiken längst bak på arenorna ska känna sig lika delaktiga som de längst fram. Anmärkningsvärt nog lyckas det.

Jag har känt mig mer övergiven och bortglömd av bandet på små svettiga rockklubbar än jag gör 200 meter från Bono

Vid alla stora konserter numera används gigantiska videomonitorskärmar. Att gå på konserter blir därmed ofta ungefär som att se på tv, fast med längre köer till toaletten.

Bilderna som visas på dessa skärmar redigeras dessutom på precis samma sätt som tv-program.

Även U2 använder sig av gigantiska videoskärmar, men skillnaden är att spindelns videoskärmar mitt under konserten genom en mekanisk konstruktion plötsligt monteras isär. Det är som punkterna i en tv-bild får eget liv. Vid ett tillfällde börjar de till och med dansa.

I samma ögonblick blir stadiumkonserten inte en tv-sändning längre, utan något helt annat och unikt för varje besökare. Det är som U2 annekterar och privatiserar hela fenomenet direktsändningar.

Resultatet blir en populärkulturhändelse på samma nivå som när Elvis Presley första gången framträdde och i ”Ed Sullivan Show” i amerikansk tv.

Då var det tv-rutan som gjorde att publiken upplevde Elvis Presleys musik och artisteri på ett helt nytt sätt. 2009 är det U2:s spindel och rörliga stadiumbygge som gör att publiken upplever U2 på ett helt nytt sätt.

Alla vill hellre se Stones, Dylan och Springsteen på små spelställen än stora. Men U2 blir ännu bättre ju större arenan är.

Konserten jag såg, inför 100 000 på Berlins Olympiastadion, blir speciell av flera olika anledningar.

Det var här i Berlin som U2 skrev flera av sina bästa låtar. Efter att Bono säger ”We wrote this song here in this town…” börjar The Edge spela introt till ”One”.

Det var också på denna stadion som Hitler 1936 invigde de olympiska spelen. Stadion är byggd för att efterlikna Colosseum i Rom.

Åsynen av 100 000 överarmar som höjs mot himlen skulle kunna ge fel associationer om det inte samtidigt lyfts 100 000 vänsterarmar. Men Bono och U2 vågar även utnyttja och stanna kvar i dessa ögonblick av massuggestion. Om Leni Riefenstahl varit vid liv hade hon varit perfekt för att göra bandets live-dvd.

När allting är över har Bono gjort en Jesse Owens, han har besegrat Hitler på dennes egen hemmaplan.

Upplägget på den två och en halv timme långa showen lämpar sig även ovanligt illa för tidningarnas Harry Boy-recensioner. Konsertrecensioner handlar inte längre om journalistik. Det handlar om att välja siffror.

De fem låtar som U2 spelar från sitt senaste album från ”No line on the horizon” bemöts med mindre allsång än deras gamla låtar – och skulle därmed få lägre sifferbetyg enligt Harry Boy-bedömningen – men det är dessa låtar som är ryggraden i spellistan.

Att stryka dem vore som att stryka alla dialogscener i en film.

Konserter brukar avslutas med ”Greatest hits”-kavalkader. Men U2 avslutar med ”Moment of surrender”, en sju minuter lång hymn från nya skivan, där alla fyra medlemmarna sjunger tillsammans.

U2:s turné inleddes i Barcelona 30 juni och avslutas i Vancouver 28 oktober.

Fredag 31 juli och lördag 1 augusti uppträder U2 på Ullevi.

Jan Gradvall