Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 februari
Krönika
Jan Gradvall
Amerikansk tv-dramatik på 00-talet har lidit av samma problem som den svenska restaurangbranschen. Dagens kockar försöker hela tiden överträffa varandra i nytänkande.
Det går snart inte att beställa en vanlig rätt på en svensk restaurang. Är det inte kaprisemulsion så är det ljummet potatisskum. I den moderna restaurangrymden kan ingen höra dig skrika.
På samma sätt har amerikanska serieskapare på 00-talet försökte överträffa varandra i skruvade idéer. Vi har de senaste åren sett serier om promiskuösa mormoner och kringresande cirkusar. Vi har bevittnat försök med olika berättarperspektiv á la ”Rashomon” och tidsexperiment á la ”Måndag hela veckan” fast överförda till kriminalgenren.
Det har inte varit bristen på nytänkande som är problemet. Snarare bristen på gammaltänkande.
Det är därför typiskt att den första nya dramaserie som lyckats nå toppen på den amerikanska tittartoppen sedan ”Desperate housewives” gjorde det i maj 2005 är en seriernas motsvarighet till steak frites. Äntligen får man sätta tänderna i något som är exakt vad det utgör sig för att vara.
På tisdag 17 februari börjar TV3 visa ”The Mentalist” som hade premiär på CBS i USA i september och sedan dess dragit runt 20 miljoner tittare vecka efter vecka.
Läser man synopsis kan man tro att även ”The Mentalist” är en kaprisemulsion. En synsk man med egen tv-show byter bana efter hans egen familj mördats av en seriemördare. Han börjar i stället jobba hos polisen för att lösa mordgåtor. Hans nyckelreplik lyder: ”Folk tror jag är synsk. Det är jag inte. Jag lägger bara märke till saker.”
Men allt det mest skruvande i ”The Mentalist” är bara en del av seriens ”back story”, något som berättas efterhand och portioneras ut under en hel säsong. Grunden i varje nytt av ”The Mentalist” är exakt detsamma som i ”Columbo” och många, många andra serier. En väldigt smart och något excentrisk person löser kluriga kriminalfall i avslutade avsnitt. Skillnaden är bara att huvudpersonen Simon Baker är lite snyggare än sina föregångare.
Precis så enkelt kan det vara att göra en bra serie 2009. Och precis så svårt. Att tillreda en bra steak frites är mycket svårare än att gömma sig bakom effektsökeri.
”The Mentalist” är också intressant för att den, precis som ”CSI”, är en typisk CBS-serie. Medan de andra amerikanska kanalerna just nu experimenterar både vilt och desperat har CBS en chef som benhårt håller fast vid den linjära televisionens grundidé.
Les Moonves, 60, började som skådespelare i deckare som ”Cannon”. I dag styr han världens just nu mest framgångsrika tv-bolag genom att upprepa ett mantra som kan sammanfattas med: krångla inte till det.
När konkurrenten NBC innan jul gick ut med nyheten om att de under 2009 tänker göra om sin tablå, genom att ersätta dramatiden 22.00 med en ny pratshow med Jay Leno, sade Les Moonves till New York Post att han inte tror den sortens nytänkande är modellen för att lösa tv-kanalernas problem i den nya mediekonkurrensen: ”Certain people will tell you the television model is broken. I’m here to tell you it is not. ”
Efter Le Moonves sedan pekat på de fantastiska tittarsiffrorna för ”The Mentalist” lade han till med tydlig adress till sina konkurrenter: ”Network television is about hit shows, and we have hit shows every night of the week. ”
(slut)
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Mannen i den vita kostymen” (1951), återutges på onsdag. Den kanske allra bästa av efterkrigstidens engelska Ealing-komedier. Har influerat Steven Spielberg, Steve Coogan och oräkneliga engelska komiker och popband.
SERIEBOK
Thomas Ott, ”Numret 73304-23-4153-6-96-8” (Kartago Förlag). Ordlöst berättande i vitt, svart och grått av en schweizisk grafiker som inspirerats mer av stumfilm än traditionella serier. Tryckta böcker kan vara konstverk.
MP3
Santogold, ”Unstoppable (featuring Lil Wayne & Drake)”. Flyger nästan lika högt som M.I.A:s ”Paper planes”. Man börjar förstå varför Beastie Boys talar om Santogold som sin nya hjälte. Finns att ladda ned gratis på Rcrdlbl.com.
+
BONUS:
I den i alla bemärkelser förkrossande filmen ”The wrestler”, som går upp på svenska biografer i dag, finns flera scener där kameran inte följer utan bokstavligen följer efter Mickey Rourke. Regissören Darren Aronofsky slänger upp filmkameran på axeln och går i huvudpersonens fotspår som det inte vore en spelfilm utan en dokumentärfilm.
Det medvetna sättet att upphäva gränsen mellan fiktion och verklighet dominerar hela ”The Wrestler”. Mickey Rourke spelar Randy The Ram, en amerikansk showbrottare på dekis. Men allra mest spelar han sig själv.
I filmens början får vi se glimt från Randy The Rams storhetstid när han brottades på ett utsålt Madison Square Garden. Det är ingen tillfällighet att årtalet är 1985, samma år som Mickey Rourke befann sig på toppen av sin egen karriär med filmerna ”Drakens år” och ”9 och ˝ vecka”.
Därefter gick det lika brutalt utför för Mickey Rourke som Randy The Ram, vilket är en förklaring till att detta är hans livs roll som skådespelare. Mickey Rourke är med i varje scen i ”The wrestler”. Det går inte att ta ögonen från honom. Vid Oscargalan nästa helg måste statyetten för bästa manliga huvudroll bli hans.
Jan Gradvall