Krönika, Dagens Industri
Weekend 22 maj
Krönika
Jan Gradvall
Utropstecken! Som jag föraktat dem. Bland det första man lär sig som skribent är att alla texter blir mer stringenta om man tvättar bort alla flåsiga utropstecken. Den store F Scott Fitzgerald har skrivit: ”Stryk alla utropstecken. Ett utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt.”
Det finns visserligen undantag, när det till slut inte går att undvika att använda utropstecken, men i princip kan man hålla sig till deckarmästaren Elmore Leonards regel: ”Du får använda ett eller två eller möjligen tre utropstecken per 100 000 tecken du skriver.”
Men nya skrivformer föder nya sätt att skriva. Även om jag fortfarande nästan aldrig använder utropstecken i tidningsartiklar och böcker, har jag märkt att jag inte längre kan skriva ett sms eller ett mail utan att trycka fram utropstecken lika tvångsmässigt som ett barn som just fått låna en tuta.
”Toppen! Då syns vi torsdag 11.45 på Food! Ser verkligen fram emot detta!!!”
Efter att ha läst en lysande miniessä om utropstecken av Stuart Jeffries i The Guardian, där jag även hittat de bägge citaten ovan, förstår jag nu varför mina mail och sms ser ut som de gör.
Stuart Jeffries citerar i sin tur en bok som heter ”Send: The esssential guide to email for office and home” av David Shipley och Will Schwalbe. I boken skriver de att utropstecken är precis vad man behöver för att göra ett mail mer livfullt.
”Ett email saknar affekt”, skriver Shipley & Schwalbe. ”Ett email har en avtrubbande kvalitet som gör att det nästan är nödvändigt att vrida upp volymen till det tonläge där det normalt skulle vara.”
För att låta mottagaren förstå den entusiasm över en lunchbokning som vi med rösten hade gett uttryck för i ett telefonsamtal så strösslar vi därför våra mail och sms med dessa förhatliga utropstecken.
Att vi just nu ser många fler utropstecken än på F Scott Fitzgeralds tid – sjukt många fler! – har också en förklaring i de skrivredskap vi använder. Få manuella skrivmaskiner tillverkade innan 1970 hade en egen knapp för utropstecken.
Om Fitzgerald hade velat att Gatsy skulle sagt ”OMG!!!” (populär samtida förkortning för ”Oh my god”) hade han först behövt skriva punkt och därefter backa valsen ett steg, hålla nere skift och skriva dit en apostrof ovanpå punkten.
Svenska Wikipedia påstår att det ska det finnas en tradition bland arkitekter att infoga ett utropstecken i sitt sista stora verk. Gunnar Asplund ska därför ha infogat något som liknar ett utropstecken i taket till Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården.
Den artitekt som jag mailar denna uppgift för att kontrollera om den verkligen stämmer svarar dock: ”Ha! Ha! Det där låter som en råttan i pizzan-historia.”
Däremot finns det en stad med utropstecken i namnet. Stuart Jeffries har i The Guardian-artikeln spårat en håla i Quebec med 1 471 invånare som heter Saint-Louis-du-Ha! Ha!
Förklaringen uppges var att i gamla tider var ”le haha” det franska namnet på ett hinder som blockerade vattenvägen till staden. Men ingen vet riktigt hur utropstecken därefter permanentades i stadsnamnet.
Att sätta utropstecken efter stadsnamn vore samtidigt precis vad vissa svenska småstäder skulle behöva för att synas på karten. Skulle man inte som turist bli mer nyfiken på att besöka Falköping! än Falköping? För att inte tala om hur vägskyltar med Mjölby!!! skulle höja pulsen på alla förbipasserande på motorvägen
(slut)
+
GRADVALLS VAL
MYSPACE
Den Finska Nikotintanten. Förutom 2000-talets bästa svenska bandnamn gör denna smutsiga synthgrupp, med Solna-legender som Robert Jonsson och Nix Vahlberg, även en briljant version av Screamers ”122 hours of fear”.
BLOGG
88days.co.uk. Engelsk musikblogg som portionerar ut den bästa nya musiken i precis lagom McNuggets-bitar. Här finns lyssningslänkar till b.la suveräna Nero-remixen av The Streets ”Blinded by the lights” och ”Tunnel” med Shuttle.
TWITTER
Twitter.com/Dansbaum. Mellan den 8 och 12 maj berättade journalisten Dan Baum hela historien om hur han började och slutade på The New Yorker i form av Twitter-inlägg. Finns även i mer lättläst form på DanBaum.com.
+
BONUS:
För den som vill förstå hur och varför det ser ut som det gör på gatorna i dagens USA, där droghandeln helt tagit över vissa områden, så går det att skapa sin egen 40-poängskurs i sociologi genom att logga in på en nätbutik och lägga följande studiematerial i köpkorgen: fem DVD-boxar av ”The Wire”, fem romaner av Richard Price och fem album av rapparen Ghostface Killah.
Nästa vecka turnerar Ghostface Killah för första gången i Norden som soloartist: tisdag 26 maj uppträder han på Mejeriet i Lund och fredag 29 maj på Berns i Stockholm.
När Staten Island-kollektivet Wu-Tang Clan revolutionerade musikvärlden med sitt debutalbum 1993 höll sig Ghostface Killah (riktigt namn Dennis Cole) i bakgrunden. Det var först på 00-talet det blev uppenbart att han var den mest talangfulle av dem allihop.
Album som ”Supreme clientele” (2000), ”The pretty toney album” (2004) och framförallt mästerverket ”Fishscale” (2006) platsar bland 00-talets bästa album alla kategorier.
Ghostface Killahs sätt att beskriva sin verklighet påminner om tv-serien ”The Wire” och Richard Prices banbrytande ”Clockers”. Ghostface Killah varken romantiserar eller moraliserar. Han beskriver bara vad han ser runt omkring sig på gatorna och han gör det med ett patos och ett Dickens-driv i berättandet så fängslande att ingen borde missa den unika möjlighet som nu finns att bevittna denna moderna Oliver Twist-figur i verkligheten.
Jan Gradvall