Krönika, Dagens Industri
Weekend 3 april
Krönika
Hur ska man kunna rädda den undersökande och berättande journalistiken? Bloggare och twittrare kan i dag göra många saker lika bra som utbildade journalister – förmedla nyheter, bedriva kritik, blåsa igång drev – men ingenstans på nätet hittar man den sortens journalistik där reportern lagt ned veckor eller månader på ett enda reportage.
I takt med alla nedskärningar är det också denna form av journalistik man sparar in på först. Tidningar skär ned på personal och köper in allt mer material från frilansare. Samtidigt har frilansarvodena i Sverige nu sjunkit så lågt att det i dag i princip inte finns en enda svensk frilansjournalist som kan försörja sig på att skriva långa, djuplodande reportage.
Maciej Zaremba blir ständigt rättmätigt hyllad för sina reportage i Dagens Nyheter. Men om Maciej Zaremba, som tillåts jobba i månader med sina artikelserier, skulle producera samma mängd text per år som frilansjournalist för samma tidning skulle han hamna på en genomsnittlig månadsinkomst på runt 15 000 kronor.
I Sverige har vi en lång tradition av att framförallt staten men även olika företag och stiftelser går in och stödjer olika former av journalistik. Denna form av stöd görs dock fortfarande efter 1900-talets medieförutsättningar. Såväl finansieringen av tv-kanaler som presstödet till dagstidningar och tidskrifter bygger på att man går in och stödjer utgivningen.
Men efter att nätet tagit över är själva utgivningen inte längre ett problem. Tack vare Internet har alla medborgare i Sverige har i dag tillgång till samma information – och även samma publicistiska verktyg – som tidigare enbart var förbehållna de stora mediehusen.
Så varför inte se till att stödpengarna i stället går direkt till själva journalistiken och inte till distributionen? Det är precis detta som är idén med den nya amerikanska storsatsningen ProPublica.
ProPublica är en tidningsredaktion utan tidning. 28 av Amerikas bästa undersökande journalister – 28 Maciej Zaremba om man så vill – har anställts av ProPublica för att arbeta med granskande journalistik. Dessa reportage skänks sedan bort – gratis – till andra etablerade tidningar som inte längre har råd att lika i hög grad satsa på undersökande journalistik.
ProPublica har devisen ”journalism in the public interest” och startade i juni 2008. Sedan dess har deras reportage publicerats i b.la New York Times, LA Times, USA Today, Slate, CNN och 60 Minutes.
Pengarna kommer i huvudsak från The Sandler Foundation, drivet av makarna Herb och Marion Sandler som 2006 skänkte 1,4 miljarder dollar till stiftelsen. Av denna gigantiska pott går nu 10 miljoner dollar om året till ProPublica.
Tänk om svenskt presstöd och public service kunde börja fungera på samma sett? I stället för att finansiera tidningar och tv-kanaler som inte längre anser sig ha råd att satsa på undersökande journalistik skulle man se till att pengarna i stället verkligen gick till journalistiken.
På sajten Jeurling.org, som drivs av svenskamerikanska mediejournalisten Christina Jeurling, finns en mycket intressant podcastintervju med Richard Tofel på ProPublica. Richard Tofel, som tidigare jobbade på Wall Street Journal, säger till Christina Jeurling: ”Alla i mediebranschen tenderar att överdriva de förändringar som sker inom två-tre år men underskattar samtidigt alltid vad som förändras inom tio år”.
+
GRADVALL VAL
TV
”Breaking bad”. Efter det jättelyft som den andra säsongen inneburit har ”Breaking bad” hyllats som det bästa på amerikansk tv just nu av Stephen King. Och det femte avsnitt som visas på söndag i USA är regisserat av Johan Renck.
DYLAN
I den märkligt okronologiska utgivningen av remastrade utgåvor av hela Dylan-katalogen är man nu framme vid ”New morning”. De nya bilder som finns i cd-häftet, med en osannolikt snygg vitklädd Dylan, måste ha influerat The Clash.
BOK
”Pink Flag” av Wilson Neate (Continuum). Utgivningen av små behändiga skrifter om olika klassiska rocklalbum, kallad 33 1/3, är nu framme med en volym om ”Pink Flag” av engelska Wire. Kolla även 33third.blogspot.com.
+
KORTIS NR 1:
Denna vecka fyller vinylsingeln 60 år. Den allra första vinylsingeln gavs ut 1949 av skivbolaget RCA Victor. Det var ”Texarkana Baby” av Eddy Arnold, en singel på grön vinyl av en countryartist som hade Colonel Parker som manager, samma man som senare såg till att Elvis Presley hamnade på samma bolag.
RCA Victor uppfann format sjutumssinglar på 45 varvs hastighet som ett sätt att kontra mot konkurrenten Columbias som 1948 lanserat 33-varvare på vinyl, ett format som plötsligt fick stenkakor att framstå som väldigt omoderna.
De första åren krävdes olika skivspelare för att spela RCA:s singlar och Columbias LP-skivor, en idiotisk konkurrenssituation som kan jämföras med videobandspelarens barndom då det fanns olika konkurrerande format som VHS och Video 2000.
I en artikel i The Guardian påminner Bob Stanley, journalist och musiker i Saint Etienne, om att alla de första vinylsinglarna pressades upp i olika färger, detta som ett sätt för RCA Victor att skilja på olika genrer. Countrysinglar var gröna och barnskivor var gula. Klassisk musik fick färgen rött och ”race music” (soul, R&B, jazz) fick cerise. Endast popskivor var svarta.
BBC News rapporterar om att kulmen för vinylsinglar nåddes 1979 då 78 miljoner vinylsinglar såldes enbart i Storbritannien. År 2001 hade den siffran sjunkit till 180 000.
Men de senaste åren har vinylsingeln fått en renässans. Tack vare band som Arctic Monkeys och Pet Shop Boys som kräver att deras singlar fortfarande ges ut på vinyl, samt alla nya artister som ser vinyl som ett anti-format till mp3, såldes i fjol imponerande en miljon vinylsinglar i England.
Nästan alla pressas upp av Portalspace i Hayes i Middlesex. När EMI ägde denna skivpressningsfabrik under storhetstiden hade den 14 000 anställda. I dag drivs Portalspace i mindre skala på ett sätt som kan jämföras tryckerier som sysslar med konsttryck. 30 anställda ser till att de av oss som får rysningar av vinylsinglar fortfarande kan få vår tillfredsställelse.
Jan Gradvall
+
KORTIS NR 2:
Tom Waits på Konserthuset i Stockholm 1985 är fortfarande en av de bästa konserter jag sett. Albumet ”Rain dogs” hade just kommit ut. Tom Waits spelade låtarna på en tramporgel som pumpade ut såpbubblor.
När jag intervjuade Tom Waits före konserten var han inte så bevandrad i svensk musik men däremot i svensk fotografi. ”This guy Anders Petersen is a genius.”
På omslaget till Tom Waits album ”Rain dogs” finns ett fotografi av Anders Petersen som sedan dess blivit hans mest kända bild. Det är taget på Café Lehmitz, ett ölsjapp i Hamburg fyllt av sjömän, prostituerad och andra som inte passade in i samhället men här hade ett andra hem.
Tom Waits berättade att han hade sett Anders Petersens bild på ett galleri och slagits av hur lik mannen på bilden var honom själv.
Efter över 20 fotografiböcker och ett otal utställningar världen över arbetar Anders Petersen i dag i första hand med att förvalta sitt arkiv. I senaste numret av Filter finns en utmärkt artikel om Anders Petersen, hans liv och arbete, av Ivar Ekman.
I morgon lördag öppnar en ny utställning på Gun Gallery i Stockholm, ”City diary”,med ett 30-tal av Anders Petersens gamla bilder tagna runt om i Europa. Gun Gallery ligger på Runebergsgatan 3. Utställningen är öppen till 24 maj.
Jan Gradvall