Krönika, Dagens Industri
Weekend 6 februari
Krönika
Jan Gradvall
Av all den nya musik från 2009 jag förhandslyssnat på är den bästa två låtar med Miike Snow, ett nytt svenskt musikprojekt som än så länge valt att vara anonymt men kommer att ge eko över hela värden.
Lika intressant som vem eller vilka som döljer sig bakom pseduonymen Miike Snow är hur de valt att presentera sin musik. Två låtar har lagts ut på sajten Record Label, rcrdlbl.com. Den första heter ”Animal”, den andra ”Burial”.
Båda går att lyssna gratis via streaming. Förutom det dyker det även upp fortlöpande upp remixversioner, gjorda av discjockeyer på internationell nivå som går att ladda ned gratis. Sajten Record Label uppmanar besökarna att själva göra egna remixer eller ”mash-ups”, en teknik där man klipper ihop låter, t. ex sången från en källa och musiken från en annan.
De senaste åren har vi hört talas om den ena musiksajten efter den andra som ska revolutionera musikvärlden. Väldigt få har i slutänden ens lockat en bråkdel av de besökare som alla pressreleaser utlovar.
Spotify har varit ett lysande undantag, även om den tyvärr nu gradvis försämras. Men förmodligen har detta varit en medveten taktik av ägarna. Rättighetsproblematiken är ett gigantiskt problem som ingen kommer runt.
Spotify valde därför att skapa maximal uppmärksamhet och goodwill genom ”lägg ut först, fråga sedan”. I betaversionen fanns det mesta, nu försvinner mer och mer. Röster hörs återigen om att skivbolagen ännu en gång lägger krokben för sig själva genom att göra alla legala alternativ sämre än de illegala.
Samtidigt är det lätt att förstå musikernas tveksamhet. Grundarna av Spotify kommer garanterat att bli mångmiljonärer, men musikerna? Summan ett öre per lyssnad låt har nämnts. Enligt Chris Andersons ”Long tail”-teori krävs det en väldigt, väldigt lång och luden svans för att göra det intressant.
Record Label är den första musiksajten som är lika populär bland både musiker, användare. Record Label har startats av två av nyckelpersoner i amerikanska it- och musikvärlden. Den ena är Peter Rojas, grundare av den ledande teknikbloggen Engadget. Den andra är Josh Deutsch som driver Downtown Records, bolaget bakom Gnarls Barkley och deras digitalt spridda superhit ”Crazy”.
Downtown har flera av dagens och morgondagens mest lovande artister i sitt stall: Santogold, Spank Rock, Justice och nu svenska Miike Snow. Downtowns egna artister presenteras förstås på Record Label men sajten har även avtal med över dussinet av världens andra mest kreativa skivbolag: Warp, Kompakt, Modular, Paper Bag.
Resultatet har blivit att jag själv, kanske mer musikintresserad än genomsnitttet, hittar mer bra ny musik just nu via Record Label än på någon annan sajt, med undantag för musikbloggen Gorilla vs Bear.
Record Label lägger endast ut kvalitetsmusik de själva gillar. Allt är gratis för användaren. Förutom att sajten används som marknadsföringskanal av skivbolagen fär musikerna även betalt. Intäktsmodellen är inte en orealistisk bannerlösning, utan sponsring från stora företag som Puma, Virgin America och Nikon.
I en intervju på CNN ger Josh Deutsch den skarpaste analysen av musik på nätet jag hört: ”We’re dealing with the most powerful distribution medium ever created and, for better or worse, it wants to share.” Det är bara den som förstår att Internet av sin natur vill dela med sig som lyckas på nätet.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Peter Morgan, ”Frost/Nixon” (Faber and Faber). Missa inte den blixtrande intelligenta ”Frost/Nixon” som har biopremiär i dag. Peter Morgans pjäsförlaga, som finns utgiven i bokform, är ännu skarpare.
TV
”Popcirkus”, SVT. Det bästa program för livemusik som någonsin sänts på svensk tv. En artist som får spela en låt är promotion. En artist som får spela tre låtar ger en inblick i skapande och artisteri.
FOTOJOURNALISTIK
”Close Up”, ny rubrik i Rolling Stone där fotografier ges plats över ett helt uppslag. Journalistikens framtid kan ibland hittas i dess förflutna. Vad Life gjorde för 50 år sedan känns plötsligt som nytänkande.
+
BONUS NR 1:
ARE WE HULTSFRED? OR ARE WE DANCER?
Genom bokningen av The Killers har den sargade Hultsfredsfestivalen gjort sin smartaste bokning på många år. Ingen grupp har på 00-talet gjort så många stora refränger som Las Vegas-gruppen The Killers. När Bono i nya numret av Q får frågan om vem som kan hota U2:s plats på tronen svarar han: ”Till att börja med måste man fråga sig: vem vill ha tronen? The Killers vill det definitivt.”
Noterbart är också hur The Killers fortfarande är underexponerade i Sverige. Senaste albumet ”Day & age” har inte sålt hälften av vad det har potential att göra. Det är inte Springsteen som sommaren 2009 har störst chans att återskapa Springsteen-stämning. Det är The Killers.
Nu återstår bara att Hultfstred även inser vikten av att pricka in morgondagens mest intressanta artister, något festivalen lyckades med på 90-talet men inte på 00-talet. Namn som White Denim, Grizzly Bear (tippade att göra 2009 års bästa album), Abe Vigoda, Vivian Girls, Fuck Buttons och Ariel Pink’s Hauted Graffiti skulle behövas för att få balans till ett program som just nu domineras av samma förväntade svenska artister som även alla andra festivaler bokar.
Genom att spinna vidare på den grammatiska kullerbyttan från refrängen till The Killers låt ”Human” har Hultsfredsfestivalen för övrigt fröet till en ny slogan: ”Are we Hultsfred? Or are we dancer?”
Jan Gradvall
BONUS NR 2:
Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”, som ges ut av Norstedts nästa vecka, pryds av en målning av ett ödsligt och ensamt Stockholm. För den som följt Johan Klings tidigare karriär är detta ett återkommande tema
Hans långfilmsdebut ”Darling” handlade om samma sak. Även de dokusåpor han gjort, ”Nalles show”, ”Stockholmare” och ”Spacer” (en trilogi som drogs mer och mer åt det fiktiva hållet), handlade om människor i Stockholm som aldrig riktigt får till det i sina liv.
Gruppen Ratata, där Johan Kling var medlem i första upplagan, hade på sitt LP-omslag bilder av ett ödsligt Stockholm på baksidan.
”Människor helt utan betydelse” är tunn, exakt bok som träffande beskrivs som ”en sekelslutsroman för vår egen tid”, det är inte 1900-talets slut som åsyftas utan 1800-talets.
Tittar man i kataloger över vårens bokutgivning kan man även se en tydlig tendens: vi går från dagboksliknande böcker till att litteratur återigen får vara litteratur. En tidlös konstform där de livfrågor som diskuteras går före kraven på realism.
Bengt Ohlsson talar i Albert Bonniers Förlags vårkatalog om att hans kommande bok ”Syster”, som ge ut i maj, utspelas i ett icke-namngivet ingemansland. Bengt Ohlsson: ”Jag märkte hur vilsamt det var att läsa en bok utan tydliga tidsmarkörer.”
I juni ges Albert Camus ”Främlingen” passande nog ut i en nyöversättning. Existensialismen är tillbaka.
Jan Gradvall