Krönika, Dagens Industri
Weekend 27 februari
Krönika
Jan Gradvall
Under tidigt 1980-tal var ”Dallas” världens populäraste tv-program. SVT, som hade monopol på tv-sändningar, valde ändå att sända ”Dallas” med hela tre års fördröjning. Eftersom mediesituationen var en annan – Internet fanns till exempel inte – var det ändå få i Sverige som högljutt protesterade över att behöva vänta så länge.
När SVT i dag sänder ”Entourage” görs det med knappt två års fördröjning. Det avsnitt av ”Entourage” som SVT sände i veckan var avsnitt 36. I amerikansk tv är man framme vid avsnitt 66.
Och bloggvärlden är, förstås, i uppror. Eller snarare, gäspar högljutt eftersom de själva för länge sedan redan laddat avsnitten dagen efter att de sänts i USA.
Hur kan SVT vara så dumma att man väljer att ligga 30 avsnitt efter USA med en av världens mest omtalade serier? Men den komplexa förklaringen 2009 är att det inte längre är SVT som är orsaken till denna fördröjning. Det är de amerikanska tv-bolagen.
Hollywood har uppfunnit ett mycket lukrativt system där man inte bara säljer varan en gång utan flera gånger. Systemet kallas för visningsfönster. I fallet med långfilm säljer man först filmen för visning på biografer, därefter till betalfilmkanaler, och sen som köpfilm, hyrfilm och, allra sist, för visning på vanliga tv-kanaler.
SVT:s fördröjning med ”Entourage” beror på att man helt enkelt måste vänta eftersom producenten HBO även sålt seriens betalteverättigheter till Canal+. Först när detta betalfönster är stängt kan SVT sända serien.
Det här systemet fungerade alldeles utmärkt för de amerikanska bolagen så länge det inte fanns något som hette Internet. Men i dag har tekniken gjort olika internationella premiärdatum för tv-program lika omodernt som för musikalbum. För varför ska vi svenskar behöva vänta på att få se ett nytt avsnitt av ”Entourage” när vi kan köpa U2:s senaste album samma dag som resten av världen?
Att Hollywood ändå in i det längsta vägrar att ge upp denna modell beror på att den fortfarande är så exceptionellt lönsam. Det är en anledning till att de amerikanska bolagen lagt ned så mycket enerig (och pengar) för att få till stånd den rättegång mot fildelningssajten Pirate Bay som just nu äger rum.
Att fildelning skulle drabba upphovspersonerna stämmer inte när det gäller film och TV. Tvärtom har nöjesindustrin i decennier lagt ner alla tänkbara juridiska resurser på att skriva kontrakt som innebär att upphovspersonerna inte ska få någon del av vidareförsäljningen.
Amerikanska manusförfattare får i dag cirka 25 öre per DVD när tv-serier säljs säsongsvis på DVD och noll öre när de säljs via digitalt via till exempel iTunes.
Det var det den stora manusstrejken i förfjol handlade om. Manusförfattarna begärde att få en höjning till 50 öre per såld DVD och åtminstone någon procent vid digital försäljning. En begäran som tv-bolagen tyckte var orimlig.
Det är därför inte så konstigt att tv-program som ”Entourage” läggs ut på nätet minuterna efter att de sänds. Eller att förhands-DVD med långfilmer, vilka endast cirkulerar internt i amerikanska filmbranschen, också hamnar där.
Det är inte de åtalade i Pirate Bay-rättgången som lägger upp dessa torrents. Det är amerikaner, ingen i Sverige har tillgång till materialet.
Antingen är det amerikanska tv-entusiaster som bandar programmen och sprider digitalt till andra fans runt om i världen. Eller också är det anställda i den amerikanska nöjesbranschen som inte har något emot att ett orättvist system undermineras.
+
GRADVALLS VAL
SAJT.
Wordmagazine.co.uk. Specialtidningar har de trognaste läsarna. Musiktidningen Word har hittat ett smart sätt att utnyttja det. Läsarnas egna kunniga kommentarer resulterar i ett snitt på 20 000 nya ord per dag på sajten.
BOX
Jonas Kullhammar Quartet, ”The half naked truth, 1998-2008” (Moserobie). Fantastisk box med 9 CD-skivor med outgivet material från 00-talets ledande frontsoldater inom svensk jazz. Innehåller lysande booklettext av Mats Olsson.
DOKUSÅPA
”Project runway”, TV3, premiär måndag 2 mars. Fortfarande världens bästa dokusåpa, i viss konkurrens med ”Miami Ink”. Tim Gunn, mentor för alla tävlande modeskapare, ledde röda mattan-sändningen vid årets Oscargala.
+
KORTIS NR 1:
1980 uppfann skivbolaget Sonet ett nytt format, ett mellanting mellan EP och LP. Formatet döptes till MP, en förkortning, av ”medium play”. Storleken på en MP var densamma som en LP men med 45 vars hastighet och tre låtar på varje sida. Ett klistermärke på omslaget förkunnade att skivorna såldes till ”Specialpris!!!” samt att 45 vars hastighet ”ger maxtryck”.
MP användes av Sonet för att lansera nya svenska artister. Tanken var att formatet med sex låtar skulle passa bättre för nya artister än en hel krävande LP. Det låga priset skulle även göra skivköparna mer villiga till att satsa på skivor med okända artister.
En MP blev en succé, Docent Död, vars titellösa MP från 1980 innehöll sex låtar som alla skulle bli klassiker, bland dem ”Solglasögon” och ”Bensin i blodet”. Men efter att de andra MP-skivorna gick mindre bra övergav tyvärr Sonet formatet redan efter något år.
Men nu plockas ett MP-liknande format upp av Made In Sweden, den nya satsningen signerad Idol-juryn med Anders Bagge, Laila Bagge och Andreas Carlsson.
”Made In Sweden” var ett tv-program i fyra avsnitt där vi fick följa två unga artister, från låtarnas tillkomst skivsläpp. Men hemsidan MadeInSweden.se, som även fungerar som en musikbutik, tyder på att Made in Sweden är en mycket mer långsiktig satsning än bara en dokusåpa.
När nu ”Made in Sweden”-artisterna Kim och Janet på rekordkort tid skivdebuterar är formatet förkortade CD-skivor, som säljs till nedsatt pris, med en total speltid på 27 minuter. Det är smart, både för artisterna och musikköparna. Ytterst få debutantartister håller för ett helt album.
Jan Gradvall
+
KORTIS NR 2:
Sjuttiotalet var de dubbla livealbumens årtioende, kanske mer på ont än på gott. Men det bästa av dessa dubbla livealbum var Thin Lizzys ”Live and dangerous” från 1978. Vill man förklara för någon vad rockmusik är det svårt att hitta en bättre sammanfattning.
När det nästa vecka dyker upp ett nytt livealbum med Thin Lizzy, ”Still dangerous”, låter både titeln och musiken bekant. Är det inte…? Jo, det är en inspelning från Tower Theatre i Philadelphia 1977, en av de konserterna som användes för att sätta samman ”Live and dangerous”.
Men skillnaden är att vi får denna konsert i sin helhet, utan studiopålägg gjorda i efterhand, samt med tre låtar som inte kom på ”Live and dangerous”, bland dem en fantastisk ”Soldier of fortune”.
Utgivningen av ”Still dangerous” är också intressant ur ett branschperspektiv. Skivan är utgiven av Thin Lizzy Productions, ett bolag drivet av Thin Lizzy-medlemmarnas efterlevande och några av deras fans.
Rockband har sällan rättigheterna till sina studioinspelningar men däremot till sina konsertinspelningar. Vi lär därför så se många liknande utgivningar framöver, både från Thin Lizzy och andra nu avsomnade band.
I USA distribueras ”Still dangerous” passande nog av tv-kanalen VH1 Classics. I Sverige är det Showtime som sköter distributionen.
Jan Gradvall