Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 januari 2009
Krönika
Jan Gradvall
I mitten av december skickades ett mail ut till 260 nyckelpersoner i Hollywood. I ämnesraden stod det ”The Black List” och minuten efter var listan det stora samtalsämnet i hela filmbranschen.
”The Black List” är en rankinglista på de bästa filmmanusen som fortfarande inte filmats. Listan skapades 2005 och har sedan dess skickats ut varje år. Avsändaren till ”The Black List” var från början anonym, men Los Angeles Times avslöjade honom som Franklin Leonard, en ung svart man på filmbolaget Universal.
Franklin Leonard var analytiker på McKinsey innan han gick över till filmbranschen. Han skapade listan för att han helt enkelt ville hitta bättre manus att jobba med. Efter att han bett kollegor att ranka de 10 bästa manus de läst under året sammanställde han denna topplista.
Bland de ofilmade filmmanus som låg i toppen på listan 2005 fanns Diablo Codys manus till ”Juno” och Nancy Olivers ”Lars and real girl”. Som en direkt följd av listans uppmärksamhet plockades båda manusen upp av producenter, fick biopremiär 2007 och fick var sin Oscarnominering för bästa filmmanus: ”Juno” vann.
Filmen ”Lars and the real girl”, som får svensk biopremiär i dag, hade flutit runt i Hollywood i flera år utan att någon vågade satsade på den. Nancy Oliver har sagt till Entertainment Weekly: ”Listan förändrade allt. Den gjorde det legitimt för andra att gilla mitt manus”.
En självklar idé vore förstås att börja maila runt en svensk motsvarighet till ”The Black List”. Men problemet är att det i Sverige inte cirkulerar drivor med ofilmade manus av hög kvalitet. Faktum är det knappt existerar några originella filmmanus överhuvudtaget.
Cissi Elwin på Svenska Filminstitutet har gjort precis vad en VD i hennes position ska göra. Hon försökte under 2008 vända på mediebilden av en bransch i kris genom att som ett mantra upprepa motsatsen: ”Det har varit ett fantastiskt år för svensk film”.
Problemet är bara att det inte är sant. 2008 var, när alla filmer räknats in, ett lika mediokert filmår som 2007, 2006, 2005, ja, vi kan nog räkna bakåt ända till 1980-talet.
En anledning är att svenska filmbranschen inte anser att en långfilm börjar med manusförfattaren. I princip alla filmer som görs i dag finansieras med stöd från Svenska Filminstitutet. Men enligt nuvarande regler kan en manusförfattare inte själv få pengar till att skriva en film, utan måste först vända sig till en producent som i sin tur sällan har några egna pengar till manusutveckling.
Det är ett finansieringssystem som säkert har många praktiska fördelar, men som inte gynnar originalitet.
För varför skulle en svensk författare i dag, som sitter på en historia lika originell som säg ”Juno” eller ”Lars and the real girl”, vända sig till filmbranschen? Det är betydligt smartare att i stället ta kontakt med ett bokförlag, eller att skriva för teater eller radio. Där är mellanleden färre och därmed kompromisserna.
Följden blir att för professionella svenska författare, de som har bäst förutsättningar att skriva originella filmmanus, kommer långfilm just nu längst ned på agendan.
Att den som skriver för film till stor del är utestängd från de arbetsstipendier som finns tillgängliga för roman- och teaterförfattare underlättar heller inte situationen för den svenska filmbranschen.
Eller att den genomgång av svenska kulturarbetares snittlöner som Svenska Dagbladet publicerade i veckan visade att svenska clowner tjänar mer än våra författare.
+
GRADVALLS VAL
TEATER
”Dumb show”, Dramaten. Joe Penhalls förödande satir över medianarcissism och tabloidjournalistik görs i en tät, rapp föreställning med en magnifik Reine Brynolfsson.
FOTOGRAF
Hiroshi Sugimoto. U2 har upptäckt 2001 års Hasselbladpristagare. Omslaget till kommande U2-albumet pryds av en av bild från Sugimotos magnifika ”Seascapes”-svit, svartvita havsfotografier där horisontlinjen upplöses.
MUSIKBLOGG
Gorilla vs Bear. Lika viktig för att hålla sig ajour med det senaste inom popmusiken som NME var för 30 år sedan. Och en konstant påminnelse om hur digital spridning faktiskt kan hjälpa, inte stjälpa, nya artister.
+
BONUS NR 1:
Det finns ett hedersbord i den svenska humorhistorien. Runt det bordet sitter Hasse & Tage, Lorrygänget, Killinggänget: många män, få kvinnor. Men på söndag 20.00 kliver in Klara Zimmergren och Mia Skäringer in där och slår sig ned vid kortänden.
”Mia & Klara” var 2007 års bästa svenska humorserie. Den andra säsong som börjar nu på söndag är ännu bättre. De utportionerade nätsketcher, vilka Svt.se smart nog retat intresse med, vittnar om en serie som är ännu mer tragisk och därmed ännu roligare.
Klara Zimmergren och Mia Skäringer gör inte sketchhumor utan skapar och utvecklar karaktärer så komplexa att de lika gärna skulle kunna ha förekommit i en roman eller i en pjäs, men nu råkar ha hamnat i en humorserie.
Alla karaktärer i ”Mia & Klara”, från redan legendariska Tabita, som nu fått jobb på ett äldreboende, till helt nya karaktärer, som obetalbara hundtränaren Görel, förenas av att de är ensamma. Det är människor som aldrig lyckats överbrygga glappet mellan inre förhoppningar och den yttre verkligheten.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Nästa fredag är det svensk biopremiär för ”Revolutionary road”, den omtalade film där Leonardo DiCaprio och Kate Winslet för första gången återförenas sedan ”Titanic”.
Men betydligt skarpare än filmen är romanförlagan av Richard Yates, en bok som skrevs 1961 men återupptäckts i modern tid och gavs ut på svenska så sent som i höstas av Norstedts.
Medan filmen gör ett stort nummer av den utspelas för ett halvt sekel sedan, med tidstypiska kläder och dito soundtrack, utmärks romanen av att den känns totalt tidlös.
”Revolutionary road” skulle lika gärna kunna handla om 2009. För alla som flyttat ut till en förort ”för barnens skull”, eller bara upplever hur föräldrarollen slukar ens egen identitet, är den så stark att den borde förses med en varnande ”Parental Advisory”-märkning.
När man läser ”Revolutinary road” blir det också uppenbart hur mycket romanen påverkat andra skildringar. Filmer som Ang Lees mästerverk ”Ice storm” och inte minst aktuella tv-serien ”Mad men” bär mycket tydliga spår av ”Revolutionary road”.
Jan Gradvall